Tigerliljan's Weblog

med det här med avlastningen. Väldigt mycket. Och hur jag ska hantera det nästa gång vet jag inte riktigt. Jag känner en viss uppgivenhet inför just det. Och själv är jag trött i största allmänhet, det är liksom därför vi har avlastningen. Moment 22.

Och förra gången jag åkte i väg var jag lite stressad på vägen, för jag blev plötsligt övertygad om att jag säkert glömt kammen. Det hade jag inte. Fast den här gången upptäckte jag sent första kvällen att lite andra nödvändiga ting var glömda. Extra strumpor och trosor t ex. Men det finns affärer förstås. Ansiktsrengöringen var inte heller med. Man får improvisera lite. Flexibel och förändringsbenägen, jo då.

Och väldigt mycket har vi skrattat. Det nästan viktigaste. Människor som kan se det stora allvaret med ett leende. En skatt att bära i hjärtat. Och eftersom äggklockan håller på att ge upp så köpte jag en ny där, en daglig påminnelse om ett annat liv.

är jag. Hemma igen, både jag och maken.

Jag har haft två fantastiska dygn, omtänksamma vänner, strålande väder, mycket prat, en hel del kyrka. I går morse tog jag en ganska tidig promenad – värdinnan trodde jag hade rymt när hon vaknade, men så lätt går det inte – och det var väldigt befriande. Sömnen första natten var inte helt bra, det är den väl sällan första natten nånstans fast sängen var utmärkt och det var tyst. Fast dom inre tankarna var desto högljuddare, mentala lådor som i vanliga fall håll relativt stängda, hade öppnats och smärtan var inte riktigt hanterbar. Men nu är locken på, kanske rentav lite rensat innehåll. Att inte  vara ensam är en välsignelse.

Och jag såg en väldigt trevlig jacka, som jag gärna köpt, men då får man räkna med en mental avskrivning på så där tjugo år och då skulle det väl bli 20 kr/mån. Och det är en struntsumma. Fast tjugo år är rätt länge. Väldigt länge egentligen. Så jag gick vidare.

Och alldeles kolossalt irriterad blev jag när det visade sig att maken inte fått en enda smärtstillande tablett. Han hade haft väldigt svårt att sova första natten – och ont – men han kunde inte räkna ut varför eller fråga. Han gör inte det där, han är mycket samarbetsvillig, minst sagt. Och varför man inte kan ögna igenom min lilla lapp, där det allra först står om hans medicinering, kan jag faktiskt inte fatta. Jag kan inte det.

Men jag hade köpt honom en alldeles ny bok och den lilla nedlagda järnvägen som funnits där jag var. Så det var en lycka.