november 2018


sondottern, hon som fyller år nästa vecka, hon som föddes när maken och jag var på väg norrut i snöstormen 2013, hon fyller alltså fem år nästa vecka. Och i kväll fick jag bekräftelse på att hennes födelsedagspresent skickats. Lättnad för farmor. Och sen såg jag nånstans att toysrus har det kärvt, så jag är väldigt tacksam att julklapparna jag skickade efter därifrån kommit fram. Födelsedagspresenten fick jag skicka efter från ad libris, som inte skickar beställningsbekräftelse, som dom flesta andra företag gör, så där har jag varit lite nervös. Men nu känns det bättre.

Och den minsta sondottern har fått sin fars lockiga röda hår. Han har det numer så kort att man inte ser lockarna, men jag minns när han vägrade gå med in på det väldigt lokala konsum (som numer är nerlagt) eftersom alltför många tanter ville klappa honom på huvudet.

Annonser

att fundera över sina barn. Jag har haft tur, mina fyra barn är – tycker jag – väldigt trevliga och socialt kompetenta, varma och omtänksamma. Jag minns stunder i tonåren, när det inte var lika soligt, absolut, men allt gick så väldigt mycket bättre än jag trodde då ibland. Och jag tänker med stor tacksamhet på att dom är vuxna, jag tänker rentav då och då på var jag själv var i livet i deras ålder. Jag var hyfsat kompetent själv, så det är inte det jag menar, men jag är helt medveten om och tacksam för att dom klarar det mesta. Jag behöver inte berätta för dom vad dom ska göra.

Och när jag låg där i morse i vargtimmen, så tänkte jag förstås på hur det var när dom var små, ibland en varm liten kropp bredvid, och det hände att nätterna inte var alldeles ostörda då heller. Men nu ligger jag stilla under ett varmt täcke, och jag hör hur maken sover, så tacksam för det, han behöver sin sömn ännu mer än jag.

och den nya sitsen är fastskruvad, fräsch och prydlig. Bättre kvalitet och konstruktion på gummipackningen, som finns mot själva stolen s a s. Och den lilla rara kvinnan sa att man räknar med en livslängd på fem år på dessa, så då har vår hållit bra. Handtagen är vita, dom förra var svarta. Men jag borde försöka få tag på en skruv till toapappershållaren, jag lyckades ju slänga fel ask i somras, den med skruven i, när vi skulle åka hem. Och jag har tittat igenom vårt skruvförråd och det finns ingen som ser likadan ut som den kvarvarande. Jag löser det på något sätt.

Och annars sitter jag och väntar på limpdegen, mitt ständiga väntande.

Och jag är inte särskilt utsövd, morgonen blev väldigt lång, jag somnade aldrig efter makens badrumstur. Jag låg och funderade på helt destruktiva saker, vad som gick fel i olika sammanhang. Och häromdagen såg jag nån sån där hurtig fras – möjligen från ‘inte följa John’, eller vad det heter, om att man formar själv sitt liv. Jomenvisst, möjligen om man lever som eremit, annars har man andra människor att ta hänsyn till, rentav att ta ansvar för. Och jag tänker på en man som gav det handfasta rådet – ‘do something for someone else’. Att vara solen i det egna solsystemet är något vi alla gör, men det finns andra delar av universum också.

gör man förstås på olika sätt. Jag ringde i morse till hjälpmedelsmänniskan, dvs det nummer som angavs efter visst letande på kommunens hemsida. Efter ett antal upptagna försök kom jag fram till hemtjänsten, en kvinna där som skulle vidarebefordra mitt önskemål, och självklart skulle hon ha alla detaljer inkl makens personnummer. Nåja, efter nån timme ringde man upp och jag fick självklart dra allt igen. Och jo då, vi skulle få en ny sits. Tackar. Och när passade det oss att hon kom? och jag sa att jag kunde hämta den, men det gick inte, hon var tvungen att personligen montera den. Jag antar att vi närmar oss den amerikanska situationen, där man kan bli stämd om nånting går fel. Men lite  bisarrt är det, för jag har monterat dessa sitsar sen 2005. Dessutom tar vi med oss den när vi åker bort en vecka på sommaren. Och just när hon ringde stod jag mitt i klippandet och duschandet av maken, så hon ska komma vid två i eftermiddag. Och jag greps av nån sorts panik att hyllan bredvid handfatet är dammig och förmodligen en del annat också. Maken säger att jag är lite fånig, och han har nog rätt.

