Tigerliljan's Weblog

Jag är lite arg (alldeles enormt rasande, snarast) men eftersom jag inte vet om Hosannas dolda läsare hittar hit också – och om ni gör det – ring mig direkt då – nåt annat är FEGT!
För tillfället har hon raderat sin blogg och har det ganska ledsamt. Jag vill av ovanstående skäl inte gå in mer på det, men tänk på denna underbara kvinna och familjen! Och som jag redan saknar hennes text och bilder!!

OBS! Jag kom på att för tydlighetens skull – för de professionella läsarna, som läser på jobbet – det är JAG som är svajig, för jag är så arg! Hosanna är stabil och vacker!!

är jag inte så himla hypokondrisk. Tror jag. Och svininfluensan får heta vad den vill och ha vilket spridningsmönster den vill. Eftersom det ännu finns mycket begränsade möjligheter att göra nånting, eller tydligen ens att bli diagnostiserad, så är jag rätt tillbakalutad där. Men – det här att få ont i halsen och hosta gör mig alltid lite stirrig, oavsett om det varnas för digerdöden eller inte. Jag har ju sett min urstarka pappa dö i trivialt halsont, där bakterierna snabbt formade om sig till en dödlig variant, som ingenting bet på. Och det gick fort. Så jag ber om ursäkt i förväg om jag är lite gnällig vad gäller just halsont. Men feber har jag inte. Vi har en talande panntermometer ‘ Your bodytemperature is xx’ säger den så vänligt.

Tidigt i morse vaknade jag av ett ihållande hostanfall. Och då vaknade maken också, men när han varit på toa, pallade jag upp mig med kuddar och sov vidare. Länge. Och sen hostar jag vidare. Inte så ofta, men när det triggar igång vet jag inte om jag kommer att kräkas till slut, men det har inte hänt än.
Jag inser att jag måste avboka morgondagens efterlängtade massage. Man kan liksom inte ligga på bänken och få ett hostanfall, förutom att jag inte vill smitta henne. Och jag undrar hur det kommer att gå med maken. Men jag kommer att få oväntade muskler i mellangärdet, den saken är klar.

Kanske lite tveksamt nu, konstanta regnskurar i dag och så pass kyligt att jag tog på mig strumpor nyss. Men så kan vi ju inte ha det! Jag letade upp en flaska ouzo längst bak i skåpet – typiskt sommar för mig – och hällde upp ett litet glas.
Uteplatsen, en cigarill och Venus, strålande till höger på himlen. Inte höst riktigt än. Fyra månader till nyår.
Nu var jag där igen, nästan omöjligt att tänka så långt fram.
Men det var skönt på uteplatsen. Det räcker långt.

Det är bra att ha något positivt framöver, en liten tankemässig morot liksom. Lite tomt på den fronten just nu. Fast maken och jag ska åka iväg och bo på hotell om ca en månad. Trevligt dagsprogram, goda vänner. Fast jag har en talang att rådda till det. Jag har bestämt mig för att ha ett samtal med ett par av meddeltagarna en förmiddag. Jag har tänkt mig att vi ska tala om kärlek och ärlighet. Det låter väl trevligt och lockande? Ungefär kategorin ‘uppriktiga samtal’ som man brukade säga i Kreml på den gamla onda tiden. Snäppet över enkel biljett Sibirien. Nog har jag en förmåga att roa mig, slå mig lös liksom. Fast ibland har man inget val. A woman’s gotta do what a woman’s gotta do. Och i det fallet – ansikte mot ansikte – inte telefon eller mail.

