Tigerliljan's Weblog

här snart, så passar jag på att önska alla som läser ETT GOTT NYTT ÅR! Numer är det sällan jag tittar på statistik, men det gjorde jag i går kväll och det är ganska fantastiskt att se den geografiska spridningen på er som läser, och att ni trots allt är så många. Kommenterandet är inte så spritt, om man säger så, men jag läser en hel del själv utan att kommentera, så jag ska väl inte slänga sten i glashus.

Jag minns att i början av skrivandet kollade jag statistiken med ett annat intresse, det fanns en del som kände mig irl, som verkligen ogillade det jag skrev. Någon som sa – ‘där ser man hur du egentligen är’, och det var inte tänkt positivt. Och när jag då såg en del ortsnamn kändes det inte bra. Det gjorde ändå inte att jag slutade skriva, för det är enklare för mig att fundera på det som finns runt mig, om det blir ord jag ser. Den som inte vill läsa gör ju rimligtvis något annat. Men det händer ändå, när jag tittar på geografin att jag tänker – ‘är det där någon som känner mig, varför inte då ta kontakt?’. Men var och en gör som den vill – för mig är det värdefullt att kunna se tillbaka på olika saker som hänt mig.

Tack för att ni finns där!

blev det, städrycket. Jag hade från början absolut tänkt mig att jag skulle torka köksgolvet och dammsuga lite översiktligt i resten av bostaden, men just nu känns det inte så aktuellt. Men jag tittade på speglarna i badrummet och insåg att makens energiska tandborstande satt sina spår där, så där gjorde jag iaf en insats. Man får prioritera.

Och just nu porlar Bachs flöjtkonserter hos oss, cd nr 2, ettan gick i förmiddags. Vackert. Maken är nöjd. Och jag känner att jag väntar på det här att byta almanacka, vi har tre. En naturrelaterad, som hänger bredvid skrivbordet med datorn, och så en sån där man river av en dag i taget, med stora siffror, i köket som maken kan se från sin plats vid matbordet, och så en liggande där jag antecknar födelsedagar och läkartider och saker som ska kommas ihåg i allmänhet.

i dag t ex, att det är nyårsafton. Jag skulle hellre ha haft en vanlig vardag, men jag ska alldeles snart kamma till mig och rentav borsta tänderna ‘med ett runt borsthuvud’, som dom säger i den fullkomligt idiotiska reklamen. Jag menar – ingen, ingen borstar tänderna med det runda borsthuvudet, som dom visar det i filmen, men frånsett det ska jag göra så gott jag kan. Målet är apoteket, tisdagar har dom rabattdag, men inte öppet den här veckan.

Och trots att jag unnade mig nån sorts halvusel sovmorgon, så är jag ändå trött. Trött som i glömmer-viktiga-saker-hela-tiden, men jag har lärt mig att anteckna det viktigaste och att vänta på att det blir bättre sen. För det blir det väl?

åtminstone hoppas jag det. Jag ringde Äldste för att få råd, och han sa att man måste dra ordentligt i spaken. Det tycket jag att jag gjort, men jag gick ut en vända till och drog. Och sen drog jag en gång till och då lossande det. Och bilen rullade igång som om den aldrig gjort annat. Jag blev så till mig att jag oförberett tog en liten runda. Även om jag nånstans på mitten kom ihåg att jag inte tagit med plånboken, alltså inget körkort, men det var ingen kontroll.

Nu drog jag inte upp handbromsen i högsta läge, med den kanske felaktiga förhoppningen att jag ska ha marginal nästa gång. Vi ska till kyrkan på nyårsdagen, är det tänkt, och sen på onsdag morgon ska ju maken vara på labbet för provtagning på morgonen, så det vore bra om det fungerade då. Visserligen sa Äldste att dom kan ställa upp, men det vore enklast om vi bara kan åka iväg. Jag får väl se till att ha mer marginal än vanligt.

det blev. Jag kämpade på här i morse och lyckades hålla tidsschemat bra, jag fick grötkastrullen diskad innan vi skulle iväg. Och milt och fint var det ute. Fast handbromsen vägrade släppa, verkligen vägrade, och ingenting jag gjorde kunde förmå den att ge med sig. Så jag fick helt enkelt lämna bilen och gå till maken, som stod och väntade, och säga att det inte gick. Det blev ingen kyrka i dag.

