Tigerliljan's Weblog

på gång. Enormt klibbigt. De närmaste nätterna har betytt onda drömmar, så jag har inga större förhoppningar på frid just nu. I går kväll när jag tassade in i sovrummet vaknade maken till och undrade om det var frukost.
Och i morgon blir det en liten utflykt, till Tvåan. Äldsta är där med sina tjejer och svärmor ska också följa med, trots sin motvilja mot bilresor. Sen råkade hon och maken in i en av dessa totalt underliga diskussioner inför detta. Maken utgick från att vi som vi brukar skulle hämta mat från McD, men döttrarna hade bestämt sig för att laga kyckling, och det hade svärmor uppfattat. Maken gav sig inte i första taget, om man säger så. Och så var det ev ehec i snabbmaten och det ena med det andra. Kan bli en intressant bilresa. I sht som vädret just nu betyder att jag ligger på gränsen till migrän redan.
Men visst blir det en ny och oväntad dag i morgon.

Myggan dog en snabb död. Men när maken skulle ner till kvällstét satt det en nässelfjäril i taket på övre hallen. Och jag fick panik – ‘stackars liten, vad ska jag göra?’ – och maken var betydligt mer kallsinnig – ‘ja, den får väl sitta där och så får vi lyssna på ångestskriken så småningom’. Vaaa! Så kan man väl inte göra?
Fast vi har ju inte längre näthåvar i hushållet. Men man ska inte ge upp så jag tog stegen, en fd glasslåda och ett A4-papper, klev upp på stegen puttade ner den med pappret i glasslådan och täckte snabbt med pappret, klättrade ner från stegen och släppte ut den på balkongen. Den fladdrade snabbt i väg.
Bara så att jag gör klart att jag inte dödar alla djur som kommer i min väg.

Hittills. I köket. Mitt på dan. När jag skulle flytta saker till köksbordet började det klia intensivt på utsidan av foten – aj, så ont det gjorde nu då. Och när jag tittar ner sitter en vilsen mygga och tror sig äta middag. Underbart är kort. Den dog mätt.
Och jag kan säga att det kliade länge. Och jag funderar förstås på vilka olika ev dödliga sjukdomar jag kan ha fått nu då. I morgon är det negativa dagen. Vaddå i morgon?

Jag sitter vid datorn. Jag hör maken resa sig där nere. Men han var ju nyss på toa? Nä visst, jag har glömt att lägga fram telefonen bredvid honom och jag morrar åt mig själv. Och sen tänker jag att nu får jag väl ge mig ändå. Han har bröstficka på skjortan, jag har lagt telefonen på skåpet i köket. Han kan mycket väl gå ut i köket och lägga telefonen i fickan och gå tillbaka och sätta sig i bekväma fåtöljen och ringa sin mamma. Jag behöver inte ordna alla detaljer och dessutom känna mig usel som inte klarar det.
Jag har redan i dag vaskat av rakhyveln och tandborsten och ställt in i badrumsskåpet. Det gör maken nästan alla morgnar, men i dag var det inte en vanlig morgon med just det. Och då gör jag det. Då kan han ju få hämta telefonen själv.
Ständigt detta gränsdragande. Allt som måste göras, inte alltid av mig, men ansvaret är mitt.

Jag har sr som startsida. Då får man ibland oväntade nyheter och kunskaper. I kväll dök rubriken ‘lär dig röka vattenpipa’ upp. Hur tänker man där? Alldeles frånsett att det väl knappast är en särskilt nyttig vana, jag har ju redan cigarillerna, så undrar jag bara. Radio?? Att lära sig röka vattenpipa?? Vore det inte enklare om det vore tv??
Alldeles för många radioprogram är beroende av det visuella – ‘nu ser vi här att…’ etc. Nej, knäppskallar, det ser vi inte alls. Det här är radio. Det betyder att det inte blir nån bild alls i min lilla apparat.
Lite grinig och kinkig i kväll kanske. Men det beror inte på vädret, det är underbart med nästan tropiska nätter. Och eftersom jag inte behöver vara ute i solen är dagarna underbara i skuggan också. Förr tyckte jag mig väl ha nån sorts plikt mot omgivningen att delta i racet flest-fräknar-vinner, men det struntar jag i numer. Och det gick aldrig särskilt bra heller.
När dessutom hudläkaren talade om förstadium till hudcancer i ögonbrynet (!) i våras, så känns ju det grönskimrande skinnet i skuggan som ett klart bättre alternativ. Utan vattenpipa.

