Tigerliljan's Weblog

av blandningen choklad och vanilj, kladdkakemuffins är nyss gräddade. Vi behöver ju en liten kaka till kaffet i morgon, tänker jag. Om inget oförutsett händer så åker vi till kyrkan, det firas Alla Själars dag och jag tänder nog ett ljus för mina nära i ljusbäraren. Många som genom åren betytt mycket för mig finns förstås på kyrkogården utanför kyrkan, och på grannkyrkogården finns makens föräldrar och släktingar, men där planterade jag den vanliga ljungen i veckan. Svärdottern hade förtjänstfullt beskurit buxbomen svärmor planterade. Men mina föräldrar är begravda femtio mil bort, så dit kommer jag sällan. Jag har förstås kontrakt på gravplantering där. Sen blev jag lite oväntat gravrättsinnehavare för farmor och farfar också häromåret. Jag var på ett av mina synnerligen glesa besök där, och såg en skylt att man sökte gravrättsinnehavare, för stenen behövde rätas. Och jag kände att även om det bor en drös lika nära släktingar ganska i närheten, så var det väl jag som fick kontakta kyrkogårdsförvaltningen där, så det gjorde jag och betalade räkningen förstås. Jag var sju år när farmor dog och elva när farfar dog. Dom bodde tvärs över gården, så jag var alltid där. Farmor, som var rätt gammal (pappa var hennes yngsta barn) och lite bräcklig, lekte gärna koja med mig under matbordet, och farfar stekte plättar som han och jag åt med stor förtjusning med socker på. Så jag kan iofs förstå att ingen av kusinerna var närmare än jag.

i dag, fast väldigt annorlunda förstås. Jag gjorde nån sorts riskbedömning och vi åkte till kyrkan. Det var färre en femtio och vi hade säkert sju meter till närmaste person i duklaget vid nattvarden, för vi går fram absolut sist. Och dörrarna var öppna rakt in, så inga dörrhandtag, psalmböckerna var framlagda och jag tog makens och min och tänkte att nu får jag inte ta mig i ansiktet innan jag är hemma och har skrubbat mig ordentligt. Man=jag blir lite paranoid så där, jag öppnar ytterdörren med en flik av jackan och jag trycker på hissknappen med armbågen och jag undrar om jag kommer att gå tillbaka till ett normalt sätt att bete mig någonsin.

Men det var fint att sjunga välbekanta psalmer, jag kände en stor saknad vid en av de mest kända, kommer jag någonsin mer att stå i den stora processionen och sjunga med alla vännerna? Inte vet jag.

Och andra år är det här en av dom stora kyrkogångsdagarna, folk kommer från när och fjärran och kyrkogården brukar vara alldeles fylld av fladdrande lågor.

här just nu. Maken är duschad, det är alltid det stora fredagsprojektet, en av dom nya skjortorna är på också. Fint. Och när jag befann mig i slutet av frukosten, den rostade lilla mackan, så ringde det. Den mycket avhållna kvinna som bodde på andra sidan vägen, när vi bodde i hus. Hon kom ihåg att maken fyller någon gång i oktober, men inte när, och ville höra av sig. Hon är en så varm och omtänksam person, så det var ett fint samtal. Och jag tuggade så diskret jag kunde.

Sen var det dags att börja badrumsprojektet och jag hann rätt långt, maken hade fått på sig strumpor och sandaler, innan vinleverantören ringde. Han var ca en minut bort, så jag sprang raskt nedför trapporna och hämtade min lilla kartong.

Och middagens räkor tinar som bäst. Och det kom en avisering att Early Bird hade levererat, så jag gick ner till postfacket redan före frukost och blev förvånad över den grå plastpåsen för apotea brukar inte sätt sitt ljus under ena skäppo, som man sa för länge sen. Det berodde förstås på att det inte var dom, det var den efterlängtade tvålautomaten. Nu har jag satt i batterier och hällt i tvål och man kan säga att den ger rejält med tvål och inte alls dom snåla droppar den förra ibland gav ifrån sig.

