december 2009


Jag som lagom vant mig vid 2009, och så ska det bytas igen. Suck. Jag kan se tillbaka på året, som innehållit så mycket bra, lilla Klura, Ä sonens bröllop, goda vänner – mycket kärlek. Samtidigt är sista halvåret väldigt tungt på många sätt, en del saker som hänt platsar bland 10-värsta-toppen i livet. Lätt!
Ett nytt årtal betyder inte så mycket, men eftersom vi nu strukturerar våra liv delvis efter almanackan så funderar man ju ändå. Hur blir det nya året? Jag vågar inte ens fundera riktigt. Katastrofer har en tendens att inte vara planerbara eller möjliga att tänka igenom i förväg, och då har jag ändå en rik fantasi i branschen. Jag andas in och hoppas på det bästa, att jag ska kunna stå pall i dom uppgifter som kommer till mig på olika sätt.
Och kvällen blir bra, även om alla plattfotade idioter har köpt upp all kondenserad mjölk i trakten, så jag inte kan bidra med den citron/marängpaj jag lovat. Men då får man fixa annat i st. Jag kommer inte att lägga mig hungrig.
Sen är det väldigt uppiggande att ha en trevlig gäst också.
Är ni med ett år till? Frågar jag lite blygt, så där i förbifarten…

Annonser

att jag går upp, eller att jag går och lägger mig, valfritt. I natt behövde maken upp vid fem och somnade sen lyckligt om. Jag låg och kände att sängen var för varm, att alla tänkbara muskler smärtade, att diverse tunga tankar hoppade upp, igen och igen och igen. Efter två timmar somnade jag precis när jag hade börjat fundera på att gå upp, och sov till halv tio.
Sen skulle det duschas och bytas lakan, och sen var klockan tolv. Då var trettio nummer före mig på systemet, vi har inte självplock. Så jag orkade inte säga att jag hade skrivit två flaskor av en sort, det får gå ändå.
Och nu går solen snart ner. Jag hoppas att den avhållna gästen som är på ingång har klarat det knepiga vägsystemet, men annars finns ju mobilen så jag kan lotsa vidare.
Det blir en bra nyårshelg.

Väldigt dålig vits – jag vet. Men en av knapparna i mina inomhusbrallor for iväg med ett rasslade ljud i morse. Jag hävdar bestämt att det har nästan ingenting att göra med min överkonsumtion av choklad och ost, så kan det inte vara, däremot är faktiskt själva knappen av metall och har vassa kanter som nöter av tråden. Så måste det vara.
Grannkvinnorna (det låter väl lite präktigt så där) och jag hade en liten kvällssammankomst, typ syförening utan att sy, – sanningen att säga rasslade jag som vanligt in i ett rökmoln och fick ett litet glas utan kork från början. Pepparkaka med tubmögelost också. Dom är så omtänksamma och rara. Dom som ser mig live s a s, tycker att jag ser trött ut. Då skäller dom lite på mig, konstruktivt och vänligt. Jag ska tänka över vad dom sa.

En alvedon och en rask promenad till coop kan pigga upp det mesta. Fast som jag har antytt går kaoset på coop mig lite på nerverna. I dag kunde jag t ex inte hitta cola, men noga räknat dricker jag ju inte det själv, så det får väl sonen få sammanbrott av eller på eller nåt.
Min tandkräm fanns inte heller, eller 6 l plastpåsar. Fast det är väl världsligt. Och när jag väl kom ut passerade jag vår lilla teknikbutik, där man har en lugnande brasa i fönstret och svag musik utåt. Hela det lilla stilla torget hörde jag lutmusik, det var nog inte John Dowland, men kunde varit.
Ett par bitar engelsk lakritskonfekt senare är jag beredd att börja hälla whisky. Bokstavligen. Jag sa inget om att dricka. Den stilfulla w som jag haft stående länge i skåpet hade nämligen en kork (jo men visst) som lyckades gå i många bitar när jag öppnade flaskan förra veckan, så jag tänkte att jag skulle hälla bort korken, verkar lite trist om man får besök. Lite trist om man är ensam också.

som vill byta huvud med mig därute i dag? Bättre begagnat, stl 59, rätt tomt – dvs utrymme för många nya spännande tankar, viss molande värk runt höger öga och snett bakåt uppåt. Det mesta kan tänkas som inbyte. Gärna positiv grundinställning, kunde vara trevligt att prova, jag kommer särskilt att ta hänsyn till lite udda färdigheter. Det behöver inte vara flytande sanskrit (även om det inte gör nåt). En sak till – hål i öronen är ett måste, för jag har så många snygga örhängen.
Och jag vill varken ha skägg eller mustascher. Annars är jag inte petig alls. Väldigt flexibel och förändringsbenägen. Hah!

lurades. Här skulle bli nästan -20 grader bevars. Jag sörjde i förväg för murgrönan. Den ser glad och sprudlande ut här på morgonen och snön vräker ned +-0. Jag tror jag klarar mig undan mellandagsrea i den lite större staden.
Och för den som undrar – tröttheten är stor just nu.
Jag vill inte gå och lägga mig på kvällarna, dagen är ju slut och plikterna är över, och går jag och lägger mig är det ju snart en ny dag med allt vad det innebär. Jag ler inte mot dagen som kommer, som den goda hustrun i Ordspråksboken. Jag gör inte det. Jag andas in och håller andan i väntan på vad som kan komma denna nya dag.
Inte heller kan jag påstå att det kändes helt bra när jag tittar på min besökslista och hittar en adress jag hoppats slippa se förra natten vid ett-tiden. Jag undrar – vad kan nu missuppfattas, vad kan nu rapporteras till andra, när kommer kniven i ryggen den här gången? För det beror inte helt på vad jag skriver, det beror på vad man läser också.
Men nu andas jag ut igen och börjar denna dag. Slutet av skinkan till middag, i sherry.

Är det möjligen nån mer än jag som knappt vet vad det är för veckodag längre? Det kan vara julen, det kan vara en släng av hjärntrötthet, det kan vara en kombination. Och nu ska jag gå till kylskåpet och rensa lite och packa i plastpåsar för dagar som kommer. För det gör dom nog, och då är jag tacksam att det finns en och annan påse.
Men jag är så förtvivlat trött på att alltid vara klok och förnuftig. Maken startade, när han lagt sig ner för natten, en diskussion som vi haft många gånger, och där vi inte kommer någonstans. Jag har förklarat hur jag ser på detta, men han kan aldrig ta det till sig, utan måste börja från början igen. Och jag orkar inte, jag vill bara ut ur rummet, inte ta samma samtal en gång till.
När han blev sjuk frågade en nära vän, som numer ställt sig så långt bort man kan komma, -‘men hur kommer du att orka?’
Med stöd och omtanke orkar jag mer, men annars är det väl som hittills i mitt liv – när jag står mitt uppe i katastrofen fungerar jag bra, tänker rätt klart, gör rätt, men efteråt faller jag ihop och ältar vad som kunde gått fel och oroar mig postumt. Det är bara det att det inte finns nåt efteråt, ingen paus, längre.
Men förra natten drömde jag om en domherre, och minsann – den satt i trädet i morse. Vem vet vad jag förstår och orkar i morgon?

Nästa sida »