juli 2017


Det där ‘matförrådet’ som hörde till svärmors lägenhet, som jag alltså inte hört talas om innan hyresvärden ringde. Jag har varit och tittat på det nu. Fullproppat med svärmors saker, mera saker alltså. Och jag vet att någonstans funderade en kort stund på var hon hade sina fönsterljusstakar. Där var dom. Och väldigt mycket annat också. Jag tappade styrfart där.

Nu har jag pratat med barnen, Äldste kan komma med kärra i morgon och hjälpa mig tömma, det mesta ska rimligen till tippen. Jag har inte precis möjlighet att vara mellanlagringsstation heller, jag står ju med mina lådor redan som det är. Vaktmästaren, som var med mig, är ledig på fredag – han tyckte alltså att måndag hade kunnat vara en bra dag, men då tittade jag på honom och sa att jag önskar mig redan mer timmar på måndag, för vi står mitt i en egen flytt. Dom kunde iofs tömma och köra bort alltihop på min bekostnad, men då vet jag inte vad som försvinner förstås. Det fanns inte heller någon belysning i förrådet, så han hade en ficklampa, inte så väldigt praktiskt. Och i trapphuset satt det upp en hotfull lapp att förråd xxx skulle tömmas före 7 juli, annars fick man vite. Himla smart, tänker jag.

Luften gick ur mig nu. Men barnen säger att det ordnar sig.

Detta är första året vi inte haft någon som vattnade blommorna när vi var borta. Nu var det tydligen inte så varmt här, som där vi var. Alla blommor mådde utmärkt. Petuniorna prunkade och jag, som i vanliga fall brukar ge upp det ungefär nu, blev så uppmuntrad att jag plockade bort alla vissna. Och fuchsian, som jag köpte för att göra ett gott intryck på Yngstes söta flickvän, mådde också bra. Den står precis en dm ifrån planket, som skiljer nuvarande uteplatsen från den kommande. Den sträcker sig liksom lite åt det hållet – det kommer att bli ljusare för den där, och jag viskar uppmuntrande ‘håll ut, lilla vän, det blir bättre snart’. Och julstjärnorna, som står i köksfönstret, såg kanske lite deprimerade ut, men jag gav dom omedelbart var sin slurk vatten, och det piggade upp. Jag köper alltid nya vita till första advent, och så här års har dom vuxit till praktfull grönska, lite avskärmning mot svalgången utanför.

Fast en av orkidéerna har nog drabbats av ålderdomssvaghet och det gör inte så mycket, jag tror att det blir lite trångt om alla överlever. När vi flyttade hit för tio år sen, hade alla orkidéerna fått nån sorts hybris och blommade länge.

Det går inte så fort det här. Å andra sidan rensar jag lite under tiden. Och hittar intressanta skrifter jag inte hade en aning om att vi hade, så nån sorts funktion fyller mitt långsamma pysslande. Och ett antal böcker fick rentav maken att utbrista i ett djupt menat – ‘släng!’, så det är bra.

Och jag lyckades få ihop en middag också, mitt i allt. Dessutom, och det känns lite hoppfullt, hör vi grannarna släpa lite. Men det är inte precis tomt där än.

Annars funderade jag i går kväll på hur lätt det är att vänja sig vid andra vanor, det här att sent på kvällen sitta i solnedgången och tugga på något lite närande och rentav ett glas vin till hands. Och då och då i mitt fall, att resa sig upp och tända en liten cigarill. Men i går kväll upptäckte jag att jag satt och tuggade på lite cashewnötter, som händelsevis fanns i skåpet. Det är kanske läge att återgå till lite mer strikta rutiner.

Och den började bra, efter våra förutsättningar. Maken sov i princip hela natten och när han varit uppe halv åtta, så tog jag mig upp så småningom. Laudes, gröt och så Yngste vid frukostbordet. Så fint. Och han pratade lite om ev planer framåt, så roligt.

Och nu är maken alldeles renskrubbad, han är så tacksam. Och innan frukosten ringde jag till kommunen. Det hade kommit en faktura på avlastningen, inga problem med den, fast det fanns en faktura till i kuvertet och den var på drygt sex tusen och jag fick hicka. Men den avsåg en helt annan person, någon hade tydligen haft problem med det här att lägga rätt papper i rätt kuvert. Jag förstod av kvinnan i växeln att jag inte alls var ensam om mitt ärende. Det är förstås smidigt att bara riva fakturan, men lite osäkert känns det allt. Hur ofta händer sånt här?

