januari 2012


på almanackan snart då.  Jag har tjuvkikat. Januari var sol genom träddunge i snö. Februari är snö på trädgrenar i snö. Men omväxling förnöjer väl.
Och vi ska åka till Tvåan i morgon. Dags att köpa ny burk ansiktskräm, solskyddsfaktor minst 25. Det gäller ju att behålla sitt bleka ansikte. Fast jag börjar väl inte använda den förrän om fjorton dar så där. Sen ska det shoppas underkläder, har jag tänkt, dvs om den lilla energiska magra damen som kan plocka fram välsittande saker finns i butiken. Hon drar i axelband och justerar tills det ser bra ut. Hennes kollega är dösnygg och har inte koll alls på hur man drar och fixar.  Det är inte direkt ångest, men lätt obehagligt, att stå i provrummet med allt det grönbleka vällande åt olika håll, mest neråt, och försöka få det att se prydligt ut. Men vad gör man inte för att göra omgivningen nöjd. Och rentav mest mig själv.
Alla dessa nya blad som ska vändas.
Och den svåraste frågan är förstås om vi som vanligt ska anlita McD till lunch.

Annonser

Kontrollbehov. Jag vill gärna veta hur apparater är tänkta att fungera, så jag sparar alla bruksanvisningar. Fast jag är inte riktigt säker på var. Nu är inte en mixerstav världens mest komplicerade apparat precis, men det finns ju två knappar att välja på och jag hittade b-anvisningen. För säkerhets skull la jag den på ett nytt, ännu bättre ställe. Jag behövde mixern till broccolisoppan.
Och jag kan säga att det var klasskillnad på den här veckans semlor mot förra veckans – och dom här är en krona billigare.
Och jag känner för Äldsta och hennes familj, dom har gått in i snor- och öronkoma nu, så fruktansvärt jobbigt. Minsta hade vaknat härom natten och ropat – ‘jag kan inte se’, och det kunde hon inte heller. Ögoninflammationen hade klistrat igen ögonen. Så det gick ju att tvätta upp dom. Det går an när det är så enkelt.

Efter morgonbönen i närmaste kyrkan sa prästen att vi var fantastiskt tappra som kommit i -14. Fast det var inte riktigt så. När jag passerade torget var det -7 och den som hade fått ihop -14 hade tydligen varit uppe vid fem också. Oj så många präktighetspoäng där, både uppe fem och allra kallast.
Det är en strålande dag, blekblå himmel, snön gnistrar på balkongkanten utanför mitt fönster och jag har skalat av mig ett av lagren sidenkalsoner efter en vända till apoteket (bara makens blå tandflaskborstar), coop (broccoli till soppa) och så semlor, var sin från rätt ställe. På kondiset skrek två män på arabiska (?), dvs den ene skrek och åt kanelbulle. Världen är mindre numer.
Och jag är tacksam. Jag håller andan ibland, det gör jag, men mycket i mitt liv är bra. Vi har t ex ett rejält förråd toapapper, inte att förakta. Fast jag för en ojämn kamp med min ungdomsfinne på hakan. Den startade som en böld närmast, och trots att jag borde veta bättre – det är inte första gången i livet – så kan jag förstås inte låta den vara, så vi har haft en lång relation nu. Men snart är jag jämnt grönblek igen och köper ansiktskräm med solskyddsfaktor 25.

att jag inte ska vara så ängslig. Men min ängslan ligger i min kallelse, den som jag inte råder över, den som gör att jag ser mer än jag ville.
Men jag är inte rädd, tryggheten finns längst här inne i det vakna hjärtat, jag väntar på min Vän, han som vallar sin hjord och plockar liljor. Men tills Han kommer, Han inför vars ansikte jag står, så står jag här på skälvande knän och ser min egen och andras bräcklighet. Och det gör mig ont när någon i min närhet far illa, när någon av alla dessa som jag försiktigt bär i mitt vakna hjärta glömmer sin egen storhet, den som är en gåva. En gåva kan kastas bort eller gå sönder. Men det som gått sönder här, kan alltid lagas där. Så därför är jag inte rädd, men jag är ängslig för att vägen ska bli för stenig, att uppgivenheten ska kännas alltför nära, att båten nästan ska sjunka.
Men ett litet mirakel är också ett mirakel. Denna kväll bar min hoja en oväntad vit korg av knoppar, som snart sprider väldoft här hos mig. Och då uppfyller doften huset.

– en vuxen människa som går runt och är enormt nöjd med sig själv för att hon äntligen lyckats plocka undan boktravar. Patetiskt. För all del. Och jag har numer två travar som ska slängas. En annan dag då. Men jag är fortfarande barnsligt nöjd med att ha lyckats mentalt att nästan göra klart, eller i a f att börja. Det finns fler projekt som man kan tänka sig. Lådan med tröjor t ex. Köp som från början var misslyckade och så dom som blivit misslyckade i livet med mig och tvättmaskinen. Och just nu har jag bestämt mig för att hädanefter köps bara dom exemplar där halsringningen är snygg och kan klara mer än två tvättar, där färgen säkert är rätt – inga fler kanske – och som jag blir glad av att titta på själv. Även om den skulle vara svart. En snygg svart som jag trivs med är bättre än en med mer färg som jag inte gillar egentligen. Ännu bättre är förstås en färg jag riktigt gillar.

– Att Slänga Böcker har nu officiellt blåsts igång. Om man har tagit ut böcker ur bokhyllan och lagt dom i slänga-traven, så sätter man väl inte in dom igen? Så måste det väl fungera?
Och sen finns det en jättehög böcker som aldrig stått i nån bokhylla i det här hemmet, och tanken är då att dom ska komma in i en hylla. Just nu verkar det inte så lovande.

Till vänster – det som ska slängas. Till höger – det som ska passas in. Nånstans.

Det där är alltså väggen med flest bokhyllor.

Och det där är hörnet där maken fåtölj står. Och vi har bokhyllor på andra ställen också. Dessutom är tanken att böcker som hör ihop rimligen ska stå lite i närheten av varann, här har vi ett problem, kan man säga. Bokstavsordning är bara att glömma. Men det blir bra.
Och visst verkar det som om den slängde högen är liiite högre än den andra. Fast problemet är att en del av dom slängda aldrig stått i nån hylla och alltså inte lämnar ledig plats. Djup suck.

I går diskuterade Hosanna och jag kläder. Jag har ett par numer rätt sladdriga bruna byxor som är det självklara valet när jag rasslar runt hemma och dom är nog inte det mest klädsamma man kan hitta. Men det blir så. Och när jag passerar spegeln i hallen är det inte precis så att jag utbrister i ett glatt ‘tjo ho’. Något borde göras. För visst är det så att det höjer självkänsla och humör om man inte suckar så fort man ser sig?
Så nu har jag – igen – provat igenom lagret och resultatet blev tre svarta, ett annat par bruna och så mina mörkblå jeans. Det är inte nödvändigt att gå genom livet med dom sladdriga m a o.
Fast på det hela taget kan jag fortfarande konstatera att jag är något av ett renoveringsobjekt, ungefär som dom där förfallna husen man ser på åttan, engelska landsbygden, där man behöver både pengar och entusiasm för att komma nånstans. Här saknas i princip bådadera. Samtidigt vill jag inte vara en plåga för omgivningen. Visuellt alltså, och det vore bra om jag vore snäll också.

Nästa sida »