november 2015


maken och jag. På kvällen dessutom. Och jag, som tappat en del koncentration den senaste månaden och alltså ätit enorma mängder pepparkakor och skumtomtar, inser att jag måste dra ner konsumtionen. Så jag kokar grönsakssoppa mitt på dan tror jag. Och sen håller jag mig ju rask på att knata efter mat åt maken där på kvällen. Jag startar med hans tallrik och sen hinner jag inte riktigt med min egen innan han tycker det är dags för lite till.

Och det blir trevligt att träffa folk vi annars inte ser så ofta och det ska väl varken bli snöstorm eller nån annan väderkatastrof just i morgon.

F ö letade vi en kort stund efter en kylskåpsmagnet som mystiskt försvunnit. Äldste hade en förfärligt effektiv ficklampa. Förfärligt var ordet. Mitt golv, som jag uppfattade som relativt prydligt, visade sig vara snäppet från jordgolv. Och kylskåpsmagneten hade glidit bakom handtaget på kylskåpet, så det var noga räknat helt onödigt att få veta att golvet var en kökkenmödding.

Annonser

det nya almanacksbladet redan nu. Hur det nu har gått till, det allra sista. En vacker bild med mycket snö och jag hoppas att det inte blir så särskilt många såna dagar där jag är. Dels är jag rädd att halka själv, dels ställer det till livet för maken.

Och jag lyckades f ö skära mig två gånger i dag, först när jag skulle skiva tomater, då hackade jag till vänster tumnagel, nu jämnslipad. Sen gled brödkniven snett och hyvlade av lite skinn på vänster pekfinger, hur onödigt som helst, en sån där lucka som knappt syns men som brukar fastna i alla ojämnheter tills man måste klippa bort kanten och det brukar inte kännas bra.

Men i går kväll kom jag på att det ska fixas presenter både till svärdottern och lilla minsta, det ska ju firas kommande söndag. Lilla minsta fyller två då och svärdottern något mer och på måndagen. Och lilla minsta älskar Pippi Långstrump, så jag klickade hem en blå klänning med Pippi och så Herr Nilsson på axeln och till min lycka kom det mail i dag att den är packad och på väg. Det kan gå. Svärdotterns present kanske hinner komma också. Men nu måste jag nog börja fundera på julklappar också.

Efter snart tre veckor börjar amaryllisen komma loss.  Klockorna är kanske lite mindre än jag trodde,  men vackert ändå.

image

Nån gång ska jag kanske hitta en vit med röda strimmor,  farfar hade när jag var barn.

klarade sig. Jag trodde det hade gett upp, men icke. Däremot gav granen på torget upp, bruten en meter över mark och ligger horisontellt nu. Så kan det gå.

Och Äldste och flickorna kom hit för att äta sin mat och leka en stund. Och kunna gå på toa och tvätta händerna i varmt vatten, en lyx i civilisationen. För säkerhets skull tog dom med fyra liter vatten och en termos med nykokt vatten tillbaka, men strömmen hade kommit när dom kom hem.

Det är betagande med två små flickor som traskar runt och hittar på saker och båda går och gnolar på små melodier. Och lilla nästyngsta leker med farfar på hans villkor och han läser böcker för henne. Han var mycket lycklig över dagen.

– hittills – här, men Äldste ringde när vi tuggade på frukosten. Dom hade ingen el sen tolv i natt och elbolagssidan här hos mig hade ingen prognos för hur lång tid det kan tänkas ta innan lamporna åter lyser hos dom. Och vattnet. Och värmen. Ev åker dom hit och värmer sin korv stoganoff, och det är dom hjärtligt välkomna att göra. Svärdottern hade åkt en annan väg än den vanliga till jobbet med tanken att bönderna som bor åt det hållet måste ta sig till sina kor och är stadiga och resursstarka personer, så det hade fungerat.

Och jag är tacksam att civilisationen fungerar så här långt. Och jag minns under stormen Gudrun när vi äntligen fått telefon igen och jag kunde ringa till Äldsta i Frankfurt, som kunde gå in på sin dator och titta på situationen för alla elavbrott. Prognoser om när det skulle lagas var guld värda då, hur länge skulle man hålla ut liksom.

här svajar betänkligt, men jag antar att den är förankrad. Det har börjat blåsa upp och jag tänker att då hör jag kanske inte den där brummande historien – vad det nu är – som annars gör mig lite stressad när jag ska somna. Och lyset blinkade lite grann förut, men obetydligt ändå. Äldste och familjen där hade med sig en motorsåg i bakluckan. Och en termos med varmt vatten. Det är inte bara jag som är katastrofiskt lagd, men det kan vara klokt när man bor i skogen. Nu kom dom iofs hem ordentligt.

Något smällde riktigt ordentligt när jag var ute nyss och jag kollade det där taket som blåste bort en annan gång, men det var kvar. Och som maken sa – vi sover på läsidan.

– Tvåan hade bakat nån sorts bullar som var helt underbara och egna vaniljhjärtan och en tårta med både choklad- och vanlig smörkräm, med sånt där rakettomtebloss i, till småkusinernas skräckblandade förtjusning. Och jag känner mig, några timmar efteråt, fortfarande som om det kommer att bli onödigt att äta före julbordet på tisdag kväll. Jag gissar att det känns annorlunda i morgon.

Och det var mörkt och regnigt, men allt gick bra, frånsett att säkerhetsbältet hade kopplat till nån säkerhetsgrej, så det ville inte klicka i vid min stol när vi skulle åka hem. Det var en kort stund av stress där.

Och sen är jag faktiskt väldigt irriterad på folk som är ute i mörkret utan reflexer, det underlättar så tydligt.

Och Yngste klagade lite över en vägombyggnad i närheten av Tvåan och nu fattade jag precis vad han menade. Att det ska vara så svårt att göra sånt tydligt, var vägen egentligen går och så.

Och jag blev så glad när Tvåan och Äldste satt och delade lätt fnissande barndomsminnen.

Nästa sida »