den senaste låneboken, Olive Kitteridge av Elizabeth Strout, väldigt välskriven och jag kan visst förstå att hon fått priser för den och att den blivit en HBO-serie (som jag inte sett), men nu med bara femtio sidor kvar är jag inte säker på att jag läser ut den. Noga räknat tycker jag att den är deprimerande, och jo jag vet att livet inte är hejsan hela tiden, men jag känner att det räcker för mig nu. Och mina vana trogen har jag läst dom tre sista sidorna också, och inte ens dom piggade upp mig. Om jag hinner efter limpbakandet i morgon kan det hända att jag lämnar tillbaka böckerna. Det är nödvändigt att läsa, jag är så tacksam att jag kan gå till biblioteket och låna nya böcker, men jag orkar inte riktigt med för mycket mörker och depressivitet eller mycket våld. Där går många nya deckare bort.

Samtidigt sitter jag här och är fortfarande så tacksam över att det gångna årets problem nu är över. Då, för drygt ett år sen, kom ju makens kusiner med sina krav på försäljning av den gemensamägda egendomen. Dom visste ju mycket väl att Äldste ville köpa, men just då var han i den situationen att han var i slutet av en kompletterande utbildning och alltså inte hade nån anställning, alltså klara svårigheter att få lån. Och sen har vi segat och segat, för vår del såg vi det som rätt enkelt att vi hade kunnat avsluta det hela före midsommar, men nu är det iaf klart, med ungefär samma slutresultat som dom hade nått då, men det skulle dras ut på det hela ändå.

och det kändes som en väldigt självklar maträtt i dag. Det är november, mörkt i princip hela dagen, det är råkallt och inte så särskilt tjosan. Men ärtsoppa är rätt gott och det är väldigt rustik mat.

Och jag lyckades få tag på affären med skinkan, så nu är det också klart, jag hämtar den nästa lördag för insaltning. Tvåan och jag försökte entusiasmera dom andra för trisslotter som julklapp, men Yngste var emot redan förra året. Han förklarade att om fantasin tryter tar han hellre choklad. Ok.

Och jag somnade om lite i morse, det var skönt att få mer sömn. Annars tänker jag på en bekant, som klagade på att hon sover så länge på dagarna. Hon har iofs väckarklocka, som ringer vid sju, men den stänger hon av och somnar om. Varenda dag. En lösning kunde vara att ställa den på åtta eller för all del på halv nio, och sen verkligen gå upp när den ringer. Men nej, hon har alltid haft väckarklockan på sju.

när jag var ute. Men det ska bli regn senare, vi får se. Men jag har köpt dom traditionella vita julstjärnorna till köksfönstret, kanske går det bättre i år. Förra året dog den ena väldigt raskt. Och jag köpte en ny miniflaska cava, om det skulle dyka upp nåt nytt firningsämne.

Min lilla lista på saker att göra i dag börjar jag också att jobba av. Bilen ska lämnas in  – igen – på måndag, kanske blir det rätt den här gången. Sen lyckades jag inte med kommunen. Maken har en sån där förhöjd toasits, och den början nu se lite ofräsch ut, trots mina tappra försök att hålla den bländande. Och noga räknat har han haft den sen 2005, så jag tänker att man kanske kunde få en ny. Det var inte helt lätt att hitta ett telefonnummer på kommunens hemsida, det stod att man skulle kontakta hjälpmedelsmänniskan, men det var inte alls lätt att hitta numret. Och hon har telefontid 8-9 vardagar, och det var förstås upptaget i morse. Men det kommer fler morgnar. Och skinkan har jag inte heller lyckats beställa än, jag vet att dom svarar inte precis första gången man ringer.

Och så känner jag att man ska hjälpa till, om man nu kan. Vi hade flera år ett fadderbarn i Gambia, men hon har nu gått ut skolan, så jag tänker skaffa ett nytt, den här gången i skolan i Betlehem, som drivs av Svenska Jerusalemsföreningen. Numer antar man också pojkar, men det var från början en skola för flickor, väldigt viktigt. Så jag har kontaktat föreningen.

Nästa sida »