april 2014


– det ringde på dörren. Fd Bästa Grannen stod utanför. Hennes man hade sjungit i kören på torget och kören skulle hasta vidare till nästa uppdrag och då bestämde hon sig för att i stället gå upp till mig, så vi satt här i ett par timmar och pratade. Rara hon. Och en av hennes nära vänner hade fått en lindrig – men dock – stroke för två veckor sen och tappat talet, så självklart pratade vi en del om det. Och också om vårt fd gemensamma jobb, en angelägenhet som flöt upp häromveckan.

Hon är verkligen en av de bästa människorna som kommit i min väg, jag saknar den enkla närheten vi hade när hon bodde på svalgången här. Det blir inte lika enkelt av numer, tyvärr. Men hon cyklade hem när maken fick sin medicin.

Och jag ska snart sova. I morgon ska jag fundera lite över det här med släkt. För det har på sitt sätt dykt upp över horisonten i dag.

Annonser

som jag associerade till apropå grannes balkong, som jag inte lagt nån möda på utan bara glatt mig åt, och som nu är försvunnen. Jenny frågade om hur den såg ut och jag får väl säga att det var en bra fråga. Jag lade mig på golvet där sent på kvällen och började bläddra runt i den hebreiska texten till Jonas bok, inte helt lätt med tanke på att min hebreiska aldrig varit bättre än rostig, men jag hittade vilket ord det rimligen måste vara och kunde inte känna igen substantivstammen alls. Då bläddrade jag lite mer håglöst i ett lexikon och sen gav jag upp. Men man kan ju via fb fråga mer kunniga bekanta och minsann! nyss dök plantan upp.

Det visade sig inte vara konstigt att jag blev förbryllad av ordstammen eftersom det är ett sk hapax, ett ord som bara förekommer just där, så när man på 300-talet skulle översätta hebreiskan till latin, så utbröt slagsmål mellan dom som ville ha ‘ricinbuske’ och dom som hejade på nån sorts gurkväxt. Tydligen vann gurkorna i senaste svenska bibelöversättningen, så jag fortsätter att tänka mig den som nån sorts jättekurbits av typ dalmålning. Jag kan också tänka på tyget på stolen jag sitter på, en sorts gurkmönster, ritat av Agneta Svensk för IKEA. Agneta var en äkta kulla och min vän, mycket saknad.

– ja, på nätterna gör han ju det i regel, men nu var det – för mina förhållanden – sen morgon. Och jag kan bara konstatera att jag behövde sova. Mentalt har jag rensat bland det som måste göras, men jag inser att nästa lördag fyller svärmor år, så jag har pratat med Äldste att dom kan komma hit, Tvåan har jag inte fått tag på än, men jag hoppas på dom också.

Och det är en ganska varm men molnig dag, maken kunde ta sin morgonpromenad på svalgången utan fleece i dag också. När jag hade pratat med Äldsta var jag tacksam att inte vara i Uppsala iaf, +7°, det är iofs positivt där, det kanske möjligen dämpar det hela något. Denna kollektiva fylla som breder ut sig på ett ganska förfärande sätt. För nog är det besynnerligt att man ska behöva placera ut bajamajor tätt som pingviner i storm, polishelikoptrarna surrar och fältsjukhus är uppställda. Och behövs dessutom, Äldsta hade nån vän som tjänstgjort på f-sjukhus tidigare år och som sa att det värsta är dom ca 20-åriga tjejerna som kommer in med väldigt lite kläder på sig, kraftigt nedkylda och totalt plakatfulla, man måste både få upp kroppsvärmen och ge sockerlösning mot uttorkningen.

Här sitter vi relativt lugnt, räknar jag med.

