november 2010


– det är inte sunt att börja gråta över Bones, som ska åka ett helt år till Moluckerna (som översättaren inte klarade, då gnisslade jag tänder lite mitt i bölandet) och Booth som åker till Afganistan, och dom bara stod där och höll varann i hand innan planen gick. Jag vill att folk, både på riktigt och i serier, ska leva fina goda rara liv. Inga olyckliga slut för mig. Fast i tvbilagan är det Bones i morgon också. Måste man följa med till Moluckerna och titta på när hon karvar i jättegamla ben där i ett helt år?
Tacka vet jag att leta hus på engelska landsbygden. Folk håller åtminstone ihop så länge programmet pågår och kan gå i spinn över agaspisen i köket. Inte mycket handling och inte mycket tragik där. Heja! Mera!!

utan lina. Så känns det just nu. Jag börjar gråta om något är det allra minsta sorgligt, och jag har inte stora krav där.
Det är så knepigt, all kraft bara försvinner. Att ta sig igenom morgondagen är ett stort projekt.
Först har jag ett möte på jobbet-u-h. Komplicerat.
Sen måste jag därifrån rätt tidigt, för det tar en liten stund att skotta fram bilen. Har inte kört sen i söndags och kan bara hoppas på att den startar. Sen ska maken sätta sig i bilen och i år har man valt att ploga så gatan är smal och trottoarerna breda. Inte så stor plats att ställa bilen så att han kan komma in. Framför allt kan man inte stå där särskilt länge, även om gatan inte är ortens genomfart.
Och kropp och själ är slut. Visst, det är knappast första gången jag säger det, och jag brukar ta mig igenom på något sätt. Men det skaver rätt svårt nu.
Bara tanken på att nån mer kontaktledning ska falla ner i Östergötland och sätta mig och maken nånstans på slätten i sju timmar på fredag gör mig illamående. Aj.

En morgon där solen sken, men det blev lite hektiskt i hemmet s a s. Kaos i vanor och tankebanor för maken.
Och så brandlarmet.
Och så maken tillpiffad för firande av hundraåring. Det gick bra f ö. Han höll tal – ‘fast barnen svor så kolossalt’ som han sa.
Och så psykologen. Hon frågar mig – ‘och vad händer om du inte hinner det där då?’ – helt rätt, jag ska nog fundera över att jag faktiskt är en kugge i ett maskineri, det pågående livet, det jag inte hinner och kan får jag lämna till nån annan.
Att varje dag tänka efter – ‘vad är mitt?’ – och sen utvärdera. Jag kan inte göra allt. Tydlig fokusering på överlevnad nu. Inte låta någon annan ge mig av sina uppgifter. Lite sund självbevarelsedrift.

Äntligen, inte en dag för tidigt – borde ha varit i augusti nån gång, skulle jag träffa dom stackare som ska överta mina enkla sysslor. En bit att åka för dom i den gnistrande snön, men fram kom dom. Vi pulade in oss fem personer i mitt lilla rum, och dom utifrån kommande hade hängt av sig ytterkläder och vi började. Inte bara vi – ring, riiing, RIIING! Brandlarmet – övning. Tack. Alla utrymmer huset, ena besökande sa till den andra – ‘du tyckte ju att det nästan var synd att sitta inne en sån här dag’ – så där fick vi stå. Räddningsledaren kommer så småningom med blåljus på. Och minsann – i rondellen kommer två brandbilar med sirener. Är det rentav en fullskaleövning att folk ska hissas från övervåningar etc? Men brandbilarna åker förbi. Det hade råkat hända en riktig olycka samtidigt, så det blev ambulansutryckning också och räddningsledaren fick  kasta sig efter.
Och vi fick gå in och fortsätta vår lilla överläggning. Bra och konstruktivt. Fast så dags.

känns väldigt bra. Åtminstone tror jag inte man behöver det här. Fast lite ont i magen har jag. Det behöver ju inte bero på vattnet. Det kan bero på att jag sitter och tänker rätt mycket på jobbet-u-h, och allt som måste avslutas innan nycklarna lämnas. En och annan stund tänker jag på min vardag också. Det ger inte heller den där riktigt lugna mysiga känslan i maggropen. Och det händer att jag sitter och tänker på Kärlek. Just det. Kärlek. Vad det nu är, vad det kan bli, och vad det har varit. Vad jag förstår och vad jag inte förstår.
En bit av Kärleken är känslan ‘åh – är det här för mig – till mig – tack’ – och det gäller både inför Guds nåd och minnet av känslan när maken första gången kysste min hand (man ska börja nånstans). Underbart – allt stämmer. Annan kärlek också, barnen, andra mycket älskade i mitt liv. Men aldrig, aldrig att det stannar där. Inte för mig. Längtan efter helhet, att inte vara trasig mer. Att lära mig se med kärlekens blick – inte bara när det är lätt, att minnas känslan med varje fiber. Att se och vara sedd.
Det fanns en boktitel ‘Se mig i mitt friska öga’ och i en runa över en god kvinna skrev någon – ‘hon såg också in i det sjuka ögat, hon orkade och hon hjälpte läkandet’. Ungefär så. Någon kommer att kunna se rakt in i min själ. Skrämmande om inte kärleken finns. Kärleken, större än hoppet.

Där står jag helt stilla och röker en cigarill på det trivsamma område utomhus där det är tillåtet utanför jobbet-u-h. Då fladdrar det till och jag hinner tänka – ‘men det var en konstig fågel’ – ingen fågel alls. En fladdermus! Som försöker gömma sig mellan en metallbalk och tegelväggen. Det kan inte ha varit särskilt varmt eller bekvämt. Jag trodde dom gick i vinterdvala. Om jag hade det valet, hade jag gjort det senast i oktober och inte varit ute och flaxat nu.
När jag, väl inomhus, berättade om det, så berättade i sin tur en kvinna om när en fladdermus fastnade i skrivaren för ett antal år sen. Jag hade dött, men det gjorde inte ens den och inte hon heller. Man förvarade skrivpappret (på den tiden sånt där randigt som satt ihop – ni fattar) på vinden och antagligen hade den krupit in i kartongen och följde sen med pappret mot skrivaren. Dom stoppade den omedelbart och kallade på en naturintresserad man, som kom med handskar och bar upp den till vinden igen. Han var sjuk i dag, annars hade han fått ta sig en titt på den  vakna, frysande stackarn.

måste rensas ibland. Det verkade som om det var en bra idé att göra det i förmiddags. En del rensades ut, men så var det det här med långbyxorna. Svarta, svarta, svarta, bruna, svarta osv. Och det är bara att inse, några är slitna och några passar någon som väger fem kilo mindre. När jag var ung la man sig ner och drog igen dragkedjan. Icke. Jag skapade en egen liten hög längst bak på hyllan för – 5 kg. Och sen var det bara att inse att det behövdes ett par svarta till i en acceptabel storlek. Så nu ligger dom nya där i den ganska välordnade högen. Känns som lite av ett misslyckande. Å andra sidan är det mer ett misslyckande att se patetisk ut.
Och nu ska jag ut i snöovädret igen.
Det blev ett par nya örhängen också. Örhängen kan man aldrig ha för många, och dom passar alla storlekar. Svarta facetterade hjärtan den här gången.

Nästa sida »