augusti 2011


och sorg genererar mer trötthet och sorg. Jag vet aldrig riktigt när det är ‘legitimt’ att vila sig lite extra. Jag tycker nog egentligen att jag som är frisk borde klara mer än jag gör. Och när det då blir så, att jag inte orkar något jag tänkt göra, så blir jag så våldsamt besviken på mig själv, i sht om fler än jag själv är inblandade. Och då går alla negativa system igång.
Jag har ett väldigt gott minne för detaljer, på gott och ont, och allt negativt samlas ihop i en svart hög. Allt som sagts och gjorts, från mannen som med bestämdhet hävdade att makens stroke berodde på mina rökvanor (på den tiden max tre cigariller om dagen), min oförmåga att hjälpa maken här och nu och då och där, repliker av typen ‘dom andra säger att du inte är klok’, ‘du bryr dig inte om nån’ – det finns ett rikt urval att plocka från, det är tacksamt att sparka på den som ligger.
Jo visst, jag reser mig upp, hittills varje gång, men just nu nöjer jag mig med att sitta lite stilla. Kanske går trycket över bröstet över. Säkert.

– ett halvt glas vin, ett halvt liv, en hel promenad. Ungefär så. Livet som inte riktigt vill. Dvs ibland blir det inte som man önskar riktigt. Jag vaknade tjugo i sex i kväll, efter en stunds mycket tung sömn, jag uppfattar mattan framför soffan som snarast är lejongul, som lysande neongrön, och tankarna snurrar ordentligt. Och jag tänker just nu att mina ord är mina, jag har rätt och möjlighet att skriva precis som det är, även om det just nu inte är det mest positiva som man kan tänka sig.
Det är nästan omöjligt att tänka något annat än att allt jag rör vid blir aska. Jag borde gjort mer, alltid, överallt. Varför kan inte jag? Varför orkar jag inte mer? Varför gör det så ont? Det är vad jag tänker. Rakt av.

– det får sova på en egen stol våningen under, men varje natt nu så tycker jag att jag hör nåt pling, fast jag går inte och tittar. Men jag tänker – kan det vara Äldste? Men varje dag kommer hon närmare, hon den lilla minsta.
Dessutom har gardinupphängningen i sovrummet lagt av så vi sover med vädret alldeles tydligt dygnet runt. Först när vi flyttade hit tyckte jag att eftersom man såg andra fönster lysa, så behövde vi gardin, men nu har jag insett att det inte betyder insyn, men jag brukar vilja ha det lite mörkare när jag ska sova. Men man kan väl ändra sig, kanske. I morse var det strålande sol, och när maken varit i badrummet och återvänt till sängen så cyklade jag i väg till morgonmässa i närmaste kyrkan. Jag sa till maken att jag ju kunde köpa färska frallor till frukosten på hemvägen, men det tyckte han var onödigt –  ‘ditt bröd är så gott’, rart, men jag hade kanske tyckt att det varit lite pyssligt.
Och jag fortsätter att tänka på orden om att vi är alla grenar, beroende av av rotens styrka, inte egna små träd. Samhörigheten, den livgivande närheten. Fast jag känner kanske att mina blad är lite små och skrynkliga, och frukten kunde varit saftigare, men ett annat år vet man aldrig.

– just här, känner jag mig väldigt tacksam för det liv jag har. Mycket är tungt och underligt, mycket hade jag kunnat önska annorlunda, men mycket är fint. Och det var en bra dag, med allt medräknat.
Stillheten här och nu. I morgon kommer en ny dag. Den vet jag ingenting om. Kanske lyckas jag göra något bättre i morgon.
Förtröstan – ett gammalt ord, men ungefär så känns det. En sorts balans i en tillvaro som hela tiden kan tippa över åt andra hållet. Korta stunder av lugn och en tunn ljusstrimma som faller in genom en nästan stängd dörr. Det kan vara alldeles tillräckligt för att orka gå vidare. En dag till. Här.

