Tigerliljan's Weblog

– så när jag tittade ut genom sovrumsfönstret väntade jag mig åtminstone en dm, men det var snarare mindre snö än när jag gick och lade mig. Ur min synpunkt sett är det utmärkt. Jag vill inte halka. Och jag har gått till apoteket på stadiga fötter. Jag upptäckte i går att makens smärtstillande var på väg att ta slut och jag tänkte att lördag fm kanske är bättre än tisdag. Det var det också, åtminstone hade jag tur. Och sen gick jag till hälsokosten och köpte D-vitamin, det är inte särskilt soligt här än.

Och jag funderar. En av medgästerna i går hos morbrodern hade varit med på syrisk lunch i söndags. Man har ju på det alltför vanliga sättet hyst in rätt många flyktingar i ett boende i kommunen, ingen info innan till kringboende förstås och ingen info till flyktingarna heller om var dom hamnat. Dom fick ica-kort och med tanke på att det inte fanns kommunikationer och den närmaste ica-butiken ligger en dryg mil bort, så var det ju inte så mycket glädje med det. Men det fanns driftiga personer där i närheten, som har sett till att ordna info åt alla håll, man har samlat in vinterkläder till barnen och ordnat mötesplatser, bl a så hade alltså flyktingarna ordnat mat i söndags, vegetariska rätter, där man sålde biljetter och det blev fullsatt av lokalbefolkning som fick veta lite om dessa människor som just nu bor i vår närhet. Nästan alla dessa är välutbildade och vill fortsätta med sina liv, förstås. Och jag kan förstås inte föreställa mig hur det skulle vara att vara akademiker, född i Damaskus, och hamna ute i skogen på vintern här. Nu har man ordnat lite kommunikationer ändå, och jag kan bara hoppas att detta kan bli en plats med trygghet.

Jag tänker också på dom som kom för 70 år sedan, för man tog emot rätt många från de vita bussarna här i trakten. Många flyttade vidare rätt fort, men en del blev kvar här resten av sina liv. En del av de unga kvinnorna gifte sig på trakten. Någon berättade om hur det var de första åren, hur mycket rädslor hon hade, hon var t ex extremt mörkrädd och hennes svenske man hade väl inte helt lätt att hantera situationen.

upptäckte jag att jag satt och tuggade på lite choklad. Så kan det bli. I sht när man är lite trött och disträ. Det var inte meningen alls.

Och Yngste kom hem, lite senare än han tänkt sig, tåget var bara inställt. Han och några till stod där på perrongen och väntade och när tågavgången hade passerat med tio minuter så bara försvann tåget från tavlan, ingen förklaring, ingenting. Så kan det också gå. Sen kom ett annat tåg så småningom, så han kunde åka hem.

Och jag medger att jag trots dagens extra bulle och – ganska – lilla tårtbit, så fryser jag och är hungrig. Då är trösten att det snart är dags för makens kvällsmedicin och sen brukar vi äta lite frukt, fn vindruvor, kärnfria (maken tror att man måste peta bort kärnorna, för annars hamnar dom i blindtarmen, och så kan vi ju inte ha det) som dessutom gör att odlarna kan bilda kooperativ (?), tror jag, och jag har en svag aning om att mycket unga människor och människor i fertil ålder inte ska äta vindruvor, så där har vi åtminstone någon fördel av vår ålder och vår – iaf min – bristande fertilitet, som jag f ö aldrig haft några problem med. Det är säkert provocerande att skriva det, kvinnor har ju vallningar och diverse kännbara problem, har jag förstått. Och jag är enormt tacksam för att det bara är teoretisk kunskap för min del. Men jag ska åtminstone skölja vindruvorna nu.

har det inte blivit så mycket av än så länge. Och trots mina bemödanden var vi liiite sena till morbrorn, ibland hjälper det inte med goda avsikter i vårt liv. Men vi kom fram och maken tog sig uppför trappan in i huset och då stod hans lilla mor på vakt och överföll honom, vilket ju är det sämsta tänkbara tillfället eftersom han skulle börja ta av sig och sen ta sig in i stora rummet. Hon förstår inte efter tio år. Och eftersom hon berättade att alla andra redan satt sig så blev maken jättestressad och sa att han ville gå runt och hälsa och det var inte praktiskt genomförbart, så jag och svärdottern pressade med gemensamma krafter ner honom på stolen som stod där för honom. Och sen envisades svärmor med att lägga upp kakor på hans fat, som han varken såg eller ville ha. Men frånsett det, så gick det så bra man kunde hoppas. Dvs födelsedagsbarnet var nog inte riktigt medveten om det som hände runtomkring, men jag tror att han greppade att det satt en omgång människor där, som ville honom väl. Ungefär så. Och när svärmor, med stor energi, hällt i punsch och/eller madeira åt dom flesta (mycket rundhänt dessutom) så greppade han sitt glas då och då och ropade – ‘skål och tack ska ni ha alltihop’.

