maj 2012


att sova. En god natts sömn är önskan här och nu. Och helst inte regnväder hela tiden. Men jag har försökt att skaffa mig koll på det mesta annars och jag har slagit in presenten i nallepuhpapper.

Och jag har redan, trekvart för tidigt, bytt månad på almanackan. Vacker bild av bokskog. Och jag undrar förstås vart maj egentligen tog vägen. Jag sätter inga särskilda mål som bekant. Att klara den dag som kommer, att försöka finna det positiva. Mycket är bra, maten var god och jordgubbarna på kvällen var underbara.

Sen hade vi ett av dessa okonstruktiva små samtal, som det ibland blir vid läggdags. Maken ville diskutera ekonomin, och åt den är inte så mycket att göra mer än det jag gör, att försöka balansera inkomster och utgifter. Men han hade sett något program som handlade om privatekonomi och ville nu delge mig sina nyvunna kunskaper. En kronofogde hade medverkat. Himla praktiskt. Fast här är ju problemet att han dels glömmer vad jag berättar, dels vill ha detaljer.
Sen skämtade han också till det med att han kommer att hjälpa mig att hitta vägen i morgon, och just det är ett skämt som är lite passerat.

Men jag ska göra mitt bästa för en fridfull natt. Borsta tänderna och ladda tandborsten, det finns gränser för hur många laddare man vill ta med, det räcker med mobilen. Och sen läsa något lugnande.

Annonser

något viktigt finns förstås alltid. Och ska jag resa nånstans gör jag mentala listor hela tiden. Det viktigaste är makens medicin, nästan allt annat kan ordnas. Och jag vet att jag har koll, men jag går ändå igång, så jag tar det lugnt i dag.

Snart är limporna klara, jag delar dom och fryser in – enkelt att plocka fram och tina i mikron på måndag kväll. Och dagens lunch kommer från frysen. Men kvällens jordgubbar är färska.

Och jag konstaterar att min mage har någon sorts inre dialog i såna här lägen, antingen lägger den av helt – förmodligen i känslan att man aldrig kan veta om det finns toaletter när man inte är hemma – eller också aktiverar den sig rejält före avresa.

Och innan jag ens plockat ner väskan från vinden, så tänker jag – ‘varför i all världen ska vi ge oss iväg någonstans?’.
Men jag vet att det blir bra, ingenting blir som man tänkt, men det kan bli bättre. Det kan ju det, när man är så beredd på katastrofer som jag.

blev det med molnen. Och jag unnade mig, som man säger, två (!) glas vin och till det sista halva en hel cigarill. Näst sista Grey’s. Och till det alla andra tankar som snurrar i mitt arma huvud. Storlek 59. Då får det plats en hel del.

Och inte vet jag hur det går, vare sig med Grey’s eller noga räknat det som ligger närmare till hands. Det mest konkreta är förstås att jag hoppas lilla bilen klarar resan, det blir så komplicerat annars. Men jag ska förse mig (oss) med lite uppmuntrande ärbart och lite dricka, så vi klarar väntan på ev bärgare. Och telefonen ska vara laddad. Katastrofberedd? Jag? Jo vars. Och behövs det inte, så desto bättre.

Möjligen blir allt mycket bättre än jag befarar. Hur trevligt som helst, en resa genom Sverige när allt är som vackrast.
Och maken och jag, tillsammans. Man kan aldrig veta. Man kan faktiskt inte det.

i sydost. Annars är det en ganska vacker kväll, men min uteplats ligger åt det blåsvarta hållet.