Om nu inte arbetsminnet fungerar så värst, så kan det ibland gå ändå. I dag t ex var maken ensam en stund i Tvåans hus, jag härjade nere i centrum och hon skulle hämta pojkarna. Han satt framför tv:n och kände plötsligt att han behövde till toaletten. Det betydde att han tog sig ur den bekväma, men lite djupa fåtöljen, genom köket, med sin enda hand fixade han upp barngrinden ut till hallen och lyckades hålla fast kryckan under tiden – och lilla hunden fanns intresserad på andra sidan grinden och hade lite synpunkter på denna ovanliga situation s a s, och han tog sig förbi hunden och in på toan och lyckades på egen hand sätta sig på denna inte så handikappanpassade möbel.
Det var faktiskt ett ganska imponerande resultat. Och jag blir lite svettig bara jag tänker på allt som hade kunnat gå fel, men den här  gången fungerade det.

Vår situation, makens och min, är lite underlig. Det har väl framgått. Hans arbetsminne är kanske inte helt utplånat, men rätt inaktivt. Och jag vet det, jag kan säga det och ge belysande exempel till andra som fattar ännu mindre än jag. Men jag tar ju inte precis in längden och bredden av det hela heller. Det här att saker som för mig och dom flesta jag träffat på, ganska snart kan sorteras som automatiska vanor. Barn lär sig gå på pottan t ex. Hundarna jag ser Victoria Sitwell (?) träna på 3:an, fattar rätt fort bara hon håller godiset framför nosen på dom, så kan dom generalisera och göra samma sak i liknande situationer. Inlärning fungerar så. Men här finns inte den där automatiserade inlärningen, som betyder att man gör det som behövs utan att aktivt tänka också.
Varje morgon, varje alltså varenda morgon, går maken med lite hjälp av mig till badrummet. Sen går han tillbaka till sängen och somnar nästan alltid om, medan jag tar på mig, ber morgonbön och kokar gröt. Men i morse efter badrummet styr han stegen mot trappan och inte mot sovrummet. -‘Vart ska du?’ frågar jag. – ‘Ja, jag vet inte så noga, ska jag inte gå ner nu?’ säger han, och han vet verkligen inte, fast han sen kan säga att han brukar ju inte gå i trappan utan skor, så antagligen ska han inte gå ner. Och jag vet att hans liv är en sorts kaos, som jag inte delar, men jag glömmer det hela tiden.
Det tröttar oss båda. På olika sätt.

i morse, men tänkte om. Tack och lov för det, kan man säga. Alla dessa skurar. Vi kom iväg lite sent (nä hä!) till Tvåan i dag, och dessutom pågick en längre vägasfaltering, men fram kom vi. Hon hade lagat kyckling och sen bakat nån fantastisk mazarinkaka. Hon är duktig. Och sen kastade jag mig ut i regnet för att hämta makens kalsonger, beställda sen länge. Vi har ju besvär med hopsydda gummiband högst upp i vår familj, så då får man satsa. Sen kastade jag mig in på nån underlig utförsäljning och hittade två kavajer till maken, köpte på ögonmått, rea 70%. Och på ett annat ställe en snygg skjorta, 50%.
Fast när han provade ena kavajen hos Tvåan – passade utmärkt – hade kvinnan missat att ta bort ena larmet, det fanns tydligen två, så vi fick åka om stan på vägen hem och få det bortpillat efter alla konstens regler. Tur att vi inte åkte hem innan han fick prova.
Det skulle dessutom lämnas in ett foto för professionell kopia och fotoaffären hade förstås flyttat. Då kände jag lite panik, för detta har maken tjatat om rätt länge, men när jag gick på en helt annan gata fanns det plötsligt en fotaffär, som kunde vara klara med det hela om en vecka. Har man väntat ett par år, så är det helt OK. Att tre kvadratmm lyckades lossna från originalet när jag tog ut det ur förvaringen var ju bara typiskt, men det kan dom fixa till. Hoppas jag.

Nästa sida »