Tigerliljan's Weblog

– när den borde slagit åtta, säger maken. Jag räknade inte, sitter inte bredvid, så jag vet inte. Men han ropade förstås omedelbart på mig – vad-var-det-jag-sa-förut – och önskade dels att jag skulle göra något åt det på stående fot *djup suck* och sen att jag skulle dra den till nio, så det kunde jag åtminstone göra (även om jag gjorde fel förstås) och då slog den tjänstvilligt nio slag. Så just nu står den stilla och väntar på att tiden ska komma ifatt den, så att jag kan starta pendeln igen. Och det är något fel på den, jag förstår det. Men jag vidhåller att jag inte är urmakare. Och maken är mycket irriterad, både på klockan och på mig. Och han påpekar att han inte kan göra något. Nej, jag vet det. Och jag vet också att jag inte kan, och att det inte hjälper att berätta det för honom.

Det här är inte roligt. Och jag förstår att han verkligen vill att denna tingest, som han är så fäst vid, ska fungera. Men nu gör den inte det, och jag har ingen möjlighet att göra något.

framför mig – jag är väldigt tacksam för det nu, himlen är blekblå åt öster, moln i olika nyanser av grått och vitt drar långsamt förbi. Det är vackert när jag lyfter blicken. Jag var ute för en kort handlingsrunda till coop nyss och vårkänslan finns där. Det kan hända att jag köper penséer nästa vecka, jag har redan sett lådor.

Annars sitter jag mest och försöker samla ihop mig, det kändes motigt att tänka på mat till i morgon, bara att tänka och planera var nästan på gränsen. Det är besvärande när tankeförmågan har ungefär samma täthet som dom grå molnen ute, tankarna glider bara isär. Orden försvinner.

Och jag tänker på det jag saknar, på dom jag saknar.

– när jag inser att den långsamma takten får dras ner lite till. För säkerhets skull. Och jag försöker att inte tänka på allt jag borde göra, inte ens på allt alla andra klarar av. Jag kan inte bättre än så här. Inget vasalopp här. Men jag sitter upp iaf, vackert så.

Och maken är ren och glad för det. Och tvätten surrar och det blir vanlig enkel köttfärssås till pastan, jag hade funderat lite på lasagne, en annan gång. Jag ska fortsätta med den ganska skrämmande u-båtsboken. Och biblioteket har helstängt nästa vecka, för man ska äntligen installera den där nya tekniken. Jag får väl läsa nån av dom egna böckerna som jag inte läst än. Det finns lite att välja på.

Jag tror jag övergår till horisontalläge, soffan kallar. En liten stund.

ett par gånger idag, dvs när jag har varit på väg upp har jag liksom inte kunnat ta mer än två steg sen har orken tagit slut och jag har blivit stående lite. Och jag tänker förstås på dessa stackars människor som åker skidor och kastar sig över mållinjen och sen ligger en stund på snön innan dom kan ta sig vidare. Så är det förstås inte alls för mig. Och även om jag känner att jag inte orkar, så vet jag att jag har inget att välja på. Och jag kan tänka att det är ett lyxproblem, vi har mat och tak över huvudet, jag borde kunna bättre. Jag borde inte längre bli ledsen när maken hakar upp sig i någon av tjatrundorna, jag kan ju förutse att det kommer. I kväll hamnade han där en stund eftersom han ville diskutera att Yngste inte kom hem till kvälltét, kunde han möjligen ha stannat hos Tvåan, jo just det, han pratade om det innan han åkte, och nej, jag vet inte när han kommer, det ordnar sig säkerligen. Säger jag då, som jag tycker, lite avslutande på detta samtal. För mig finns det inte så mycket mer, ämnet är uttömt. Och det är det ju inte för maken, han kan tjata på en rätt lång stund till.

Och jag går under för att jag inte orkar, och sen mår jag illa för att jag – trots att jag vet hela skeendet både innan och när jag står där – men jag sörjer över att jag inte kan hantera det. Efter tio års övande, kan jag inte. Jag har aldrig varit särskilt bra på att vårda, och här står jag. Och ja, i morgon reser jag mig upp och fortsätter. Lite låg hastighet kanske, men ett steg i taget. Ensamhet.

– det gick fort. Och solen skiner mer och mer, när jag cyklade till maxi syntes den inte alls. Men det var ljust och det är bra. Så mycket enklare att kunna cykla dit precis vid öppnandet och det faktiskt är ljust, man behöver inte ens tänka på cykellyset.

Och nu slog golvklockan till – dvs den slog inga timslag vid elva. Detta är besynnerligt. Och jag är inte precis urmakare, så det blir knepigt. Visserligen var min farfars bror urmakare i Kumla för väldigt länge sen, och jag utgår från att Håkan Nesser inte hade honom som modell i sin bok. Men det hjälper inte här, jag gissar att man borde ta sig en titt i innanmätet. Maken som alldeles nyss tjatade på Yngste att han måste ta med farmors tidningar till Tvåan, han har liksom en enorm tjatpotential, så hur han kommer att kunna ta den till vara med klockan, vill jag inte riktigt tänka på.

hittills. Solen hängde som en röd boll över horisonten, och snart är vi där att den kommer in i köket på sen eftermiddag. När jag skulle åka till kvällsmässan behövde jag inte slå på belysningen, vacker kväll.

Och stillheten, första mässan i Fastan. Beredskapen i detta liv inför lidande och död, som inte är slutet, ljuset finns och segrar. Den stilla tacksamheten. Och sen steg vi ut, det påtagliga mörkret, stjärnorna så tydliga.

