mars 2011


Att skjuta upp är jag jättebra på. En rejäl deadline är vad som behövs. Då kan vad som helst hända. Men nu har jag fått till detaljer i a f. En så enkel sak som att klippa naglarna kan ta ett par dar i mental förberedelse, men nu är det gjort. Stört? Ja då. Och?
Och inglasade balkongen. Jag får väl säga att skillnaden är inte så synbar, en stund hade jag vilda planer att skaffa en ny matta där också – eller ännu värre – köpa små träfyrkanter på IKEA och lägga ihop. Men nej, det gäller att vara realist också. Jag har planterat om apelsinträdet, slängt en pelargon, kapat två till oigenkännlighet, höjt en lampa, slängt plastkrukor, som jag aldrig skulle använda, rensat och dammsugit och jag är väldigt nöjd med att veta att det är gjort. Nu kan solen komma. Och sladdarna är omorganiserade, så maken kan gå ut där utan att riskera att trassla in käppen och ramla. En sorts dagsverke. Och nu kan jag snart rulla till lilla kyrkan i skogen, på nya sommardäck. Vinterdäcken påstås räcka en säsong till. Men dit är det långt. Väldigt långt.

För väldigt, väldigt länge sen läste jag om surdegsbak. Man startade med honung och mjöl och vatten. Sen skulle man köpa en lergryta och röra ihop den extremt fiberrika degen och grädda. Det kan väl bäst beskrivas som en lite porösare tegelsten i tunna skivor när det blev klart. Men det var ju nyttigt, väldigt naturnära och så. Jag tror jag gjorde tre omgångar innan jag gav upp. Och burken surdeg som stod i kylskåpet åkte längre och längre in. Lergrytan blev konverterad till köttgryta.
Men Malou hade surdegsgurun själv där i dag. Och gästerna skulle få varsin surdeg med sig hem. Undrar hur glada dom blev. Mark tog väl hem den till Jonas, som han påstår fixar maten. Och Ernst måtte väl ha egna surdegar så att han kan dela med sig. Och knappast tror jag att Markus Samuelsson – världen starkaste östgöte – börjar joxa med den heller.
Gåvor man inte vill ha. Och själv återgick jag till dom små gula fyrkantiga paketen. Himla praktiskt. Och jag bakar nästan allt matbröd vi äter. Jag vet, jag ska inte titta på Malou.

när inget särskilt händer, kan tacksamhet för just det vara stor. Tröttheten är också stor, men tacksamheten finns.
Och världen, där det andra händer, finns hela tiden alldeles nära. När jag läser bönerna vid Vespern –

För alla förtvivlade och kärlekslösa, för alla fåfänga och avundsamma, för alla hatiska människor – låt oss bedja till Herren
För våra fiender och vedersakare och för alla våra vänner, välgörare och kära – låt oss bedja till Herren
För alla döende, vilkas stund nu är inne – låt oss bedja till Herren
För alla dem som saknar någon som i kärlek tänker på dem, för alla dem som människor förskjutit – låt oss bedja till Herren
För alla dem vi själva gjort bedrövade – låt oss bedja till Herren
För alla föräldrar och barn som bevisar varandra för litet kärlek – låt oss bedja till Herren
Att vi må bli befriade från sorg, nöd och ångest – låt oss bedja till Herren
Att Skaparen till sin ära måtte nyskapa oss till sin avbild – låt oss bedja till Herren

Sorgen och glädjen, tacksamheten och förtvivlan. Mitt liv och allas. Och i morgon en ny dag, beredskap för vad som kommer då. Och jag vet att jag inte är ensam.

