Tigerliljan's Weblog

Kom, du mildaste Herre, för vi vill gärna ge oss åt dig, eftersom vi förstår, att hos dig finns kärlek till själarna, klokt nyttjande av alla ting, fullkomlig renhet och evigt liv.
Ja kom snart, ty vi är såsom döda av längtan efter dig, och upplys oss! AMEN

Av den heliga Birgitta

antagligen att det är lite svårt just nu att få till det. Många tankar trängs i huvudet. Dels är det här faktiskt en viktig period av året för mig, Påskens stora drama och härlighet ska levas med tacksamhet varje år.
Men sen är det min situation i allmänhet, maken och jag, min trötthet och brist på koncentration i det dagliga. Jag börjar, lite för säkerhets skull, att prata för mig själv om vad som ska göras. Jag hoppas att jag inte gör det utomhus.
Sen har jag ju planer på en liten fest för mina närmaste, där en del praktiskt måste göras. Också detaljer som ska hamna på rätt ställe.
Men det finns också det ständigt underliggande, det som gör så förtvivlat ont, såret som blöder sen drygt ett halvår, brytningen med en god vän som stöttat mig och betytt så mycket, både innan maken blev sjuk (livet är sällan helhejsan som bekant, även om man är frisk) och också sen han blev sjuk. Ett viktigt stöd. Naturligtvis var det en komplicerad situation, där det fanns människor i omgivningen som drog sitt strå till stacken genom att missförstå och att baktala mig, delvis genom att läsa min blogg. Någon som kraftigt bidrog till just den här katastrofen i mitt liv, tittar ibland in här, kommenterar aldrig men finns här ibland, sällan. Varje gång jag ser det mår jag illa. Jag vill ha en öppen, hyfsat anonym blogg med och för alla underbara personer som jag lärt känna här. Och jag ger mig inte, så här är det.
Men när jag ser adressen tänker jag – vad kommer nu, har jag skrivit något som kan missförstås och lämnas vidare, vad ska jag säga när vi träffas i r l om drygt tre veckor? Jag trodde det här var en vänlig och empatisk människa, men jag var inte värd någonting. Det är tungt och lägger sordin på tankar och skrivande.
Jag hämtar mig, det gör jag, men man studsar inte så lätt tillbaka till utgångsläget när man är tilltufsad.

Hade en lång lista till Maxi i dag. Fast dom flesta hade mycket längre listor. Ibland förstår jag inte vad folk gör med all maten. För min del var listans flesta punkter till de fyra tårtor jag ska baka nästa fredag, jag vill veta att jag har hemma. Och nu har jag använt självscanning fyra gånger i den här affären, två gånger har jag fått kontroll. Det verkar inte gå så mycket fortare, känns det som. Dessutom skulle Yngste ha en tavelram till jättefotot från högvakten. En ram 40 x 50 går inte ner i cykelkorgen, så den fick jag balansera på styret. Sista hundra meterna började det regna.
Dessutom provade jag mina svarta kjolar innan jag åkte iväg, mycket tight, en del alltför tight. Och det piggar ju inte upp nån.

Stilla Veckan, Stora Veckan – lite olika vilken kristen tradition man tillhör. Men ändå, det märkliga i att denna vecka se upp mot samma måne som sken över Jesus och lärjungarna då, i Jerusalem, när deras tillvaro gick sönder och sedan förvandlades till något helt annorlunda. När vi varje dag följer i deras fotspår, i går välte Jesus borden och kassorna för alla som sålde och köpte på Templets heliga mark, i dag talade han till folket i templet och drog sig sen undan med sina närmaste för en dag i stillhet i morgon. På torsdag gjorde man i ordning allt för den första Nattvarden, den som fullkomnade minnet av det judiska uttåget ur Egypten, befrielsen ur ett annat slaveri. Långfredagens lidande – på eftermiddagen ser jag Passion of the Christ och maken lyssnar på Bachs Matteuspassion. Lördagens väntan och söndagens jubel, det nya Livet.
Och hela tiden, samtidigt, allt det vanliga – små utbrott i vardagen, jobbets alla besynnerligheter, begravning av vår goda vän på torsdag – allt som vanligt, och ändå annorlunda. Denna vecka. Jag är oändligt tacksam över att leva i två perspektiv.

