juni 2020


att hämta veckans mat. Men i dag hakade det upp sig. Jag skickade avisering att jag var där och då svarade mobilen att det inte gått att skicka, men att jag skulle försöka senare, fast jag fick svar att mina varor var klara ändå. Så jag körde till den där dörren och väntade. Ingenting hände. Jag skickade ett nytt sms att jag var där, och fick svar att det var under leverans. Och jag väntade. I vanliga fall tar det faktiskt ca två minuter, men nu tog det drygt tio och den unge mannen som kom med vagnen sa att han ‘blivit uppehållen av en kund’. Ja, jo, men jag är också en kund, fast det sa jag förstås inte.

Och nu är jag hemma, varorna är upplockade, och det hällregnar.

Annars har det varit en bra dag, maken och jag har lyssnat på musik, som betyder mycket för oss. Och knät är tjatigt, det trivs bara om jag sitter i fåtöljen på uteplatsen.

eftersom wordpress hållit på och hotat ett tag att dom ska ge (!?) oss en alldeles ny design, och kanske händer eländet i morgon. Så detta kan vara den sista blåbärssoppa en äter, för att citera Lina hos Emil. Jag är inte helt förtjust i tekniska förbättringar.

Sen hade jag blandat ihop det här med paket, jag sitter ju här hemma och klickar hem tuggummi och hudkrämer och böcker och allt möjligt. Och förra veckan klickade jag ju hem en tvålautomat och sen har jag haft lite ångest för att snälla svärdottern skulle behöva hämta den på maxi, men icke – jag hade där klickat i alternativet Early Bird, lite förvånad över att det alls fanns till vår lilla ort. Och minsann, i morse hängde tvålautomaten i en grön påse på vår ytterdörr. Och jag har satt i batterier och fått den att fungera. Maken är mycket nöjd. Man ska tydligen kunna reglera tvålmängden också, men så långt har jag inte kommit än.

Och nu ska jag ta mig samman och faktiskt lägga mina böcker på matbordet i stället för på golvet, här ska inte krypas runt alltså, när jag letar efter lite grejor. Så kanske kan man lära gamla hundar.

Jo jag vet att jag tjatar om det, men om man betänker att det hade två stackars blad kvar, när jag äntligen fattade att det behövdes mer vatten, så får man ändå säga att det hade växtkraft.

här, svärdottern hade varit och handlat tidigt och skickat bild på den nya manuella disken i affären. Jag hade inte ljudet på i mobilen, men jag behövde inget ändå. Så rart av henne att fråga. Och nu är äldsta sondottern mitt i sina vattkoppor också. En lättnad att ha haft det vid relativt späd ålder.

Sen har jag fortfarande besvär av höger knä, jag sov med en kudde under knät i natt, men det var lite segt på morgonen. Sen har jag suttit ute på uteplatsen och läst en av böckerna jag fått låna, och det märkliga är att det där att sitta där gör underverk med knät. Efter att ha suttit där nån timme, så kan jag resa mig upp och gå utan minsta besvär.

Och vi åt en bra lunch, pannbiff med lök,

framåt kvällen, ett fåtal regndroppar men ingen åska. En avhållen vän ringde, han hade gjort en liten resa över dagen förra veckan och berättade om sin dag, så fint. Han hade badat (förstås) i vår gemensamma sommarbadsjö, och han hade suttit en stund i vackraste kyrkan med tankar på oss alla. Fast sen hade han glömt att köpa den vita gurkan, som vi alltid brukar äta på kvällarna tillsammans.

Själv har jag nästan längtat efter åska, det är svalare nu iaf. Och jag hoppas faktiskt att det blir lite mer sommarvärme vid tillfälle. Och svärdottern ringde med lite planeringsfrågor inför det eventuella kalaset i slutet i kommande vecka. Äldsta sondottern har nu fått lillasysters vattkoppor, men bör vara ur den smittsamma fasen då, ena dottersonen har inte haft, så vi får se hur dom gör.

Och själv har jag suttit och läst lyckligt ute på uteplatsen. Fåtöljerna där har en god effekt på mitt knä, och sen är det en lycka att sitta och läsa en bok som gör att man känner sig någon annanstans.

och jag försöker komma ihåg att dricka extra. Jag har aldrig kommit in i vanan att ständigt bära med mig en vattenflaska, så jag får verkligen tänka på det. Och att maken behöver vatten. Sen har jag en trist sträckning i höger knä, det är rätt besvärligt att gå nerför trappor (jag hämtade tidningen) och lite enklare uppåt. Jag antar att det gäller att stretcha lite extra.

I går kväll när jag skulle ta av örhängena, så var baksidan, den lilla ploppen, borta på det ena. Det var bedrövande eftersom det var ett mycket uppskattat par, droppformade i matt och blankt guld, köpta av maken förstås. Men före lunch så såg jag att den låg på hallgolvet, så tacksam för det, för just den har en så speciell utformning att jag inte är säker på att någon annan skulle passat.

