september 2018


och jag tror det var första gången på väldigt länge som maken hade ytterrock. Det var rentav så länge sen, att jag nästan glömde att ta av honom den när vi kom in i kyrkan. Men jag kom ihåg den när vi skulle åka hem iaf. Och det regnar inte än. Men mörkt är det redan mitt på dagen. Fast i morse satt jag och tittade i almanackan på det här med solens upp- och nergång, det piggade inte upp alls. Jag vet att man ska tända ljus och mysa, men det fungerar inte helt och hållet för mig.

Men vi har ätit en god gryta (ur frysen) och så en liten kaka till kaffet. Och så läste jag om en vän, som råkat ut för en olycka, så där så att det ska ätas starka smärtstillande och så vila på det. Och jag blir så förvånad över att andra bekanta tycker att det är rimligt att påminna den drabbade om att det iaf är tur att hon har en säng att ligga i, och att det kunde vara så mycket värre. Jo, ofta kan det vara värre, men för den som har det besvärligt är det knappast helt uppmuntrande.

Annonser

när jag låg där vid sextiden och funderade över dagen, så tänkte jag förstås på att jag borde promenera mer, att jag borde röka mindre, att jag borde allt möjligt. Allt det där man ägnar sig åt när sömnen inte riktigt vill sig.

Fast jag lyckades väl inte helt i dag, när Äldste dök upp hade jag just avslutat en av mina cigariller, och jag sa då att jag legat på morgonen och tänkt på allt detta. Då fnissade han glatt och sjöng en liten snapsvisa, som ungefär slutade – ‘då får man cykla’. Han är en uppmuntrande människa, sonen, och själv röker han inte alls och springer en hel del, så det var en uppmuntran för ömma modern.

Och för övrigt somnade jag sittande i fåtöljen på eftermiddagen, lite lätt uttröttad.

Och när vi traskade runt i huset, så sa jag att det var väldigt så många olika stolar det fanns lite överallt, och Äldste sa – helt korrekt – att detta har varit ett gästvänligt hus, där man behövt stolar. Absolut.

hyllorna här. Trots mitt energiska rensande har vi sju höga 80 hyllor, en 60 och så tre lägre. Och jag tittade efter nån sorts mapp för dessa brev och jag hittade en massa annat, förstås. Men sen såg jag i en av dom mindre hyllorna en konstig förpackning, som låg på tvären över böckerna, och minsann – det var breven, kondoleansbrev till makens mormor när morfadern hastigt avlidit. Den lättnaden att jag kunde hitta dom, så att jag slipper surhet för det.

Jag är så lättad över att det här är avklarat ändå. Och nog är det konstigt ändå, dom åkte iväg där i dag, för alldeles sista gången.

Och Äldste och jag stod nedanför uthusen och tittade på allt som – snart – borde göras, och under tiden gick kor och betade på den utarrenderade marken, en liten tjur stod vid vattentråget och tittade intresserat på oss.

Och när jag kom fram där i förmiddags, så kom en sen sädesärla flygande och trippade runt på planen och en korp flög över och kraxade, stillheten var stor.

vaknade jag vid sex, rätt mycket för tidigt, men hellre det då. Och jag fick allt iordningplockat innan jag gick ut till maken, som satt i den inglasade, och sa att nu skulle jag åka. Och naturligtvis säger han – ‘jaha, var det i dag?’. Jaja. Jag åkte iväg i strålande sol. Jag kom fram först och stod på gårdsplanen och betänkte livet en stund. Sen kom Äldste, lätt hes var han, men vid gott mod, och så småningom kom släktingarna. Äldste och jag stannade enligt plan ute så dom fick plocka och ordna det dom ville. Och efter en dryg timme kom dom ut och sa sig vara klara och ville vi titta? Jo, vi masade oss in då och jag hade ju sagt att dom fick ta vad dom ville, så jag hade ingen anledning att ha några synpunkter alls. Det enda vi hade en kortare diskussion om var en stor bild av makens morföräldrar, den bör rimligen finnas kvar där den hängt så länge, så släktingarna tog med den och skulle ordna sig kopior. Och Äldste och jag tittade ner i golvet när kusinen gick igenom sakerna hon plockat ut och varför, däremot noterade vi båda med väl dold munterhet, att hon tagit den där ljusstaken från svenskt tenn, en av deras klassiska, utan att hon själv alls kommenterade det. Och jag vet att det var en gåva från en granne, så den hade inte särskilt sentimentala associationer för släktingen. Men sen sa vi hej då och dom åkte.

