augusti 2016


att man=jag får en impuls. Jag köpte ju en fullständigt sanslöst dyr almanacka med bara älgar, som jag har på väggen framför datorn. Fast jag har haft den hängande halvt dold bakom skrivbordslampan och plötsligt, så här när det var läge att byta till septemberbilden – hur nu det gick till – så kom jag på att jag kunde hänga den på en annan spik. Maria-bilden som förut bodde på den spiken syns bra nu också. Och jag ser den magnifika septemberälgkon som ligger och vilar i grönskan.

Annonser

– men jag lånade den ändå, Hakelius bok om/med Björn Rosengren. Jag läser ju snabbt om jag bara öppnar boken, så.

Och Äldste kom upp med en barnstol för morgondagen. Sen kom jag nån timme senare på att det vore nog praktiskt med en nyckel också, annars hade jag stått utanför deras hus i morgon och sett lite korkad ut. Nu har vi ordnat det också. Och man kan väl säga att första dagen på den där kursen han går, var precis så illa man kunde befara. Folk som inte kan organisera och som inte har en aning om hur världen ser ut utanför den egna lilla fållan och som de facto har makt. Ja ja. Vi citerar förstås Axel Oxenstierna om ‘med hur föga visdom världen styres’, typ. Och dom skulle förstås ha en lära-känna-varandra-övning i liten grupp, det var förstås bra att han fick se att det var fyra med ganska exakt hans bakgrund. Äldsta hade en motsvarande övning i sitt hörn av världen och som hon sa – ‘ja, dom flesta var så där 23 och frånsett ett diplomatbarn som bott i tio länder, så var det jag som bott i fyra, men dom andra hade bott i Sverige’. Och det var alltså en fråga där. Liksom att dom skulle ställa upp sig i vad dom trodde var åldersordning, hon fnissade och ställde sig sist utan problem.

förra gången jag lånade böcker, men det blev så att jag inte orkade läsa dom två mest bildande böckerna. Så kan det bli. Så i dag lånade jag mer på känn. Det är en stor tillgång att kunna gå till biblioteket, jag skulle bara önska att jag kunde känna att jag skulle kunna sätta mig där och läsa, men jag känner hela tiden att det gäller att skynda mig hem igen. Inte för att maken skulle misstycka särskilt, det ligger hos mig.

Och när vi åt lunch började han diskutera avlastningen nästa vecka, men jag sa – vänligt men mycket bestämt – att det tar vi då, inte under en hel vecka nu. Kanske håller det.

Och jag har klippt ut en liten almanacka för nästa år att ha i datorväskan. Ja, jag ser bättre om jag har ett litet papper.

att Äldstes transport ordnade sig i morse. Och under em ska svärdottern komma med en bilstol. Maken hade vid frukosten en förhoppning att han också skulle delta i hämtandet, men där sa jag att det var nog inte genomförbart, iaf inte i morgon. Jag ska hämta flickorna på var sitt ställe, dom ska ha med sig grejor, sen ska dom få plats i bilen och sen när vi kommer fram ska dom och grejorna lastas ur bilen och över vägen och in i huset. Då är det inte – ur min synpunkt sett – så praktiskt att dessutom ha maken med som behöver hjälp ur bilen och över vägen och uppför trappan in i huset. Jag vågar inte planera in det också, i sht som den här tiden är praktisk på så sätt att jag här hemma ger honom hans eftermiddagsmedicin och sen klarar han sig alldeles på egen hand och kan gå upp till sängen och vila innan jag kommer tillbaka lagom till kvällsté. Men han var lite besviken på mig, jag förstår det.

Och så ringde handläggaren, det blir avlastning nästa vecka. Tacksam för detta. Fast det är en avdelning där maken hade negativa erfarenheter av senil aggressiv man i rummet bredvid. Nå ja, det kanske löser sig på något sätt, jag kan bara hoppas.

på parkeringen utanför vårt hus. Jag är lite mindre energisk, Bra Grannen har klagat hos kommunen att det har stått en svart saab med orange navkapslar uppställd på parkeringen närmast här. Den har f ö haft punktering rätt länge och stått där betydligt mer än ett år. Och nyaste grannen har också engagerat sig i fallet, han är en rätt energisk man, får man säga. Och i dag ringde han på dörren och sa – ‘ser du, det är tomt nu’, och minsann – den är borta sen nån gång under helgen. Och tydligen en motsvarande parkerad lite längre bort också.

Och sen gick jag förbi tv:n när man ställde frågan om man ska visa allting på sociala medier. Och det är klart att min åsikt är rätt tydlig, jag anser nog att jag är rätt diskret. Sen tittar jag i mitt flöde och ser snabbt en bild, där det hade räckt med bildtexten, om man nu ville berätta om en nära anhörigs sjukdom. Vi är alla olika. Absolut.

är lite nyckfulla. Äldstes hade tydligen bestämt sig för att dö i dag. Hellre i dag än i morgon iofs. Men han tog sig hit till tätorten och promenerade sen till maken och mig, så jag körde vår lilla tappra bil till den parkering där han stod och ingen hade ställt sig för, utan jag kunde bara köra intill och så kunde vi ordna det hela, snabbt och smidigt. Att det ärende han hade bredvid parkeringen inte kunde uträttas eftersom man har öppet måndag, onsdag och fredag var liksom bara vad man kunde vänta.

Och han visade mig hundburen, där lilla livet suttit i tristess vid ett annat tillfälle, och aluminium är inte så väldigt motståndskraftigt mot en energisk hund, det var tydligt. Men i dag var hon hemma i hundgården, förhoppningsvis med stadigare omgivning.

– dvs ljust och det är bra. Och när mobilen hade ringt låg jag kvar en liten stund, men maken var vaken och han tyckte det var en bra idé att småprata lite. Det tyckte inte jag, mitt behov av en stillsam start på dagen är tyvärr rätt stort, så jag kom upp iaf. Och jag undvek att säga till maken att jag ville ha det tyst. Han vet det efter alla dessa år, egentligen. Och jag kom upp. Och det är verkligen inte alls nödvändigt att hela tiden berätta vad man stör sig på. Det blir liksom lugnare på sikt om jag inte hela tiden ska vädra ett ev missnöje med detaljer.

Sen läste jag nånstans att det är ett gulligt tecken på omtanke att sätta tandkräm på partnerns tandborste. Mmmm. Det gör jag två gånger om dagen, varenda dag. Och känner mig inte gullig alls. Däremot blir jag omåttligt irriterad, när maken glömmer att borsta tänderna efter tandtråden. Jo, det händer. Och då ställer han glatt och ordningsamt tillbaka tandborsten i glaset. Med tandkrämen kvar och efter ett dygn är den inte så skojig längre, så då får jag först skölja bort den innan jag kan vara gullig och sätta på ny. Ja ja.

Nästa sida »