februari 2015


– när den borde slagit åtta, säger maken. Jag räknade inte, sitter inte bredvid, så jag vet inte. Men han ropade förstås omedelbart på mig – vad-var-det-jag-sa-förut – och önskade dels att jag skulle göra något åt det på stående fot *djup suck* och sen att jag skulle dra den till nio, så det kunde jag åtminstone göra (även om jag gjorde fel förstås) och då slog den tjänstvilligt nio slag. Så just nu står den stilla och väntar på att tiden ska komma ifatt den, så att jag kan starta pendeln igen. Och det är något fel på den, jag förstår det. Men jag vidhåller att jag inte är urmakare. Och maken är mycket irriterad, både på klockan och på mig. Och han påpekar att han inte kan göra något. Nej, jag vet det. Och jag vet också att jag inte kan, och att det inte hjälper att berätta det för honom.

Det här är inte roligt. Och jag förstår att han verkligen vill att denna tingest, som han är så fäst vid, ska fungera. Men nu gör den inte det, och jag har ingen möjlighet att göra något.

Annonser

framför mig – jag är väldigt tacksam för det nu, himlen är blekblå åt öster, moln i olika nyanser av grått och vitt drar långsamt förbi. Det är vackert när jag lyfter blicken. Jag var ute för en kort handlingsrunda till coop nyss och vårkänslan finns där. Det kan hända att jag köper penséer nästa vecka, jag har redan sett lådor.

Annars sitter jag mest och försöker samla ihop mig, det kändes motigt att tänka på mat till i morgon, bara att tänka och planera var nästan på gränsen. Det är besvärande när tankeförmågan har ungefär samma täthet som dom grå molnen ute, tankarna glider bara isär. Orden försvinner.

Och jag tänker på det jag saknar, på dom jag saknar.

– när jag inser att den långsamma takten får dras ner lite till. För säkerhets skull. Och jag försöker att inte tänka på allt jag borde göra, inte ens på allt alla andra klarar av. Jag kan inte bättre än så här. Inget vasalopp här. Men jag sitter upp iaf, vackert så.

Och maken är ren och glad för det. Och tvätten surrar och det blir vanlig enkel köttfärssås till pastan, jag hade funderat lite på lasagne, en annan gång. Jag ska fortsätta med den ganska skrämmande u-båtsboken. Och biblioteket har helstängt nästa vecka, för man ska äntligen installera den där nya tekniken. Jag får väl läsa nån av dom egna böckerna som jag inte läst än. Det finns lite att välja på.

Jag tror jag övergår till horisontalläge, soffan kallar. En liten stund.

ett par gånger idag, dvs när jag har varit på väg upp har jag liksom inte kunnat ta mer än två steg sen har orken tagit slut och jag har blivit stående lite. Och jag tänker förstås på dessa stackars människor som åker skidor och kastar sig över mållinjen och sen ligger en stund på snön innan dom kan ta sig vidare. Så är det förstås inte alls för mig. Och även om jag känner att jag inte orkar, så vet jag att jag har inget att välja på. Och jag kan tänka att det är ett lyxproblem, vi har mat och tak över huvudet, jag borde kunna bättre. Jag borde inte längre bli ledsen när maken hakar upp sig i någon av tjatrundorna, jag kan ju förutse att det kommer. I kväll hamnade han där en stund eftersom han ville diskutera att Yngste inte kom hem till kvälltét, kunde han möjligen ha stannat hos Tvåan, jo just det, han pratade om det innan han åkte, och nej, jag vet inte när han kommer, det ordnar sig säkerligen. Säger jag då, som jag tycker, lite avslutande på detta samtal. För mig finns det inte så mycket mer, ämnet är uttömt. Och det är det ju inte för maken, han kan tjata på en rätt lång stund till.

Och jag går under för att jag inte orkar, och sen mår jag illa för att jag – trots att jag vet hela skeendet både innan och när jag står där – men jag sörjer över att jag inte kan hantera det. Efter tio års övande, kan jag inte. Jag har aldrig varit särskilt bra på att vårda, och här står jag. Och ja, i morgon reser jag mig upp och fortsätter. Lite låg hastighet kanske, men ett steg i taget. Ensamhet.

– det gick fort. Och solen skiner mer och mer, när jag cyklade till maxi syntes den inte alls. Men det var ljust och det är bra. Så mycket enklare att kunna cykla dit precis vid öppnandet och det faktiskt är ljust, man behöver inte ens tänka på cykellyset.

Och nu slog golvklockan till – dvs den slog inga timslag vid elva. Detta är besynnerligt. Och jag är inte precis urmakare, så det blir knepigt. Visserligen var min farfars bror urmakare i Kumla för väldigt länge sen, och jag utgår från att Håkan Nesser inte hade honom som modell i sin bok. Men det hjälper inte här, jag gissar att man borde ta sig en titt i innanmätet. Maken som alldeles nyss tjatade på Yngste att han måste ta med farmors tidningar till Tvåan, han har liksom en enorm tjatpotential, så hur han kommer att kunna ta den till vara med klockan, vill jag inte riktigt tänka på.

hittills. Solen hängde som en röd boll över horisonten, och snart är vi där att den kommer in i köket på sen eftermiddag. När jag skulle åka till kvällsmässan behövde jag inte slå på belysningen, vacker kväll.

Och stillheten, första mässan i Fastan. Beredskapen i detta liv inför lidande och död, som inte är slutet, ljuset finns och segrar. Den stilla tacksamheten. Och sen steg vi ut, det påtagliga mörkret, stjärnorna så tydliga.

Och jag bryggde té, vi satt en stund vid bordet, rostat bröd och svartvinbärsmarmelad. Yngste hälsar på Tvåan i morgon. Och jag ska försöka att inte somna om i morgon, det bästa är att handla tidigt, före frukost, på fredagar. Jag fryser lite och av lite olika skäl blev det inget hår tvättat, men jag hinner i morgon.

Vi har järnvägen alldeles utanför fönstren och på andra sidan ligger det stora vita hus med platta tak. Där ska byggas om på något sätt och i dag frågade Yngste – ‘vad gör dom nu?’ och när jag tittar ut har man rest ett antal jättetakstolar ovanpå det platta och håller på att lyfta upp fler med en jättekran och en drönare flyger runt och kollar av, tydligen. Jag har aldrig sett en drönare live förut – och är ganska tacksam att jag inte bor i Paris, där det antagligen känns mer hotfullt – det är mycket märkligt alltihop. Jag blir helt fascinerad, fast jag kan ju inte stå inne i Yngstes rum och glo hela tiden, även om man därifrån har en väldigt lyckad utsikt. Och dom har tur med vädret, dimman som var betydande i morse håller på att lätta.

Jag vaknade till lagom för att hinna ta en promenad, men så vände jag mig lite i sängen och vaknade en timme senare. Så gick det med den föresatsen. Det kan bli skidor efter ärtsoppan. Det är ansträngande att titta också. Pulsen stiger i mördarbacken för oss alla.

Nästa sida »