Och kära söta, så oerhört mycket arbete Äldste och svärdottern har framför sig, det är inte precis inflyttningsklart, alldeles frånsett att det inte är flyttstädat sen 1856, bokstavligen.

Men det är ändå en lättnad att det är gjort, detta. Den manlige kusinen frågade förstås efter brev från släktingar, som maken fått låna för att läsa, för länge sen, innan vi flyttade. Och det hjälper inte ett dugg att jag vet i vilken bokhylla dom pappren stod då, för den hyllan är liksom borta och innehållet helt omorganiserat.

dagtid på det där att stänga av mobillarmet, så i morgon bitti kommer jag att misslyckas igen, det känner jag. Jo, jag har det på fast det är lördag. Och maken är duschad i dag, fast det är fredag. Det hänger ihop. För i morgon bitti måste jag se till att få upp oss i rimlig tid och sen – om nu bilen startar efter verkstadens insats förut – åker jag iväg för ett litet informellt möte med släktingarna. Tanken var ju att vi skulle ha det stora pappersunderskrivarmötet på tisdag, men nu är det ju uppskjutet lite obestämt. Fast i morgon ska ju släktingarna hämta minnessaker, för den kvinnliga släktingens del mest – sa hon – egenhändigt broderade saker, som hon ska skänka till välgörenhetsförsäljningar (hellre än att ni slänger det, som hon sa). Det är liksom nivån på det hela.

Men Äldste och jag kan titta på uthusen så länge, det är min plan. Och maken är hemma, det finns gränser för vad han ska behöva vara med om.

där ute i världen, som jag inte har en susning om. En del saker känner jag inte ens att jag vill veta. Äldste ringde, lite frustrerad över det temporärt inställda mötet. Men han hade ringt Jordbruksverket för att diskutera regelverket runt eu:s jordbruksstöd. Själv känner jag väl snarast en svag sympati inför dom franska böndernas handfasta tankar runt detta, jag menar den där vanan att köra gödsel till Elyséepalatset och så. Man kan säga att byråkratin firar triumfer. Men med det sagt, så är Äldste vid förvånansvärt gott mod. Jo då, mamma, det ordnar sig, säger han. Så jag hoppas på det. Och nej, han ska inte bli bonde och mata grisar och odla spannmål, men ändå.

och så rycks mattan bort under fötterna. Så känns det just nu.

Jag gick upp rätt tidigt, gjorde limpdeg, den där sorten som ska jäsa jättelänge, läste laudes, kokade gröt, duschade maken och bytte lakan. Sen kom ett mail från juristen att mötet på tisdag måste ställas in eftersom alla uppgifter inte inkommit. Och det är väldigt irriterande, milt sagt. Jag hade verkligen hoppats att allt skulle vara klart snart och nu vet jag inte alls. Dessutom ska detta kommuniceras till maken, som har påtagliga svårigheter att hålla tidsangivelser i huvudet, och det blir inte alls enklare när jag säger att vi inte vet när nästa tid blir.

Jag tänker på någon, som berättade om ett bekant par som varit på semester, när det visade sig att maken i sammanhanget bröt ut i nån sorts Alzheimer. Han började fråga samma saker gång på gång. Och till slut hade hustrun skrivit svaret på en servett, som hon höll upp. Och den som berättade det var så upprörd över att det var respektlöst mot mannen att göra så. Och jag tänker, som förvisso har en annan problematik framför mig men ändå, att om man svarat på samma fråga flera gånger, så blir man lite trött. Dessutom i det fallet kan åtminstone jag tänka mig att hustrun kanske hemma märkt att nånting var fel, men kanske tänkte hon att det var trötthet och att det skulle bli bättre om dom åkte iväg på semester. Och så blir det då tvärtom. Det måste ha varit ren mardröm, att plötsligt konfronteras med att livet nu blir förändrat.

Och hur stackars Äldste tar det här vet jag inte alls än.

Nästa sida »