Tigerliljan's Weblog

människor vill skriva en bok – eller kanske flera. Det behöver inte jag, jag har ju läst Joan Didion och nu Paulo Coelho. Kanske ska jag försöka hitta nån av hans andra böcker på biblioteket rentav, eller köpa den här.

Vi sjunger högre när vår käresta är långt borta och viskar dikter när hon eller han är nära. Även om den älskade inte lyssnar eller bryr sig om våra rop och viskningar.
Vårt hjärta är öppet för kärleken och vi överlämnar det utan rädsla, för vi har inte längre något att förlora.
Kärlek är bara ett ord, ända tills vi bestämmer oss för att låta den rå om oss med hela sin styrka.
Kärlek är bara ett ord, ända tills någon kommer och ger det en innebörd.
Avstå inte. Det är för det mesta den sista nyckeln på nyckelringen som öppnar dörren.

Inte behöver jag skriva en ny bok, när han redan gjort det så mycket bättre. Lite lyckligare blir man allt när någon ger en handfull ord som själen tar till sig. Jag visste inte att jag behövde den när jag tog den i hyllan.

För ett par dagar sen var det någon som triggade igång mig om det här med framtiden, någon som var väldigt krasslig hade skrivit att ‘det finns alltid en framtid’ på ett vykort. Och visst – man kan säga det som ett fromt statement – det finns alltid en framtid i Guds hand – och så. Och det tror jag. Problemet är bara att det är lite motsägelsefullt för mig som tjatar om att ord betyder nåt. Ibland betyder dom rentav flera saker. Och ‘framtid’ betyder för mig också det konkreta – tiden som ligger framför nu.

Guds framtid är liksom en egen kategori, den ligger delvis utanför tiden, när vi har gått ur den.

Men framtiden här och nu – är det så säkert att den finns? För mig? Där känner jag mig tveksam, väldigt tveksam. Inte bara så att jag inser att den svindyra tröjan inte är nån bra investering, för det är inte alls särskilt sannolikt att jag kommer att vara med hela amorteringstiden. Jag kan inte heller tänka mig något innehåll i den där eventuella framtiden. Och det är inte så kul. Det är inte precis en tanke att finna någon som helst tröst eller glädje i.

Och jag vet inte alls, men jag läser just Paulo Coelho Manuskriptet från Accra om olika omöjligheter i livets kamp.

Du är inte besegrad när du förlorar, utan först när du ger upp. // de som lyssnar med respekt kommer att lära sig // Att man ska vara stolt över sina ärr. Ärren är medaljer inristade i köttet med järn och eld och de kommer att skrämma dina fiender genom att visa att personen framför dem har stor erfarenhet av strider. Många gånger kommer det att få dem att söka dialog och undvika konflikt. Ärren talar högre än svärdsklingan som orsakade dem.

Kanske har han rätt, Coelho. Om den man har framför sig ser ärren. Men han påminner mig om att det värsta är inte att falla, det värsta är att inte resa sig igen. Att resa sig igen med den börda någon annan hjälper mig att bära. En gång till. Och en gång till. Men framtid – jag vet just inte vad den erbjuder mer än ytterligare ett tillfälle att resa sig. Och har man fått höra ‘du är död’ och ändå rest sig, så blir skuggornas färger något dämpade i den där framtiden. Själva färgerna blir skuggor. Jag vill tro att jag ändå lever, med mina ärr, men framtiden är jag skeptisk mot. Den är till för andra.