augusti 2018


eftersom maken tappert tittar på aktuell politisk debatt och jag känner mig uttröttad, så igår letade jag desperat efter hörlurar till datorn och lyckades bara hitta ett par enormt obekväma. I synnerhet tycks mitt högeröra inte alls passa den typen jag hittade, men jag letade vidare och fick tag på ett par nyare, som gick in i det stackars örat, så nu ska jag klara kvällens aktiviteter.

Annars får jag väl fokusera på förbindelsen mellan Joseph Stephens järnvägsbyggande i Indien och Huseby bruk, en bok jag lånade förra gången.

Jag fick förresten ett hej från Ikea, med ett presentkort på värmeljus ‘eftersom du handlar så ofta hos oss’. Det måste vara ett misstag, jag handlar varken ofta eller mycket där. Och jag är inte ens intresserade av deras värmeljus eftersom jag köper den sorten som i princip ska brinna sex timmar. Jag tänder det lilla värmeljuset i en blå lampa framför ikonerna, när jag ber vesper, och jag gillar att den lilla lågan oftast finns där när jag sen borstar tänderna.

Annonser

i postfacket, tidningarna. Och jag hade inte hunnit anmäla icke-kommande tidning, så det var ju bra, även om jag var sent nere till postfacket och det inte riktigt är samma sak att få den efterlängtade tidningen på eftermiddagen. Nå ja, jag har ju nätet förstås. Fast – ur min synpunkt – är det väldigt mycket valmaterial just nu. Och det förstår jag, dom flesta har inte röstat än. Men jag gissar alltså att det blir lite kaos efter valdagen också, inte så mycket roligare det heller. Nej, det är dystert.

Och just nu känns det märkligt att vi alldeles nyss led av värmen. Jag kan tycka att det låter lite hemtrevligt med regnet, som smattrar på plåten utanför balkongfönstret, men det är ganska mörkt och jag känner mig lite okoncentrerad och inte vet jag riktigt vad jag ska göra heller. Oföretagsam är väl dagens ord.

att läsa tidningen på nätet, tycker jag. Och jag gick upp lite tidigare än annars i morse, för jag tänkte att det skulle vara lite trevligt att sitta en stund med tidningarna – vi har SvD på helgerna – före frukosten. Men då hade tydligen tryckeriet råkar ut för haveri, så det blev ingen papperstidning alls. Lite snopet.

Men förmiddagen tickade på ändå, jag har bakat två sorters kakor. Vi gillar ju att ta en liten kaka till kaffet och då måste det bakas ibland. Torplyckor och kolakakor den här gången. Det täcker doftmässigt nästan räkorna som tinar.

upp äppelkakan jag gjorde i går. En sort som kallas ‘den Ulfsparreska enligt Hiram’, klyftade äpplen som man breder en tjock sockerkakssmet över och så häller man kokande vatten över innan den sätts i ugnen, väldigt gott blir det. Och maken sa, iofs redan innan han såg äppelkakan, i går att han är så glad och tacksam över hur vi har det, att allt är så bra och att han tycker att jag gör det så bra för honom. Jag berättar det för att visa att han verkligen är en väldigt tålig och tålmodig och vänlig person. Det är ganska vanligt i hans situation att man samtidigt blir lite aggressiv, och det kan man förstås ofta inte alls hjälpa, det beror på frontalloberna, men ändå. Det här hör också med till bilden av hur vi har det.

när jag plockade fram lunch upptäckte jag att det låg en liten vit tablett under bordet. Jag lyckades identifiera den som lamotrigin, en av makens antiepilepsitabletter. Och då är förstås frågan vad jag skulle göra. Hade jag tappat den när jag fyllde dosetten? Hade maken tappat den när han tog medicinen på morgonen? Han äter fem tabletter på morgonen, två på eftermiddagen och fem innan han lägger sig.  Och jag försökte läsa bipacksedeln, men det framgick inte för mig iaf om det skulle vara skadligt att ev få i sig två ett dygn, så jag chansade på det. Han fick den vid lunch.

Det är alltid det där att försöka hålla koll på detaljerna, inte minst medicinen. Och maken, som innan han blev sjuk, aldrig åt medicin. Jag skulle gissa att han under åren innan kanske åt fem huvudvärkstabletter sammanlagt. Imodium, ja det hände, men annars ingenting.

var jag allt att gå upp i morse. Fast jag drömde att jag skulle laga frukost, så antagligen var jag hungrig. Jag var i ett kök, som inte alls ser ut så längre, det vet jag, men för mig fanns det kvar. Och kallt var det också, precis som på den tiden, jag brukade gå upp och elda i spisen innan familjen kom ner. Det behövs inte här, så det blev den vanliga gröten.

Och jag, som ju röstat på olika partier i det kommande valet, men inget av dom var sd, verkligen inte, men nog blir jag irriterad på hur media och etablissemang hanterar det hela. Jag lyssnade på den ‘satiriska’ påannonsen, som P3 snickrat ihop i går, och det var verkligen otroligt osmakligt. Man ska tåla satir, sägs det, men så grova personliga påhopp anser jag inte att ett public serviceföretag ska ägna sig åt. Och man publicerade just resultatet av skolvalet i vår kommun. Man hade debatt mellan partierna förra veckan. En välinformerad lyssnare konstaterade att sd skickat dit en rätt ovan debattör, som stundtals mosades rejält av den yngre välformulerade ombudskvinnan från det mest statsbärande partiet. Resultatet? Sd vann valet, det hittills mest statsbärande kom fyra. Det blir en spännande valvaka, den saken är klar, och det kommer att ta tid att sy ihop nån sorts regering.

tänker jag. Saker som hamnar på fel ställe och självklart blir liggande där tills någon – dvs jag – plockar bort. Det är dessutom nästan alltid jag själv som lagt dom där. Undantaget är det lilla bordet bredvid fåtöljen, som maken sitter i framför tv:n, där lägger han uppslagna böcker och tidningar i ett växande berg. Dvs det växer tills jag ryter – ‘men nu måste vi (jag) rensa upp här’ och det beror oftast på att dom där uppslagna böckerna har en tendens att bilda jordskredsliknande högar på golvet.

Det händer att jag tänker på en kär vän, som brukade säga – ‘när B måste fälla ut extraskivan på köksbordet för att vi ska kunna äta, så ryter hon att jag måste plocka undan’.

Så i morgon gör jag en insats, rentav dammar av lite här och där.

Nästa sida »