– han med den stora fisken i Bibeln. När incidenten med fisken var avslutad hamnade Jona i en liten hydda och Gud lät ett kurbitsträd växa upp och ge honom skugga och när det sen vissnade blev Jona upprörd, trots att han inte planterat eller vattnat. Så ungefär. Och i huset mitt emot min uteplats har det bott ett par som haft den mest fantastiska balkong med prunkande blommor, änglatrumpeter i gigantisk storlek och allt möjligt som bara vällt fram i stor skönhet. Helgen som gick flyttade dom. En tom balkong är min utsikt nu. Och jag tvivlar starkt på att kommande innevånare kommer att leva upp till den standard jag vant mig vid. Och jag har förvisso varken planterat eller vattnat. Så kan det gå. Mina egna enkla penséer och senare på säsongen petunior är inte alls lika storståtliga. Fast jag vattnade i dag.

– jag har hela helgen lyssnat på människor som pratar med barndomens dialekt och så satt maken och tittade på favoritprogrammet – han är väl den ende – riksdagsdebatten, och då var det en man med samma intonation just därifrån, så jag gick och ringde till körgårn där, som dom skulle säga själva och fick tag på två till som lät likadant. Så nu har jag anmält mig som intressent för farföräldragraven också.

Och när jag vacklade runt på maxi funderade jag på om jag skulle köpa lite bröd, men nog orkar jag väl röra ihop lite limpdeg här, grahamssorten som står i stillhet och jäser i form, om man bara får dom så långt. Och sen sprider sig doften, värt mycket. Sen är det också en lycka att hinna betala räkningar i tid. Så jag får väl räkna detta som en bra dag, så här långt.

– vaknade två minuter innan klockan ringde. Bra. Det var nästan så jag tog en promenad, men jag kände mig lite yr, och det är väl ingen idé att ta risker. Och jag har cyklat till pratmänniskan och sen till maxi, så lite luft blev det. På förmiddagen är det väldigt lite grillning dessutom. Ännu bättre. Jag vet att många gillar att grilla och inte mig emot, det är bara tändvätskan jag har svårt för. I går vid sextiden undrade jag vad som hade hänt, för hela nedervåningen fylldes av fotogenlukt och det tog ett tag innan jag fattade att det svepte in från svalgången – stängd dörr, men ändå – grannens tändvätska låg tung innan dom började grilla vid åtta.

Och i dag är jag trött, det hade jag antagligen varit även utan tändvätskan, men nu gäller det att prioritera och vila hjälpligt.

Och väldigt många tankar snurrar runt förstås. Jag funderar på bekräftelsebehov, för all del mitt eget, men också andras. Det där när man känner att just den här personen väntar sig nu att jag ska bekräfta, det är nästan så man kan ta på förväntan, och jag kan inte leverera. Om det nu skulle kännas falskt, så får det vara för min del. Det finns så många andra som står till tjänst. Att stödja och uppmuntra varandra är viktigt och nödvändigt, men det man säger måste vara förankrat, annars blir det på sikt nedbrytande. Så jag tillåter mig att ta ett halvt steg tillbaka, behålla mina tankar för mig själv och andas djupt. Om det bara inte var all denna pollen också.

ögonblicket när livet trasslar till sig, när den tillvaro man är van vid vänds upp och ner. Och så kan det hända att man hamnar i vårdens rum. Självklart vill man bort därifrån så fort som möjligt, tillbaka till sitt vanliga liv. Och det vanliga livet kanske inte finns inom räckhåll, iaf inte så snabbt som man skulle önska.

Jag kan bara önska tålamod och självklart också att hjälp ska finnas för den som behöver. Livet är bräckligt och vi har alla så många saker som vi räknar som självklara, och så plötsligt är det inte alls enkelt längre. Den där korta sekunden kan ge långa återverkningar, jag kan bara hoppas att läkedom och hälsa ska återvända, att den omgivning som finns närmare än jag ska kunna ge åtminstone någon hjälp.

Och jag önskar att vi alla skulle bli bättre på att ta vara på varandra. Alla dagar, inte enbart dom där det otänkbara händer.

Nästa sida »