Och jag bryggde té, vi satt en stund vid bordet, rostat bröd och svartvinbärsmarmelad. Yngste hälsar på Tvåan i morgon. Och jag ska försöka att inte somna om i morgon, det bästa är att handla tidigt, före frukost, på fredagar. Jag fryser lite och av lite olika skäl blev det inget hår tvättat, men jag hinner i morgon.

Vi har järnvägen alldeles utanför fönstren och på andra sidan ligger det stora vita hus med platta tak. Där ska byggas om på något sätt och i dag frågade Yngste – ‘vad gör dom nu?’ och när jag tittar ut har man rest ett antal jättetakstolar ovanpå det platta och håller på att lyfta upp fler med en jättekran och en drönare flyger runt och kollar av, tydligen. Jag har aldrig sett en drönare live förut – och är ganska tacksam att jag inte bor i Paris, där det antagligen känns mer hotfullt – det är mycket märkligt alltihop. Jag blir helt fascinerad, fast jag kan ju inte stå inne i Yngstes rum och glo hela tiden, även om man därifrån har en väldigt lyckad utsikt. Och dom har tur med vädret, dimman som var betydande i morse håller på att lätta.

Jag vaknade till lagom för att hinna ta en promenad, men så vände jag mig lite i sängen och vaknade en timme senare. Så gick det med den föresatsen. Det kan bli skidor efter ärtsoppan. Det är ansträngande att titta också. Pulsen stiger i mördarbacken för oss alla.

vi har, den som maken köpte verket till och sen en byggsats till fodralet, som han sen knåpade ihop själv, för ganska länge sen – den som slår varenda kvart, börjar med en liten melodi som sen blir lite längre halv och ännu längre kvart i och så hela melodin vid hel timme plus timslagen, Big Ben-varianten, fast hemma hos oss, inte många meter upp i luften. Maken älskar klockan och blev mycket lycklig när jag fick tag på en man som kunde få igång den igen efter vår flytt – männen som flyttade hanterade den lite fel s a s – och sen dess har den gått här. Lite långsamt, den saktar sig ett par minuter i veckan, jag drar för det mesta upp den på måndagar. Men i dag gjorde den mig förvånad och jag måste erkänna att vid det här laget noterar jag den inte så värst när den slår och beter sig, jag tänker bara på den om något särskilt händer just då på tv, som man inte hör då, eller om nån stackars gäst sitter på soffan rakt framför den, när den börjar – det är en oväntad upplevelse, kan tänka.

Annars försöker jag närmast att använda den för att förankra mig i tiden på ett annat sätt, att vara närvarande här och samtidigt minnas att allt inte kan mätas här. När den börjar pingla återkallar jag någon kort bibelvers, för det mesta – ‘upp välsigna Herren, ni Herrens tjänare, ni som står om natten i Herrens hus’, men det kan bli nåt annat också och det ger mig en kort sekunds avbrott i vad jag nu sysslar med. Men när jag drog upp dom tre loden i måndags noterade jag att dom var inte på långt ner, det vänstra var – tror jag – inte lika långt nere som dom andra och det borde det vara, rimligen.

Och så i dag, tio i ett, slog den åtta timslag. Mycket märkligt, något som jag aldrig varit med om förut.

i dag också. Det var inte direkt meningen, men hur det var så fattade jag att Olsson ledde och tänkte att det blir väl inte långvarigt, men sen blev t o m maken gripen av spänningen. Och sen reste jag mig och bakade cookies. Jag säger det igen – den här nya vispen är så tyst att jag tror att nånting är fel. Men det gick lika bra som skidorna, 57 cookiesar ligger på galler. Yngste har inte varit nere i köket än. Och jag låter bli. Jag lät t o m bli att hugga några (många) chokladpluttar under bakandet. Jag tänker på råttorna som inte ville simma utan sockerlösning, eller snarare tänker jag att jag får väl koppla på lite vilja och komma ihåg att jag deltar inte i ett laboratorieförsök. Någon sorts fri vilja får jag ändå räkna med, även om den fria viljan är ett komplicerat begrepp.

Och den där fria viljan tänker ge mig en liten burk yoghurt ganska snart, det tycker jag är uppmuntrande. Och dagens kvällsmässa är flyttad till i morgon. Sen knölar jag in mig i Yngstes rum och tittar på Grey’s. Jag blev lite upprörd förra veckan, för det kom lite snabba prewievs när det var slut och sen stod tv:n på vid reprisen i söndags och då var dom inte med. Det löser sig väl i dag då.

När jag ska ringa någon, så är jag ju djupt övertygad om att dom förmodligen är på väg till toa eller iaf har något väldigt roligt på gång, som jag ringer och avbryter. Det är en lätt tvångstanke jag har. Fast professionellt har jag inte samma hämningar, tack och lov. Men det kan finnas lite motstånd där också. Nyss tog jag mig samman för att ringa det första av ett antal samtal som jag måste få ordning på. Upptaget. Snopen känsla, när jag nu laddat. Fast jag är inte dum så, så jag fattar att jag måste ringa upp igen. Och då fanns det en tjänstvillig man i luren, vi kom överens och det var bra. Inte billigt, men bra. Och så var det dags för nästa samtal, dom måste tas i en viss ordning för att det ska gå att samordna i slutet. Och då säger en mekanisk röst att telefonen inte är i bruk (eller nåt liknande) och då sitter jag där. Beror det på att hon stängt av den eller slängt den i sjön? Kommer jag att komma fram senare under dan? Nånsin?

Fast jag hinner nästan glömma telefonfobin under tiden. Temporärt.

Och jag tillägger att jag svarar själv i telefon, i nästan alla lägen, med stor entusiasm. Bara så ingen drar sig för att ringa mig. Det går utmärkt.