Pratade nyss en stund med Tvåan. Hennes Äldste var med på liten (väldigt liten) bild i lokaltidningen, för skolan hade uppvisning med ett musikprojekt förra veckan. Alla skulle ha scenkläder, i hans fall långa mörkblå shorts och gammaldags skjorta (inte spiderman). Man har övat i evighet och så var det dags på ‘riktig’ scen. Riktig belysning och mikrofoner och allt. Just det – mikrofoner. Det hade dom inte på repititionen, så när den plötsligt hängde tre dm över huvudet blev Vinterbarnet så inspirerad att han hoppade rakt upp och fick den i pannan. Alla fnissade i den välfyllda salongen. Ja, inte Tvåan då. Fast han gjorde inte om det i slutnumret.

Lite i taget samlas det på. Alla sopor som ska bäras ner till alla kärlen (jo jag viker ihop mjölkpaketen så prydligt så), hela diskbänken fylld med saker som ska diskas, både för hand och plockas i maskinen (jag har en ovanligt liten diskbänk, men det var likadant när jag hade en dubbelt så stor), två månaders betalda räkningar som inte är insatta i pärmen, tvätt som ska hängas, handdukar som ska manglas – många detaljer som inte tar så lång tid i sig. Men tittar jag mig omkring och ser allt, så tar det slut innan jag hinner börja. Då blir det en extra stund på soffan.
Nu lurade jag mig att gå ner med soporna, diska det mesta och nu ska jag sätta in räkningarna, som ligger vid mina fötter. Och då känns det plötsligt inte så hemskt längre.
Och jag får tillbaka på skatten.

i morse, men bara nån liten ynka grad nere vid marken, inte uppe där jag bor. Och på lilla torget var det grönsakshandel i dag. Och blommor. Så vackert med alla krukor påskliljor, penséer, ranunklar, tulpaner och påskris.
Nu har jag slumrat lite som vanligt en idealisk eftermiddag, så snart börjar jag gå igång igen. Jag skulle kunna sova två dygn i sträck, tror jag.  Fantastiskt att människan lyckas skriva i sömnen, va,  fast det förklarar en del. Jag sade det själv, bäst så.
Ljusblå himmel, vita moln. En sorts lätthet, som ändå påverkar mig.

Maken blev så förvånad när det visade sig att vi hade regelmässigt hostmedicin hemma. ‘Vad har vi mer?’ undrade han. Så jag började dra diverse medicinattiraljer och på nåt sätt halkade vi över på epilepsi. Nu är det drygt två år sen han senast hade ett anfall. Och nu skulle han ha det beskrivet i detalj. Han har två olika varianter, en klassisk grand mal där han går in i medvetslöshet, krampar, biter sönder tungan etc, och så en där han talar men inte är medveten och har lättare kramper, inte så kul det heller när det som senaste gången betyder att han ligger och frågar samma sak var femte minut (minst) och jag gick i taket redan efter fem-sex gånger av mycket artig fråga ‘ursäkta mig, men kan du svara på en sak? Hur gammal är jag egentligen?’ Vi har pratat om det här tidigare, men nu ville han ha det berättat igen. Jag klarar inte det. Det gör ont. Det är illa nog när jag står där mitt i alltihop, och jag berättar för honom sen, men jag orkar inte dra det hur många gånger som helst. Eftersom han har glömt det, vill han veta.
Det var då jag fick ett pyttelitet utbrott.

anar det. Jag låg på soffan och sov tydligen. Mobilen ringde och jag hittade den 2 sek för sent. Anonym uppringare. Men en stund senare ringde fasta telefonen, en kvinna som ville boka in tid för samtalskontakt för mig. Jag har stått i kö sen i november, tänkte häromdan att jag nog blivit bortprioriterad. Hon försökte med torsdagen den 4, men jag sa milt att det var en söndag hos mig. Oj då. Så då blev det torsdag den 8. Och jag vet inte vad jag ska säga längre.
När vi satt och åt ringde det igen. Maken får sjukgymnastik måndagar 13 – 14.30 f o m 12 april till början av juni. Det kastar om dagsschemat, men det är ju viktigt.
Jag orkar inte vara glad.

Hade tre projekt för morgonen, anmäla mig och maken till begravningskaffe, ringa bilverkstan om sommardäck och min v fönsterhiss som gav upp i kylan på väg till Uppsala i decemberkylan (jag har lärt mig att man kan röka i undantagsfall i bilen, om man öppnar v fönster och lutar sig åt det hållet, ja ja, hellre än att somna) och dessutom boka liten annons i lokaltidningen om tid och plats för födelsedag (inga presenter heller, tack, får inte plats med mer grejor, vill inte ha fula saker). Och nu är allt fixat. Tekniken var min vän.