Sen sa svärmor att hon ville åka hem med oss. OK. Jag plockade på maken och lotsade honom nedför den ganska besvärliga yttertrappan – den är värre när man ska ut – och han satte sig i bilen. Och svärmor kom inte. Och jag såg genom fönstren hur hon sprang fram och tillbaka där inne, så efter ett tag gick jag in och frågade hur det gick, men då hade hon ändrat sig och skulle åka hem med makens kusin i stället. Fine by me, men det hade underlättat om hon sagt det också.

Och jag är rätt lättad över att denna släktsammankomst är över. Lilla nästminsta blev glad över sin rosa servis och lilla allraminsta blev glad över papperskassen, som jag plockat ner servisen i. Den var precis lagom för henne att gå runt och bära på.

har faktiskt gjort att fönstret jag har framför mig är lite – nja, snarare mycket – kladdigt, nästan lite svårt att uppfatta om det skulle vara bara ett lätt snöfall på gång. Och jag har inte kollat mobilvädret än, där gav man i går en liten varning för snöfall till eftermiddagen. Det kan bli så.

Men jag står upp och det är bra. Räkorna ligger i durkslaget och tinar. Yngste har tagit tåget. Och Äldsta ringde och berättade att natten gått bättre än hon trott. Lilla minsta där var hemma eftersom det inte hade känts som en bra idé att gå iväg med henne på isiga trottoarer med risken att halka, så hon hade fått baka en kladdkaka, så får äldre syster diska när hon kommer hem. Det gäller att fördela arbetsuppgifterna.

Och jag väntar på räkorna och ska fortsätta läsa ‘Generation Ego’. Själv tillhör jag ju den generation som Berglin i en teckning tyckte blev ‘liksom över’. Det var vår uppgift att hålla reda på kälkbacken på osten, tror jag.

Nu är det snart dags för tandborstning och nattning, det blir bra. Om sen maken bara vaknar en gång är det bra, om han vaknar två så får det också gå.

Och jag tror vi äter nåt med räkor i morgon, saffransris kanske. Och Yngste åker på en liten utflykt till närmaste större staden och vi ska åka till kvarvarande morbroderns födelsedag. Jag är inte så särskilt entusiastisk över det projektet, faktiskt, men det får gå. Det positiva är att svärdottern troligen kommer med dom två minsta. Jag köpte en liten rosa träservis när jag var borta förra veckan, så jag kan ta med den till dom.

Och så hoppas jag att älskade Äldsta får en hyfsad natt, hon hade en liten operation i förmiddags, en sån där handledsgrej vad det nu heter. Hon skickade bild på bandaget som ska sitta på i två veckor, fem stygn blev det, höger hand förstås. Det är rätt opraktiskt förstås, men jag hoppas det går bra. Jag antar att första natten är värst. Jag vet ju inte, jag har hittills varit i väldigt lite kontakt med sjukvård för egen del, har aldrig opererats, jo en gång för åderbråck i höger ben förstås, men det var snabbt gjort och hade det inte varit för den där blodimmuniseringen så hade jag knappt kommit ihåg det. Men i och med barnen och maken så har jag ju ändå fått del av vårdens problem och i viss mån glädjeämnen.

Morgondagen betyder alltså, som vanligt, att ta en sak i taget. Men jag är lättad om det inte är snöstorm.

– han har det ibland, den rare och omtänksamme. Han tog med maken på en liten rundtur i samhället där han fick titta på diverse ombyggnader och förändringar i närmiljön. Trots snöglopp och lite trist väder, så blev maken mycket uppiggad. Att det såg ut så! Att man hade gjort på det sättet! Mycket lyckat.

Och sen tittade han – igen! – på den svartvita stumfilmen från svt-play om smalspåriga järnvägar i Östergötland, ur hans synpunkt Favorit i repris. Och jag beställde en dvd till honom, färg och ljud den här gången, om sensommarens stora lokjubileum. Sen tittade jag i tidningen Tåg och såg att man har ett jättemodellmuseum i relativ närhet som har öppet ett par gånger i månaden, men när jag sa det, sa maken att det skulle nog vara besvärligt. Jag tror att jag ska kolla lite närmare och sen frågar jag inte i förväg, utan vi kan åka lite så där utan att han ska känna sig planerande jättelångt i förväg. Vi får se.