Jag grubblar faktiskt lite över vad jag ska kunna göra, för jag är inte särskilt övertygad om att verkstaden är öppen i morgon och jag kommer ju inte dit heller.

beskriva mat iaf, Donna Leon, trots att det var så varmt i Venedig i boken att Brunetti knappt orkade ta sig fram. Och hennes sätt att beskriva kaffet och mineralvattnet och drinken hos svärmor. Fast sen blir man ju klart deprimerad av skildringarna runt byråkratin i Italien i allmänhet och Venedig i synnerhet, aldrig vill man=jag hamna på sjukhus eller i delo med s k rättvisa i Venedig, självklart inte. Nånstans har jag läst att hon inte låter översätta sina böcker till italienska, för hon tror att det skulle ge henne problem. Möjligen har hon rätt.

Och sen satt maken och jag och tittade på Stjärnorna på slottet, en gång var vi där på 50-årsmiddag, tror jag det var, fast Tareq lagade inte maten den gången.

är en klassiker. Vi har ju en liten sopsortering precis bredvid gaveln på huset, så det är i princip bara att ta hissen ner med den blå ikea-kassen och så gå tio meter där kärlen står under tak, men det kan ändå skjutas upp. Suck. Jag har tänkt hela dan att nu var det dags, och ändå hann klockan bli sju innan jag äntligen tog tag i det. Men nu kände jag att kanske kunde jag rentav göra rent under diskbänken. Vi har nån sorts brun plastställning för kompostpåsen (brun papperspåse hos oss) och botten av den där ställningen såg väl inte helt genomfräsch ut, men nu har jag skurat den och den lilla lådan som jag samlar plastkorkar från mjölk- och juicepaketen och värmeljushållarna i. Hade jag varit ännu mer energisk så hade jag skurat plastkärlet för pappersförpackningar, men där tog det slut.

att bädda rena lakan. Jag vet, för jag tittade på klockan i dag. Men ibland känns det mycket längre, även om det gick ganska smidigt i dag. Och jag handlade före frukost och det är jag ganska tacksam för nu. Även om det bara tar en kvart, det där bäddandet, så är det ändå skönt att det liksom är slutet på morgonens pyssel. Maken är duschad, förstås, efter hans vanliga förvåning ‘är det dusch i dag’. Hans minne för vardagliga saker är verkligen rätt obefintligt, men jag är ändå tacksam att han har minne för andra saker. Fast när jag står där och han inte har en aning om att han ska ta av sig allting innan duschen, då kan jag hålla mig för skratt, absolut.

Och lite förvånad över att det är nyårsafton på måndag, det är jag allt. Det är rätt vanligt att det skjuts smällare dagarna innan, men det har inte varit så mycket av det i år. Fast i går, när jag lagom lagt mig, var det något som lät som ett ordinärt skott utanför huset, och hundarna i lägenheten under fick ett nervöst sammanbrott.

antar jag. Men just nu är jag obegripligt trött. Jag är väldigt tacksam över att ha en fin Jul, jag har verkligen inte överarbetat just det. Jag har sällan köpt så få julklappar t ex, och jag har inte ens kokat kola. Och annan traditionell julmat finns inte på radarn alls, skinkan räknas inte, den har legat stilla i saltlake och behövde bara kokas, och det skötte den i princip själv.

Men jag är totalt slut, trots allt. Och det blev inte bättre alls av att jag tittade på en alldeles väldigt sentimental amerikansk film om Julen, puh säger jag bara. Och jag är väldigt tacksam över att maken är glad, han tycker att han haft en så fin Jul, och är så tacksam för familjen. Det är verkligen jag också, men tröttheten finns här ändå. Och snart är det ett nytt år, bevars, inte alls läge för nyårslöften om vad man ska åstadkomma för stordåd ev kommande år. Det är stort nog att stå upp ibland.

laxen med mangosalsa var lika god som vanligt. Och jag läste ut min bok på förmiddagen, allt gick bra. Och annars är det vardagens detaljer som man får ägna sig åt, en lampa i bokhyllebelysningen hade gett upp och det var lite pilligt att få dit den nya, men det gick. Och frottéhanddukarna är tvättade och tumlade.

Sen tog kryddlimpan slut i morse, så ny deg står och jäser. Fast bara två, i söndags bakade jag tre. Det är fortfarande milt ute och jag har förstått det som att det inte kommer mer snö före söndag iaf, det är så mycket enklare för oss utan snö. Och jag tittar runt i vårt julpyntade lilla hem, det är skönt och avkopplande. Jag förstår att andra kan ha en mer stressad syn på Julen, alldeles för många släktingar man måste umgås med kanske. Men för oss är det inte så och det är jag innerligt tacksam för. Jag minns barndomen, när mina föräldrar ofta grälade nån del av olika högtider. Mamma var ständigt upprörd över att husbygget drog ut på tiden, och det gjorde det. Men när det så småningom kom igång kan jag inte minnas att dom grälade alls. Och jag minns första Julen i det nya huset, det var verkligen nytt, golven var inte lagda t ex, så vi traskade runt på betongplattan med mattor över, men frid rådde.