Sen ringde jag svärmors hyresbolag, som jag verkligen trodde att jag var av med då den första juni, men jag måste säga att den kvinna jag äntligen fick tala med nu, var precis så nonchalant som vid tidigare kontakter. Och när jag undrar vad vi ska göra nu, så säger hon att dom ‘kan forsla bort det’. Jo tack, men jag vill förstås gärna veta vad ‘det’ är, eftersom jag inte haft en aning om detta förråd. Jaha, fanns det någon tid jag kunde titta på det då? Jo då, ge mig bara en tid så. Så i morgon kl 11 ska jag titta, och jag hörde själv att jag nog lät väldigt kort i tonen, i sht när jag förklarade att jag aldrig hört talats om detta och hon svarar – ‘ja, vi visste inte heller’. Ursäkta mig, men det är ju deras fastighet, inte min. Mina svärföräldrar bodde där, inte jag. Och så frågade hon om jag kunde svärfars personnummer och jag sa, ganska behärskat, att eftersom han dog 2005, så har jag inte längre det i minnet, men hon kunde ändå hitta pappren till slut.

kan jag börja med vår tvätt, tänker jag. Och maken är på väg uppför trappan för att vila lite, sen ska vi äta lite pasta och lite middag ur frysen.

Och det här med tvätten, jag lyckades klara mina kläder från det knepigaste iaf. En av morgnarna, när maken höll på med sina badrumssysslor, så kände jag att det var läge för en liten mikropaus, så jag gick ut för att röka en halv cigarill. Barfota, för det var varmt och jag skulle ju bara ta en liten stund. Och jag stod där i friden under en av de många lindarna, doften svepte om mig. Fast inte bara doften, visade det sig. Det var genomkladdigt i gräset, där jag stod, av sån här sötma som lindar är så bra på, och jag tog ett par försiktiga steg över asfaltgången (smal) och kände att det liksom klistrade, men jag hade bråttom in. Och så började jag hjälpa maken och kände att det liksom var knepigt med fötterna och när jag tittar ner är det alldeles väldigt svarta fläckar på hela badrumsgolvet. Mina fötter var totalt asfalterade, faktiskt. Det var inte alls nylagd asfalt, men tydligen hade lindkletet en oväntat (iaf för mig) upplösande effekt. Jag fick skrubba av fötterna hjälpligt och lämna golvet så länge. Senare under dagen letade jag upp rengöringsmedel och skrubbade rent, men det var inte alls enkelt. Så det gör jag inte om. Och mina naglar har fortfarande spår av asfalten.

Och alla saker är med, fast det mesta skulle behöva tvättas. Samtidigt har Yngste, som har befunnit sig på egna strövtåg den gångna veckan, annonserat att han snart kommer hit och har akut tvättbehov. Det har jag också, men jag avvaktar väl hans last tvätt då.

Och vi har haft det mycket bra, maken var rätt trött i går kväll och han rentav somnade i bilen på vägen hem och det är mycket sällsynt.

Och i natt drömde jag om flytten och packandet igen, det har jag annars inte gjort borta, men nu är det väl dags igen. När vi kom hem stod det en liten bil framför porten och det var grannarna, som lastade in lite grejor, men när jag tittar så är det inte precis så att dom är klara än, det ser ut som om nästan ingenting är flyttat på riktigt. Jag förstår inte hur det ska gå, för jag vill förstås flytta in i en ren lägenhet. Om en vecka. Jo.

Den är väldigt bekväm, men sömnen ville inte riktigt ändå. Mest lockande var det fem minuter innan det var dags att kliva upp.

Och upp kom vi, både maken och jag. Och det var så fint att komma till kyrkan, förstås, och lyckligtvis är ju bilen renstädad, bra när det blir så att det finns dom som vill åka med.

Och frukosten var också bra, maken beställde snabbt ägg och sill, men det fanns inte, så det blev ägg och kaviar, men han accepterade det också. Det var tur, för jag kunde inte annat. Och visst förstår jag att han skulle önska att inte vara så beroende av mig, men nu är det som det är. Han fick iaf sitta mitt emot någon han gillar väldigt mycket, så det var bra.

Sen tog jag en liten ensam promenad i den fantastiska vädret. Men det är absolut läge att vila nu.

Nästa sida »