Jag har just tittat på Finnkampen. För mig som inte tränar så överdrivet är det väldigt ansträngande att sitta i soffan och hjälpa i synnerhet herrarna till seger. Jag var alldeles matt efteråt. Och fnissade. Hjälten Wallerstein som verkligen gick på vilja allra sista biten har en storebror, som jag känner. Fruktansvärt lika. Skulle kunna byta pass vilken dag som helst.
Nu kan i o f s nästan vem som helst byta till mitt pass också, så det kanske inte säger så mycket. Jag har aldrig träffat nån som varit nöjd med sin passbild.
På mitt jobb-utanför-hemmet ska det tas bilder på alla anställda. Den som ska ta dom sitter rätt nära mig, så jag hör ju vilket klagande det är. I synnerhet snygga kvinnor är konstant missnöjda, och det får tas tio bilder innan dom är nöjda. Jag sitter och väser för mig själv ‘inbilla dig inget, det blir inte bättre, för det är inte bättre’, men än så länge har jag hållit mig.

Nej. Jag har inte köpt nån än och nu finns väl ingen att få tag på, gissar jag. Sonen berättade att fredagar har dom ‘önsketimme’, dvs dom får beställa vad dom behöver och så nästa fredag får dom det, typ skokräm eller plåster. Den här gången sa gruppledaren att dom behövde 29 alkogel. Befälet tittade svart och undrade om dom drack den. Jag förklarade för sonen att ute i resten av samhället är den f n slut, eftersom alla väntar på digerdöden. Det vet han ju inget om, jag måste börja komma ihåg att ge en condensed version av veckans viktigaste för honom.
Men i går kväll fick jag nån sorts hosta som när jag hostar till ger rejält rasp i halsen, och det känns som om jag skulle vilja ta en virknål, modell större, och dra ut slemmet. Kan bli något stort, det här.

Dom flesta söndagsmorgnar vaknar jag lite sent, kokar gröten, skyfflar maken till badrummet i flygande fläng och så är det ut till bilen som gäller. Men minsann! I dag vaknade jag utan väckarklocka, frukost i lugn och ro, tvättade håret på maken, han fick raka sig och jag klädde på, och nu har vi fortfarande en kvart innan vi åker till dagens Mässa. Jag är tacksam att vi kan åka tillsammans, det ger en sorts fundament i den underliga tillvaro vi har. En glimt av evigheten mitt i den tid som ständigt forsar förbi. Solen skiner också, men det hindrade inte att det kom en våldsam skur mitt under det strålande solskenet.  Kanske det också som resten av livet.

ska bilen och jag till bilbesiktningen. Nu råkar det vara första gången för lilla bilen. Jag har varit med förr. Förutom bilen vi hade innan, har vi alltid haft gamla bilar, som alltid har besiktigats både en och två gånger. Fast då var det inte så mycket elektronik i bilar, så vi hade en lokal pensionerad raggare som hjälpte oss med våra krassliga bilar. Han var duktig och billig. Enda problemet var att han hade en liten lockig, elak, feg vit hund som försökte komma bakom en för att kunna nafsa. Så det gällde att ha koll på hundkräket. Sen hade han råkat ut för att en domkraft hade släppt en gång, så huvudet hade kommit i vägen och han kunde få migrän då och då, och då blev det inga bilar lagade.
Sen blev det inga lagade när han satt inne länge för illegal vapenhandel heller. Nä.

Just nu sitter jag med ett milt leende över hela ansiktet. Jag fick ett mail till min alldeles vanliga adress från en kär vän, som hittat hit. Välkommen! Kommentera gärna, anonymt eller inte, allt är möjligt här.
Lite skakigt är det allt, men samtidigt minns jag när jag började läsa hos Hosanna. Det har betytt en fördjupning av vår relation, vi var/är mycket mer lika än vi nog hade gissat innan. Eller hur? I det dagliga livet har vi lite av en mask, ett annat avstånd till alla vi möter. Visserligen är det här också en del av livet, och man väljer själv vad man visar, men en klok läsare ser och förstår mycket som inte sägs direkt. Dumma läsare ser vad som helst, men det är så i hela livet.
Och den som läser, läser på egen risk. Gillar man inte låter man bli.