Tigerliljan's Weblog

Dvs maken kliver ur garderoben. Innan han blev sjuk tillbringades mycket tid med telefonluren tryckt mot örat. Andra ringde honom stup i ett, och han ringde mycket själv. Inte minst hans ovana att ta alla samtal i köket när familjen åt och att aldrig ALDRIG säga ‘jag ska bara byta telefon’ gjorde många middagar till rätt besynnerliga upplevelser. Men nu har han då och då ringt upp svärmor på hennes taffliga telefon, ofta ur funktion. Men i dag fick han en alldeles egen idé – ‘kan du inte skriva upp de äldre barnens telefonnr på en lapp åt mig, så jag kan pröva att ringa dom också?’ sa han. Jo rå, visst. Och nu har han ringt döttrarna två gånger var. Väldigt uppiggad blev han. Jag vet inte hur dom blev. Det är klart att dom blev glada och jag hoppas han kommer att lägga PÅ luren också. Inte alltid – jag kollar så fort jag kommer innanför dörren.

Jag har sr som startsidan, så alltid plockar man upp nån nyhet på väg ut i världen. Denna gång att Jarl Alfredius är död, må han vila i frid. Maken hade lagt sig innan här, men för honom blir det konstigare än för mig som inte hade nån personlig relation till honom. Men maken och han sjöng i samma kör i makens ungdom (han var yngre än Jarl).

Alla grannar runtomkring hade köpt penséer i dag. Så jag sveptes med. Men dessa jordsäckar väger ju ett ton – jag hade en liten kärra med. Kvinnan i kassan visste inte vad en kostade ‘ska du bara ha en‘ – men det löste sig.

Så det här är nu min uteplats utanför köksfönstret. Det känns roligt. Så pass mycket odling är lagom. Och lagom när jag planterat stod minsann Hosanna med familj där. En eftermiddag med blommor och vänner. Mycket bra.

Många här är ju mycket yngre än jag, så i dag önskar jag att detta blir löst tills ni är i min och makens situation. För statistiken visar att rätt många hamnar som vi. Jag önskar dels att sjukvården/vården ö h t kunde ge bättre information när någon är långvarit och allvarligt sjuk. Att man kunde berätta om följdsjukdomar, medicinbiverkningar, hur tät kontakt man bör ha med vård för provtagningar etc. Att man kunde ha meningsfull och motiverad rehab/gymnastik för att stärka muskler och hindra dem från att förtvina med jämna tidsintervaller. Att avlastning fanns som meningsfull tid för den sjuke, något att inte frukta, något att se fram emot, kanske 3-4 dagar i månaden då man fick stimulans på olika plan, och inte som nu sätts in på en överbefolkad avdelning med ganska senila, rätt gamla personer. Och att anhöriga kunde ha tryggheten att veta att detta vore bra ordnat, inte som nu för mig – jag kan inte insistera på att han ska komma nånstans där han skulle bli sämre och troligen drabbas av depression. Hur skulle det hjälpa någon av oss? Jag önskar att ni i en framtid kan få avbrott – positiva dagar för alla inblandade. Att dom som beslutar om detta kunde förstå vilken kamp de inblandade har. Och sorgen. Och i dag har den hjälp som var terapin försvunnit. I mörkret står Herren bredvid mig, men i djupt mörker är synfältet begränsat.

men knappast svettis. Men en halvtimmesrunda blev det. Bättre en fågel i handen etc. Och här kan jag nog tänka mig att traska runt fler gånger. Jag kräver inte så mycket omväxling, behöver inte nya vyer. Tvärtom, om det är lite enformigt, men lite natur, så kan jag tänka på annat – eller ännu oftare på nästan ingenting. Jag har saknat det här. I många år gick jag mellan 05.45 och 06.30. Underbart. Fast nu är inte så tidiga morgnar vad jag väljer, när jag själv får välja.
Och förresten – mitt ‘skolkande’ i fredags var precis det. Jag hade lovat komma och prata lite på ett ställe. Totalt borta ur minnet. Inte bra, men dom var förstående när jag rullade mig på golvet i skam i dag, dvs jag skickade ett mail.

nu får jag väl ta mig samman i a f. Jag har lovat mig själv att ta en kvällspromenad. Och jag har så svårt att lätta från stolen. Det är därför jag behöver en kvällsp. Och bättre väder blir det inte heller. Snacka om att motarbeta sig själv. Och jag ska skriva en liten handelslista också. Min planering är att avsluta jättemaratonpromenaden med att handla. Ingen choklad. Nej. Nej. Nej. Återkommer med besked om skavsår.

i huvudet. Men ute är det ljuvligt. Jag har varit ute en kort promenad till och från sista terapin. Vad jag tyckte den givit.
Jag tycker att jag har blivit bättre på att hålla min egen integritet. Allt är inte mitt fel. Även den vård, det stöd, de samhällsinsatser som finns/erbjuds mig och maken har sina brister. Mycket är ogenomtänkt. Det vi skulle behöva finns inte. Men det är inte mitt fel. Jag har rätt att vara trött. Och det är ett framsteg. Fast det känns alldeles tomt i huvudet och kroppen vill inte. Mellan ½8 – 8 i kväll ska jag försöka ta en promenad.

Om Hosanna lyckas fixa till detta så lovar jag att gör vad jag kan för att höja stämningen, kära fru Kaos och alla andra!

HÄR skulle det då varit en snygg bild av min ryska champagne och min Kalles kaviar – men bildläsaren beter sig illa. Nån egen fantasi får ni väl ha. Vaddå? Ehhh – var det tvärtom det skulle vara? Vi får väl se då…

Har man sett? En ny dag så funkar det mesta. Ser det inte frestande ut?

Vi har alltid haft en avslappnad inställning till söndagkvällar, maken och jag. Och i kväll var det faktiskt fint med sommartiden. Alldeles ljust när jag hämtade pizzorna. Och sonen och jag blev sittande vid bordet en stund och diskuterade Paris befrielse under andra världskriget. Hur motståndsrörelsen behandlade kvinnor som haft ihop det med ockupationsmakten t ex. Vi var lite upprörda så här i efterhand.
Och så är det en ny vecka. Sista sittningen med min goda terapeut i morgon. Hon flyttar, det är inte jag som är klar, men jag vet inte hur det går framöver. Livet är ju lite oförutsägbart. Fast ä väninnans erbjudande att tala med maken och barnen om mina behov får jag nog, vänligt men bestämt, tacka nej till. Det är inte säkert att dom skulle ta det bra. Och så länge jag står upp, eller i a f inte ligger ner, så får det gå. Jag har inte så stora förhoppningar när jag tänker framåt.

Nu har jag bestämt mig och briefat maken. Den 19 april tar vi en snabbtur till Uppsala. Det betyder att jag måste ta oss igenom Stora Staden. Jag har haft körkort länge, fast den stora frågan är ‘hur länge till?’ snarast då. När jag läser sånt får jag sån ångest. Jag har kört i Göteborg och Malmö, men inte i Stora staden. Varför skulle jag, när maken är född norr om tullarna? Men nu blir det av. Och det där med att missa filer – usch! Men jag ska ju bara norrut och det är inga biltullar på söndagar.
Hem gör vi som de vise männen, vi tar en annan väg.
Men om ni sent den söndagskvällen ser en liten blå bil som cirklar runt i Nacka eller Enskede eller nånstans jag inte heller ska vara, så kan det mycket väl vara jag. Desperat uppsyn hos damen vid ratten, uppgivenhet hos mannen bredvid – han viftar och pekar med höger hand.