juli 2017


snart, och kan bara hoppas inför morgondagen. Maken tog sig med visst besvär upp sista gången för trappan. Och när han borstat tänderna och jag hjälpt honom med nattskjortan, gick vi – som vanligt – in i sovrummet för att be completoriet tillsammans. Han sätter sig ner och säger – ‘i morgon, är det nåt särskilt som ska hända då?’. Han var helt allvarlig, och då är det att notera att vi talat rätt mycket om det här hela dagen, han har sett hur jag har släpat på grejor, man kommer i princip inte fram här längre för alla lådor och påsar. Ja, man kommer fram till hans fåtölj, men annars är det rätt fullt. Och han vet egentligen att jag hade ett långt samtal med Äldste för planering tidigare i dag och att jag haft sms-kontakt med Tvåan om svärsonens deltagande – han vet allt det där, men plötsligt är det ändå helt borta.

Ah ja, nu låter jag var dag bära sin egen plåga och så går jag ner till frysen och tar ut pajerna, som vi ska livnära oss på i morgon.

Och jag kom f ö på varför det blivit så konstigt med mobilväckningen i morse, jag hade troligen satt på helgväckningen, så det är klart att den inte hörde av sig.

Annonser

lite dricka lär vi behöva i morgon, så jag handlade här på kvällen. Och sen kunde jag inte riktigt hålla mig, så jag bar ner en låg 60 cm bokhylla och ställde på uteplatsen och likaså den lilla vita byrån, som jag numer har underkläder i. Lådorna står inne på golvet och resten står på uteplatsen. Så jag är ungefär så beredd man kan bli, tror jag. Allt som brukar finnas på skrivbordet ligger nu i en blå plastback, utom datorn och skrivbordslampan. Sen gäller det att studsa upp så tidigt i morgon att maken är påklädd och rask före nio.

Och jag försöker att inte tänka på att om jag hade fått nyckel, så hade jag flyttat allt i köket utom det tunga skåpet redan i kväll.

När jag hade varit nere med skräp – jag rensade det där avloppet på insynsskyddade balkongen i dag, så var lägenhetsdörren öppen och jag hörde vaktmästaren pyssla runt. En lite bisarr upplevelse, jag tittade rakt in i blivande sovrummet, men jag insåg att i morgon är det ändå dags.

det hela, tycker jag allt, ur mitt trånga perspektiv. Jag har haft ett antal kontakter med hyresvärden, och slutklämmen blev att jag får nyckeln vid nio i morgon. Nu ser allt blänkande ut, men det var tydligen detaljer som skulle fixas av vaktmästaren (som använde borr här för en kvart sen) och tydligen börjar inte nyckelutlämnerskan jobba förrän nio. Jag kommer att stå där fem i, kan jag säga. Det hade varit smidigt för mig att få plocka över saker jag själv kan bära redan i kväll, men inget att göra åt.

Jag medger att jag säckade ihop lite när det blev klart med det. Vårt namn står på dörren nu och likaså på brevfacket vid ytterdörren. Och det är klart att jag fattar att för hyresvärden, som i morgon får tillträde till en fastighet för 19 miljoner, så är mitt ynka flyttande inte så intressant.

Jag var helt övertygad om att jag gick upp halv åtta, men tydligen såg jag fel, men lite skumt var det eftersom jag minns att jag stod upp när jag stängde av mobilen, som då inte ringt än. Ja ja, nu är jag uppe iaf och maken är ren och fräsch inför flytten. Och jag kollade förstås och såg att dörren till blivande lägenheten var öppen vid nio och jag hörde hyresvärdsrepresentantens röst också och tänkte att nu, nu snart är det klart. Så nyss skickade jag ett mail och frågade hur det blir med nyckeln. Och surprise (eller inte) så hade det blivit ‘några anmärkningar’, som hon hoppades (!!) att dom skulle rätta till under dagen. Ja, det hoppas jag också. Det skulle betyda mycket för mig, om jag kunde rentav få nyckeln i eftermiddag, då kunde jag t ex låta Algot få ett ordentligt hem och jag kunde hänga upp gardiner och flytta kläder och köksskåp. Men t o m jag härifrån ser att köksfönstret inte var tillfredsställande putsat, om man säger så.

för maken att ta sig uppför trappan. Just i kväll blev det lite hektiskt, han är trött och lite spänd inför alltihop och fick inte till det där att han måste stödja på vänsterbenet, det förlamade, annars blir det väldigt spastiskt och då är det svårt att ta sig fram. Men han kom upp, och så småningom skulle han gå ut ur badrummet här uppe och lyckades för första gången sätta kryckan på min högerfot. Jag lyckades dra undan den innan han lade hela tyngden på, annars hade det säkert blivit väldigt tråkigt här. Den komplicerade apparat som fotens ben är, hade nog inte mått bra alls av det. Så jag var tacksam att jag hann reagera. Själv tyckte han snarast att jag skrek till och gjorde honom osäker på vad som hände. Det var inte läge att förklara långsamt och pedagogiskt.

En spännande dag i morgon också, tänker jag.

och åskade rätt kraftigt förut. Och jag sparar dom två återstående hyllorna porslin till i morgon, jag är lite sliten nu, inte minst eftersom man måste sitta på huk, så där som nån sorts vishetslärare, typ.

Vår insynsskyddade balkong, som det så vackert heter i lägenhetsbeskrivningen, har ett avlopp, som ständigt korkar igen vid kraftigt regn. Nerblåsta löv (som jag inte rensat bort  helt och hållet) täpper till, så jag får stå innanför dörren med paraply i ena handen och peta med en bambukäpp med andra, så att vattnet rinner undan. Ännu en fördel med nya lägenheten. Och när det mullrade förut tänkte jag att det kanske var nån sorts slutflytt, men det var nog åskvädret iaf. Och jag har dammsugit den blommiga soffan, som många gäster sovit i. Jag hoppas många fler kommer att göra det.

F ö är böcker underbara att packa, men behöver inte linda saker runt dom. Inser jag nu.

inför hylla fyra i porslinsskåpet. Då har jag inte tagit hylla ett än, för den ser mer lättpackad ut. Jag hittade en flyttlåda till, som får ta hand om hylla fyra f ö. Och man kan säga att det är bra med en rensning här också. Man kan kasta porslin, har jag just bestämt. Fast Äldsta var villig att ta sex glöggmuggar, alltid något. När vi flyttade för tio år sen slängde jag den glögg vi fått när vi gifte oss, så glögg har vi inte varit svåra på. Jag dricker om någon annan värmer och bjuder, men själv låter jag tydligen bli.

Och min mammas vinglas har vi tydligen gått hårt åt. När mamma dog stod alla tolv på diskbänken, när bröderna och jag delade, och yngre bror sa – ‘jo, ta dom du’, och sen lutade han sig bakåt, så att ett kraschade. Nu är det bara sju kvar såg jag.

Och åskan går och mörkret sänker sig och jag tänker att det är inte precis jättebra ljus för slutstädning, för den har ännu inte hänt.

Nästa sida »