i dag. Den svarta säcken står kvar. Men matta på uteplatsen blev det, och en prydlig låda att ställa hinkar, lecakulor och gödning i. Så när väl den svarta säcken försvinner kommer det att se bättre ut. IKEA fick ett snabbesök, hade blivit ännu snabbare om snabbkassan fungerat som tänkt. Längst fram stod ett antal damer som tydligen aldrig testat systemet, och så svårt är det väl ändå inte, men tid tog det. Och framför mig stod två icke-läskunniga. Det står prydligt att man ska ha mest 15 saker i snabbkassan. Då kan man inte fylla precis hela vagnen. Men jag, med fyra saker, kom ut i a f. Och två av sakerna var två askar muffinsformar.
Och sen grubblar jag på om det är nån idé att plantera om apelsinträdet i större kruka, bladen har gulnat lite lätt och då är det kanske kört? Gröna fingrar? Njää. Inglasade balkongen är nästa projekt. Och helgen ska bli varm.
Jag har en liten slumrande plan också att ev åka till större staden för att shoppa lite på fredag. Sommardäck då, och sonen kanske kan fixa mat till sig och fadern? Hm.

är jag, och rätt nöjd med det, faktiskt. Eftersom det i min långa erfarenhet inte går att minska i vikt utan att vara lite hungrig då och då. Och jag vet ju att jag får mat sen. Men eftersom jag kände energin flöda i morse, i kapp med solen ungefär, så tog jag cykeln för att köpa 50 l planeringsjord och jag övertalade mig själv att det inte skulle vara farligt att prova ett par byxor jag såg häromveckan. Det hade jag inget för, den modellen var tvärslut, och då struntade jag i tanken. Provrum är plågsamma. Fast just nu har jag ett par mörkbruna, ett av de tre par byxor jag kunde ha i början av året, och i morse noterade jag att det var lite glapp i midjan. Förmodligen har dom töjt sig.
Och planterandet gick bra, uteplatsen sanerades lite, så nu har jag en svart plastsäck med skräp som ska bort. Det blir inte nya stolar men kanske ny matta. Jag är väldigt tacksam för uteplatsen, men jag har nog låtit grejor bli stående, lite så där planlöst. Fast det väcker den obehagliga frågan om jag ska börja röja i skåpet med lakan också. Minimalism på alla fronter. Inte tänka så mycket.

Barnen mina är inte helt omusikaliska. Dom har ju en far att ärva av också, som bekant. Men kommunala musikskolan blev aldrig nån hit hos oss. Dom var väl inte så övningsbenägna (detta gäller döttrarna, sen gav vi upp) och läraren var tråkig. Det var han. Och Äldste var senare upprörd över att han inte uppmuntrats/tvingats i väg. Hah!
Och vem vet – det kunde kanske blivit så här – fast mest troligt inte.
Vi hade en gång en fransk gosskör på besök, två gossar var utlokaliserade i vårt hem – deras ledare var en energisk man, cancerläkare till yrket. En av dom ganska små gossarna spydde på repetitionen och ledaren bara klippte till honom. Inget tjafs med empati där inte – prestationen var det som räknades. Kulturkrock, om man säger så.

– små, löjliga detaljer, som en rejäl person skulle fixa utan att ens märka dom. Men som sänker mig. Exempel – man kan inte sätta kakor framför maken utan övervakning. Maken var alltså en mycket väluppfostrad, normal vuxen person. Började inte innan alla fått, tog inte innan han blev bjuden, väntade på sin tur etc. Allt sånt vanligt. Och det är inte vanligt längre, ett litet – men dock – socialt handikapp. Jag försöker att se till att han inte ‘ute bland andra’ förser sig alltför raskt, och jag tar aldrig fram kakan till kaffet här hemma innan jag själv kan sätta mig vid bordet. Men i dag glömde jag och ställde kakorna, två st, längst bort på bordet. Och självklart var den ena uppäten innan jag hann ställa kaffemuggen på bordet. Jag räddade min egen.
Och när vi hade tittat oss igenom tafflig amerikansk serie efter kaffet, så säger han nåt om stereotyper och ytligt. Och det är det, men jag behöver en dos stereotyper och vänlig ytlighet då och då. Lyckliga slut och så. Jag blev väldigt ledsen, och det är klart att jag förstår att han inte menade det. Men jag blev ledsen.
Och sen fick jag göra avstämning på maxi. Jag stod och plockade ner grejorna en gång till och föll nästan ihop.
Som din dag, så skall din kraft och vara. Inte i dag.
Men nu vilar doften av bananmuffins över hemmet.

Nästa sida »