Och det är riktigt fuktigt och molnigt, men tydligen har nässelfjärilar kläckts nyss, för det kommer alldeles färgstarka och sätter sig i den blå hänglobelian. Det är ingen idé att tro att man skulle hinna fota, men det är vackert. Och det ser ut som om åtminstone mitt ena pollineringsförsök lyckades, för det sväller bakom pistillen på citronträdet.

vi har gemensamt, maken och jag, blir ibland  – ur min synpunkt – väldigt konstigt. Och man kan iofs tycka att en nästan lika stor konstighet är att jag ännu inte vant mig. Jag vet ju att ett resultat av maken neurologiska skador är att han har väldigt svårt att komma ihåg rutiner, att förstå att en del saker gör man bäst i en viss ordning, saker som är så självklara för de flesta att vi aldrig funderar utan bara gör, men det är bara konstigt för honom. Och därmed för mig även om jag vet att det är så. Inom parentes kan jag säga att jag tror inte att större delen av personalen på avlastningsboendet alls förstår omfattningen av hans problem, även om jag försökt förklara.

I morse t ex, när han gått ut i badrummet efter frukosten. I vanliga fall hinner jag bädda sängarna och plocka i och ur diskmaskinen innan det är dags att hjälpa honom med kläderna, men i morse ropade han på mig när jag höll på att bädda. Kunde jag komma och hjälpa honom att ta på sig långbyxorna? Och jag sa förstås att visst, men först ska du ju rensa tänderna med tandtråd och borsta dom och raka dig, sen hjälper jag dig att tvätta dig och klä på dig. Det var helt plötsligt alldeles borta, han tyckte bara att han kunde inte gå runt resten av dagen i kalsongerna. Det höll jag med om, men jag upprepade att det var läge att borsta tänderna och raka sig innan. Det var en helt ny tanke där och då.

Sen har dagen flutit på utan några andra avbrott i rutinerna, jag är van vid att det trasslar lite på kvällen, men inte mer än vanligt. Men en sån där start gör mig rätt vaksam, kan man säga. Jag vet aldrig om något annat kommer att dyka upp efter vägen. Men nu ska jag lägga mig och hoppas på en fridfull natt. Om det nu skulle bli åska, så får det väl gå det också.

på väldigt länge. Det blev lunch och limpor, men sen tog husligheten slut. Hela eftermiddagen har jag suttit i skuggan på uteplatsen och läst en av böckerna. Så roligt att läsa, fast jag märker att när jag läser så länge, så vill ögonen inte riktigt anpassa sig till långseende. Det tyder på att jag borde gå till optikern och kolla, men det känns inte så lockande i dessa tider. Jag skulle egentligen gått veckan efter det att vi satte oss i karantän.

Och så pratade jag lite med Tvåan, hon var ute på hundpromenad i värmen. Vi gjorde lite lösa planer för kommande vecka, om vi kanske kan ses. Med avstånd, så det skulle vara praktiskt om det inte hällregnar just då.

Och i går glömde jag tvätta håret och det var jag glad för i dag. En av dessa dagar när jag rentav svettades i hårbotten, jag svettas inte särskilt mycket eller ofta, men nu var det ju bra att det inte drabbade ett alldeles nytvättat hår.

och maken sov hela natten. Det är väldigt ovanligt. Det betyder tyvärr inte att jag gjorde det, jag vaknade och var orolig ett par gånger. Men nu är vi uppe iaf. Jag kände ett svagt motstånd mot att göra nånting alls, men det gäller att inte fundera för mycket då, så nu står grahamslimporna och jäser och jag har flera roliga böcker att läsa. Jag började på den första i går och känner mig entusiastisk.

Min mobil utlovar åska frampå dagen, kanske blir det så. Och jag ska skriva ett grattis sms till någon som betytt mycket glädje i mitt liv, en generös och omtänksam vän. Jag råkade en tid i en sorglig konflikt med någon i hennes närhet, men det betydde inte att vår vänskap grumlades, det är jag mycket tacksam för. Det är ju inte säkert att sånt går bra.

här i dag efter det där duschandet. Vi åt den goda torsken och lite glass till efterrätt också. Är det födelsedag, så är det, även om han är långt borta. Ett antal år hörde det till att vi åkte till orten med BB:t eftersom man hade ett så förträffligt kondis där, som bakade en så underbar tårta. Maken hade ju klivit upp väldigt tidigt dagen efter Yngstes födsel och skjutsat Äldsta till flygplatsen. Tvåan och Äldste följde – inte så entusiastiskt – med och på hemvägen körde dom vägen förbi BB, en liten omväg men ändå. Och då passade maken på att gå till det där kondiset och köpte en tårta som vi åt uppe på avdelningen. Det var ett litet BB, nedlagt numer, där förlossningsbarnmorskorna också tjänstgjorde på avdelningen, så man fick träffa sin barnmorska igen, och det var bra. Sen minns jag en av luncherna, vi satt där och åt, kanske fyra nyblivna mödrar, när en personal stack in huvudet och frågade om vi klarade oss själva, för hon var tvungen att gå ner med matvagnen (tror jag det var), och alla andra var upptagna med en komplicerad förlossning. Vi nickade och diskuterade sen vad vi skulle göra om telefonen ringde, men det gjorde den inte. Men vi var ju proffs där och då.

Nästa sida »