Eftermiddagen ska jag ägna blombuketterna, som börjar se lite dystra ut, och kanske dammsugaren också.

som antagligen ingen kan förstå. För en vecka sen pratade jag ju med den kompetente läkaren, han som skrev det senaste läkarintyget, och han lovade också att den sjuksyrran som har ansvar för hjälpmedel skulle ringa upp mig. Jag har väntat. I dag ringde hon, det råkar vara en kvinna som lär vara väldigt duktig på såromläggning och sånt, mycket möjligt. Fast hon måste numer vara till åren, för jag minns att hon jobbade på bvc när Tvåan skulle gå på fyraårskoll, och det var en katastrof, för den stackars kvinnan var så genuint osäker att Tvåan vägrade säga ett enda ord. Men det var ju länge sen och dom har andra arbetsuppgifterna passar förmodligen bättre. Nå, hon ringde. Och hon skulle fixa det efterfrågade, bra så.

är väl det musikaliska temat här i dag. Det lär vara drygt tre timmar, men jag gissar att maken kanske ger upp tillfälligt innan dess. Han funderade på om det kanske stör grannarna, men jag tror inte det. Volymen är något lägre än om han själv hade suttit med remonten, om man säger så.

Och om nu apotea är lite tröga, så får jag väl säga att skjortaffären var desto raskare den här gången. Jag skickade efter två nya skjortor till maken i tisdags kväll och nu ligger dom här redan. Jag gick till utlämningsstället och höll avstånd och hade handskar och har tvättat händerna sen också. Delvis beroende på medicineringen, delvis på hans orörlighet, så behöver maken ny storlek på skjortor, jag tycker det är rimligt att dom ska gå att knäppa och vara bekväma. Man får anpassa sig.

Och så väntar jag förstås för att se hur veckouppdateringen av smittläget här ser ut, men den brukar läggas ut vid fem, tror jag. I går kväll ringde Äldste, för han förstår förstås att jag är bekymrad för hans skull. Det var något bättre, men feber har kommit och gått, men på morgonen där i går hade han iaf varit ute på promenad med hunden. Jag kan bara hoppas. Fast det här höstlovet hade dom tänkt sig att göra ett ryck med det kvarvarande renoverandet. Det blir inte som man tänker, förstås.

att lusten att laga mat är lite obefintlig. Jag ska inte påstås att den var så stark i dag heller, men nu har jag tagit ut en lasagne ur ugnen, som ska packas till tre middagar och när jag reser mig från skrivbordet ska jag koka ärtsoppa, som räcker till fyra middagar, en äter vi idag. Så sex dagar behöver jag inte laga mat nån gång i framtiden.

Och sömnen har varit hyfsad, med mina mått, Jag var uppe halv fyra och tio över sju med maken, så det var ganska enkelt. I sht som jag somnade om direkt vid halv fyra. Men sen är jag lite irriterad på min lilla apoteksförsändelse. Jag brukar skicka efter förbrukningsvaror från apotea, jag tycker inte att Äldste ens i vanliga fall ska behöva handla diverse icke receptvaror. Min känsla är att det kan finnas rätt mycket olika smittor just på apoteket, så jag går helst inte dit. Förra veckans ytterligt korta besök för att hämta makens nyaste medicin fick vara ett undantag. Men i måndags skickade jag alltså en beställning på annat och det finns ju en sån där spårlänk och enligt den har paketet ännu inte nått distributören, när jag började skicka efter grejor kom dom oftast på två dagar. Jag trodde att om jag beställde på måndagen skulle paketet vara här den här veckan iaf, men man kanske har bytt rutiner, vad vet jag.

har det varit här i dag. Maken är liiite irriterad på att spotify inte riktigt sorterar saker som han tycker att dom borde, och jag försöker andas lugnt. Det blev lite kaos runt Glenn Goulds Goldbergvariationer, men då högg jag Christmas Carols i stället, och det blev iaf till belåtenhet. Och på eftermiddagen lyckades jag få till 12 flöjtkonserter av J H Roman, så det var ett toppenprojekt.