Och jag är redan lite resstressad. Man ska ha rena underkläder, annars kan det som bekant hända att man råkar ut för en olycka. Så det har jag. Inte just därför, men jag har det. Men ska jag ut och åka långt, så är risken för olycka större, så då grejar jag med fötterna. Hyvlar och lackar. Tyvärr är min favoritfärg omodern just nu, men det räcker åtminstone den här gången. Man kan alltid vara snygg. Och efter fyra graviditeter har jag ytliga åderbråck både på fötter och ben, men inget blir väl bättre eller roligare av det. Det går att köpa snygg färg till naglarna ändå. Större delen av åren är det bara jag som ser, men faktiskt – det räcker. Jag gillar att mina naglar är snygga när jag tar av mig strumporna. Och nu är dom snygga om jag skulle råka ut för att någon annan tar av dom. Räddningspersonalen då.

Alltid redo. Men sällan jättepositiv.

att rensa avloppet i handfatet. Vilken avlopp som helst, noga räknat. Men nu har jag gjort rent övre handfatet, jag vill minnas det var ett halvår sen sist. Nästan inga hårstrån, faktiskt, så där håller jag koll, men det hjälper inte helt. Det blir klegg ändå.

Och tio över åtta handlade jag på coop, den stilla tiden. Man torkar golvet då, och alltid sitter det ett par som ser sammanbitna ut vid kaffeborden utanför kassorna. Dom talar inte särskilt mycket med varandra, jag antar att dom väntar på att klockan ska bli tio och det är ju en stund till dess då. Det spelar ingen roll vilken veckodag jag kommer, dom sitter där. Och jag känner mig lite sorgsen, dom kunde ju ta en promenad, men vad vet jag – kanske gör dom det nån timme senare. Var och en hanterar sitt liv. Jag lägger patiens.

Snart är det dags för saffransrisotto med paprika och crabsticks och så resten av rabarberpajen.

– det borde göras mer än det som görs, om man säger så. Men det är ju inte precis första gången det händer, mina egna förväntningar ligger ofta lite högre än den verkliga horisonten. Och eftersom ingen annan lär leva mitt liv åt mig, så får det vara bra så. Också.

Och en, för alla andra, obetydlig detalj som jag ändå är tacksam för är att jag nu kan ha den snygga svarta kjolen igen, lång, linne, sydd av Jane Wikström, eller iaf tillskuren efter hennes ritning. Genialisk människa att få till det. Och jag påstår inte att den är jättebekväm i dagsläget, men för ett tag sen funderade jag allvarligt på att sy om den till något mer yppiga former. Det projektet lägger jag på is så länge. Och det är bra, att kunna skjuta på någonting för att det inte riktigt behövs.  En glad oviktighet mitt i allt.

Och – tack – annars jobbar jag på med den vanliga livet –

Låt hårda hjärtan fyllas av en kärlek utan krav. Du all vår svaghet känner väl.  Förnya oss till kropp och själ.

Vår fiende ifrån oss driv, och med din frid hos oss förbliv. Ge ljus, att vi din ledning ser, och hjälp att intet ont oss sker.

Frid. Att intet ont oss sker. Att kunna ta emot det som sker med den inre friden bevarad, det ber jag om.

Nu har jag handlat ett blandat zoo. Mammafår och litet lamm, föl (häst finns redan), igelkott och förstås en liten tiger! Det kändes som en självklar mix.

Man får väl säga att igelkotten är väldigt storväxt, men det må väl vara hänt.

Och dessutom är lyckan stor eftersom när jag försökte ta bild först visade det sig att kamerabatteriet var urladdat, så nu är det fixat. När lilla vännen skulle döpas fick jag en bild, sen var batteriet dött.

Jag passerade torget på fm och köpte frilandsjordgubbar och lite rabarber, så det blev Annicas paj till kaffet. Inte alls illa. Lite vaniljvisp fanns det i kylskåpet också, så vi inte blir urkalkade, eller vad det nu är man blir av rabarber.
Regnet har slutat dessutom, så det är visserligen rätt kallt, men sommar ändå. Och efter att ha tittat på Bygglov, som var i Värmland och slogs med knotten, så känner jag mig extra tacksam att knott inte finns här. Barndomens kliande elände.

Nästa sida »