Man får välja sina tillfällen. Vi behöver mjölk. Jag går till coop och då kan jag ju passa på att köpa jordgubbar. Det finns dels en exotisk man utanför ingången som säljer för 25 kr och så fanns det inne i coop också för 20 kr. Då får man ju dessutom 5% återbäring, så jag väljer inne.
Framme vid kassan är det en sommarvikarie. Han har problem med kön framför. Det trasslar och han får tillkalla en mer erfaren kollega. Så småningom är det i a f min tur, och han slår glatt in jordgubbarna för 25 kr. Och jag kan bara inte försmå mig till att börja klaga. Trots allt får jag ju mina 5% på dom också och han ser så svettig ut redan. Men jag är inte riktigt nöjd med mig själv. Dumt, men så blir det.

Vi använder orden. Och tack och lov för det. Vi har dom och behöver inte slicka varandra här eller där, annat än om vi väljer själva. Och vi har den valda tystnaden.
Det händer – ganska ofta – att jag läser blogginlägg på olika håll, som berör mig djupt och jag skulle vilja tillägga nåt eller bara ge en vänlig puff. Men det kan hända att jag känner mig otillräcklig, inte kan jag skriva nåt som kan hjälpa den som har det så svårt, andra skriver så mycket bättre etc etc. Och sen händer det, som nyss, att jag läser nånting där jag faktiskt vet, vet, väldigt mycket, och just därför kan jag inte skriva. Någon som jag såg på nära håll en kortare tid, vars elände jag utsattes för utan att någon annan lyfte ett finger, någon som haft stora svårigheter som inte är mina. En människa som förminskar sig själv. Och jag tyckte om denna vilsna person som kunde pendla mellan totala magplask och fantastisk insikt.
Och inte kan jag göra nånting, inte ens ge en mer nyanserad bild på nån annans blogg. Jag ber varje morgon för X om hjälp att reda upp detta enorma livstrassel, men jag är ingen del av just detta. Medkänsla önskar jag oss alla, och varsamhet med orden.
Och för säkerhets skull – kanske kan flera av dom passerat i mitt liv beskrivas nästan så här, men det här är någon som jag inte träffat på åratal. Så att ingen behöver leta efter synålen, den enögda.

Inte vet man när den kommer, egentligen. Fast familjen fnissar vänligt åt mig när jag greppar juiceglaset på morgonen och säger – ‘det här är dagens bästa stund, typiskt att den kommer så tidigt’. Det händer väl att nånting toppar den, men inte alltid. Tropicana med fruktkött.
För maken går juicen mer spårlöst förbi. Hans bästa stund inträffar när han äntligen lagt sig till vila inför natten, den totala friden kommer då.
Det är väl bra att vi är olika. Och att han kan känna lättnaden i kroppen som inte behöver mer ansträngning, och att han kan låta huvudet vila också, det är en gåva.
En helt annan, märklig stund fick jag också nyss. Jag satt ute med telefonen och berättade sorgliga saker för en vän, och plötsligt kom en nässelfjäril och fladdrade runt mig och satte sig på min vad, en lång stund satt den där i solen.
Sen stampade jag på en spindel i hallen när jag gick in. Det är olika här i världen.

Alla dom som jag är tacksam för. Pappa – förstås – och farfar, en och annan lärare, vänner, biktfäderna, sönerna – som fostrat mig mer än jag vill låtsas om, min förste förvaltningschef, han som lärde mig mer om kommunalpolitik än jag kanske ville veta – alla dessa som då och då slösat kärlek på mig och som ibland tryckt upp mig mot väggen och sagt åt mig att lugna mig. Alla dom ger jag min tacksamhet.
Och maken, som jag delat mer än två tredjedelar av livet med. Då och då vet jag precis vad han ska säga, och det kan irritera honom väldigt, stackarn. Men det händer efter alla dessa år att han förvånar mig och leder mina tankar åt nya håll. I morse sa han – ‘det är så konstigt, mitt liv, jag vet ju att jag inte är död, men jag känner mig som om jag står utanför livet. Ingen bryr sig om vad jag tänker och säger (han menade inte mig där) och jag är alldeles utanför allting. Och ändå känner jag mig alldeles nära Gud’.

att jag inte kan ta kort på min rygg. Massage för min del innebär att massösen fäster gummikoppor där hon vet att det blir bra, så jag har cirkelrunda röda stora märken lite här och var. Men jag har ju kläder på mig, och jag har ju förut klagat på att det inte finns helfigursspeglar i mitt badrum. Just nu är det bra.
Jag lyckades lyfta en av maxikassarna så enormt snett ur cykelkorgen på fm, att det tog en hel del av massagetiden f ö. Visst borde jag gå ut på raska promenader oftare för att hålla igång kroppen. Jag vet. Och nästa vecka så. Just nu sitter jag och tänker på ord som helst ska hänga ihop. Det är så lätt att lova att man ska komma och prata om nånting, då – om ett par månader – men när tiden snabbt flutit på, känns det lite mer skakigt. Men med lite koncentration ordnar det sig.