Själv har jag bakat limpor och ska snart lägga ärtor i blöt. På den där matlagningskanalen vi har halkade i går kväll in på en vacker, icke-svensk kvinna som skulle förklara och laga svensk mat. Först var det just ärtsoppa. Hon blötlade ärtorna, så långt var jag med, och sen fräste hon senapsfrön i olja innan hon hällde på ärtorna (med blötläggningsvattnet) och så en stor fyrkantig bit rökt bacon. När soppan var klar tog hon upp baconet, skar bort den feta delen och gjorde strimlor av resten, som hon toppade soppan med. Och sen väldigt rikligt med svensk söt senap och en kvist timjan. Riktigt så gör inte jag. Och sen skulle det bli pölsa, och det har jag inte ätit sen skolbespisningen, och den liknade inte särskilt det hon tillagade.

här på kvällen. Jag hämtade veckomaten, det tar tjugo minuter från det jag tar i ytterdörren och åker i väg tills jag har plockat in maten i skåpen, så jag vet att jag har det smidigt. Fast jag upptäckte att jag glömt gul lök. Jag brukar köpa ett sånt där nät med ett kilo, men det var ett par som inte mådde bra i det senaste kilot, så det hade tagit slut innan jag riktigt noterat det. Först tänkte jag att jag kan ju fråga svärdottern om hon handlat än, men sen tänkte jag att dom har så mycket just nu. Så här halv nio tog jag på mig handskar och gick till coop, som jag inte varit inne i på drygt sju månader. Jag såg nån annan kund på avstånd, men annars var det tomt och jag slog min kod med handskarna på och gick raskt hem i duggregnet. Nu har vi lök. Och nog är det konstigt alltihop. Jag undrar om jag någonsin mer får vara med om vad jag skulle tycka vore ett normalt liv.

på Händel, men han var lite missnöjd över att spotify inte sorterar saker som han tycker att dom borde. Nå ja, det är bra ljud och just för tillfället är det en koloraturdam, så det får gå.

Och själv skrev jag med viss stress ihop det där överklagandet med bifogat läkarintyg, så får vi se hur det går. Jag lämnade personligen in det i kommunens växel, så att det inte ska komma bort i postgången. Och den här gången tog jag kopia på läkarintyget också. Det är så tungt att behöva hålla på och kämpa så här. Jag försöker verkligen klara oss så gott det går, utan att störa det allmänna, jag tycker nog inte att jag överutnyttjar dom resurser som finns.

med mina mått då. Jag insåg att det gällde att kasta mig iväg och gravplantera, om det skulle bli något av. Så först köpte jag en massa ljung, både till gravarna och så småningom till vår uteplats, men det dröjer några dagar innan dom kommer i jord. Sen var det bilen som behövde tankas. Och så planterade jag, rätt tomt på kyrkogården när jag kom, men när jag var klar hade folk vaknat. Och jag skrattade högt i bilen och tänkte på svärmor. En gång mötte vi ju hennes kusin Rut, lagom när vi var klara, och svärmor var så nöjd – ‘vi hann före Rut iaf’, och när jag åkte iväg i dag så var Ruts son och svärdotter på väg att plantera. Så vi vann i dag också.

Sen lämnade jag den jättetungt kassen med kläder från Äldsta till Äldstes flickor, dom stod allihop inne på glasverandan och vinkade, så det var väl så smittskyddet det kunde bli. Äldste var feberfri i dag, men trött och hes.

När jag kom hem fanns det ett mycket utförligt läkarintyg för parkeringstillståndet i lådan, så efter maten ska jag skriva ihop vår egen skrivelse, ta kopior på alltihop, och så lämna in den nya bunten papper till kommunen, som ska bestämma om man omprövar sitt avslag, eller om man skickar det till Länsstyrelsen för vidare behandling.