Och i kväll är det min såpdoftande kväll.

När det ringer ett okänt nummer så händer det att jag tänker att det är onödigt att svara,  fast det gjorde jag ändå den här gången.  Det skulle komma blommor och det gjorde det också.  Och jag blev väldigt rörd och tacksam över omtanken,  jag råkar ha en vacker målad blomma som avsändaren gjort och som jag tittar på med tacksamhet varje morgon när jag sätter på grötkastrullen.  Jag vet att jag på många sätt är lyckligt lottad,  det finns många goda människor i min omgivning,  människor med empati och stor klokhet.  Att påminnas om det gör att jag orkar lite längre,  att det är lite lättare att andas.  Jag kan bara önska att vi kan vara generösa mot varandra.  Oftare.

– jag vaknade till lite sent – med lätt huvudvärk – och somnade om en kvart till, men då insåg jag att jag fick lov att börja dagen. Och faktiskt, det märks att ljuset är tidigare nu.

Och maken sov fortfarande när gröten var klar, men jag väckte honom. Vem längtar inte efter gröt liksom? Och när han satt sig upp påstår han att han var vaken den där kvarten när jag sov och då hade han hört att det knackat på vår dörr, men sen hade det inte hänt mer. Och jag undrar om han verkligen hade hört en knackning genom den stängda dörren en våning ner. Jag vet inte. Och han sov faktiskt både tio minuter innan och tio minuter efter. Han kan ha drömt det. Annars kanske den som knackade återkommer. Ett litet vardagsmysterium.

Jag hade egentligen tänkt baka en annan sorts limpor i dag, där man jäser degen tre gånger, så det tar lite tid, men när jag känner efter tar jag fram en bit som ligger i frysen.

– och för enkelhetens skull utgår jag från att det är årstiden. Det är väl rätt rimligt att frysa så här års, jag får ta på mig lite mer i morgon. Och tänka lite mer positivt. Det gäller att passa på i morgon, skulle jag vilja säga, för på fredag har maken bestämt att vi ska åka ut till hans morbror som fyller år då. Trots att jag försöker säga att morbrodern högst sannolikt inte kommer att uppfatta eller uppskatta det här som särskilt skojigt eller festligt, så går det inte riktigt in hos maken. Huset är ju hans älskade sommarhem under många år, där den starka mormodern stod vid spisen och sannerligen inte var förtryckt alls, tvärtom. Och hon var trygghet och kärlek för maken. Men det är på fredag. I morgon satsar vi på ärtsoppa och värme här hemma.

på detaljer i dag. Jag ska vika ihop makens skjortor, borsta tänderna och kamma mig. Sent? Jo, lite, men det är bra om det blir av alls. Och lax har jag tagit fram, det blir mangosalsa till. Jag försöker ta små steg framåt och inte tänka så mycket. Det är så lätt att tänka fel. Fast jag tänkte ändå på det här jag läste i går, när dom fick veta när Sam var sex veckor att han inte hade nån gallblåsa och dom som ska åka på semester och hälsa på morföräldrarna och visa upp bäbisen, dom vill bara veta när han ska bli frisk igen. Och jag minns första måndagen när maken var sjuk. Jag stod där vid hans säng och frågade läkaren hur länge ungefär som han skulle vara sjukskriven. Jag gjorde faktiskt det. Jag visste ju ingenting. Vi hade en vän som fått stroke ett par år innan, borta i Asien, han hade legat medvetslös ett par dygn, hade tappat synen, varit mycket dålig, och han var ju nu tillbaka i ett vanligt liv, körde bil, lite svag i ena sidan. Men maken spelade ju ändå inte golf, så hans sving skulle inte bli påverkad iaf. Jag visste verkligen inte, jag trodde att det var så det var, att sjukvården – när man nu, som maken, kommit in tidigt i vården – ‘klarade’ det hela. Och läkaren säger, tvärs över maken där han ligger – ‘han kommer aldrig tillbaka igen’. Och jag kan fortfarande tycka att det var illa, han skulle ha bett mig komma med ut, och sen skulle han ha gett mig fem minuter där. Faktiskt.

Men jag tittar upp nu och ser att den tredje orkidén börjat blomma i fönstret framför mig. Blir det sommar igen? Blåser våren åter grön i Normandie, som Frans G Bengtsson undrade?