juni 2014


– t ex kan jag inte spela instrument. Särskilt alls. Så makens lycka i dag när gästen slog sig ner vid hans cembalo och spelade en bit av Bachs Italienska konsert (tror jag det var) – den lyckan var obeskrivlig. Ingen har tagit i cembalon – som är ett instrument som behöver stämmas ideligen – sen maken blev sjuk, och att den överhuvudtaget var lite grann spelbar gjorde honom så glad. Jag funderar på om jag ska be Äldste göra ett försök att stämma den, han skulle möjligen klara av det.

Man måste inse sina gränser och jag har sett mina vad gäller musik. Men gästen och maken kunde prata om musik med entusiasm.

köpte jag i kväll. Bärsäljaren höll just på och packade ihop, men jag hade jämna pengar. Det är underbart att kunna cykla iväg och handla efter kvällstét i solsken.

Och sen har jag pratat med Yngste om hans sommarjobb, hur det hade varit med anställningsintervjun och alltihop. Han hade råkat ut för att litet missförstånd, men allt hade löst sig väldigt bra. Fast det är klart, i morse, mycket tidigt ur hans perspektiv hade han stått utanför en dörr han trodde var den han skulle in igenom. Fel. Han satte igång larmet när han försökte och det kändes väl som ett lite speciellt sätt att starta första dagen. Å andra sidan vet man då hur man inte ska göra.

dag vi har haft. Både i går och i dag. Och i dag vaknade jag lagom för lilla promenaden i solsken. Det är alldeles underbart att gå under bokarnas kronor med solfläckar på marken och fåglarna sjunger. En välsignad början på dagen.

Sen upptäckte jag att jag hade inte hanterat listan på vad som finns i frysen särskilt bra, det jag trodde fanns inte kvar, så det blev en mycket snabb promenad till coop innan gästen kom för att köpa lite färs till den planerade lasagnen. För säkerhets skull köpte jag lök också, så här års har löken en tendens att må dåligt i mitten.

Och sen har vi druckit kaffe, pratat, ätit och haft det så bra. Jag är lyckligt lottad med fina vänner.

i morgon, det beror inte bara på att jag redan är hungrig, matlistan tog slut i lördags och då var vi inte ens hemma. Men jag har tänkt klart, tror jag. Och jag tänker inte berätta vad jag tänkt, för det händer att morgondagens gäst tittar in här, och nån överraskning ska man väl få.

Och jag somnade en stund i soffan, under tiden hann solen ta sig fram till fönstret där den skiner rakt i ansiktet på maken, lite retfullt eftersom det inte precis varit strålande sol annars i dag. Men jag hade tur med ena regnskuren för jag följde dagens gäst till tåget utan paraply och blev bara lite fuktig.

Annars är jag löjligt nöjd med att ha fått upp en bild av vårt tomma köksbord på fb. I morgon kan jag ta en bild på maten också, som alla andra.

studsade jag upp. Det berodde inte så mycket på överskottsenergi som på att maken började tjata om att vi skulle får en gäst i dag. Jag visste det och var hyfsat beredd, men jag orkade inte tjatet. Så jag gick till coop och köpte smör och ägg och choklad, om jag skulle få för mig att baka fler chokladkakor. Och sen startade morgonen på riktigt och maken hann bli påklädd innan gästen kom och vi hann sitta mycket avslappnat och prata en stund innan vi åkte till kyrkan.

Och det var en glädje att vara i kyrkan tillsammans, gästen tyckte kyrkan var vacker och vi gillade psalmerna. Prästen hade en bra utläggning om vad som är viktigt i livet, hur man prioriterar, en stund för eftertanke.

Sen åkte vi hem till en mugg kaffe åt gästen och mig och vila för maken, sen lång stund vid bordet tillsammans. Att få ha roligt samtidigt som man kan ha förståelse för varandras svårigheter.

Och jag ska sätta upp fötterna lite grann även om jag inte gjort så påfallande mycket och inte mer än vanligt iaf. Ett äpple skulle vara gott.

– får jag väl säga. Yngste visade mig hur kameran funkar på mobilen, men han kunde inte förstå varför bilden var så oskarp, och jag sa att det hade förvånat mig också eftersom sony just är bra på kameror. Och han tittade på inställningar och fixade och det var lika suddigt. Och sen skrek han – ‘mamma, du har inte tagit bort skyddsplasten förstås’. Nä just det. Så det blev förträffliga bilder. Fast jag får inte ihop dom med bloggen än. Håll ut. En vacker dag träffar jag nån som kan visa mig det också.

Fast pinsamheten kan nå oanade höjder – jag lyckades få i väg en bild till fb och jag lyckades få in den i tråden om en nära väns sommarhus. Våra bokhyllor står inte alls där. Nej.

– och vi har druckit té, jag har hängt tvätten från i morse och bakat en vit chokladkaka. Den blev också aningen solbränd på ytan, men eftersom chokladkakan i går såg väldigt mörk ut, men visade sig vara väldigt läcker, så utgår jag från att den här kommer att vara ätbar i morgon också.

Och dagen har varit strålande, vi kom förstås i väg en aning senare än jag hoppats, men maken blev klippt och vi kom fram i god tid till lunchen, som blev en god och glad tillställning med tolv närvarande. Åska och ett kort elavbrott hann vi också med där. Sen sken solen ihärdigt så vi tog kaffe, glass, jordgubbar och chokladkakan ute. Och maken satt ute, jag gissar att han fick lite färg på kuppen, han brukar bli brun på en kvart. Han som älskade att sitta i solen på förra balkongen sitter numer helst inne, så jag tycker det är lite trevligt om han får lite sommarfärg.

Sen är det en annan sak att den yngre generationen gjorde en liten utflykt och undrade om maken inte ville följa med, det fanns inga trappor och skulle vara väldigt handikappanpassat. Det är väldigt svårt att förklara att redan den här utflykten vi gjorde, ingen vila alls för maken, hans ansträngning att vara social – det är alldeles tillräckligt vad han klarar och han rör sig så långsamt, han ser ingenting åt vänster och kan tappa bort riktningen helt. Intentionen var god hos dom som erbjöd, men han kan inte. Det är inte så att jag försöker begränsa, hans handikapp gör honom begränsad. Som alltid, han sitter ner och dom som sitter bredvid reagerar alltid likadant – men han är ju nästan som förut. Lite svårt att gå, men annars så. Och jag vet hur det är, jag får förklara och förklara. Och han erbjöds möjlighet att vila, men det är inte bara enkelt, jag visste att han ville vara med. Och sängen ifråga är svår att resa sig ur. Jag vet.

Men i morgon är det nya tag.

– som alltid så här dags. Maken ligger i sängen, ytterdörren är låst, tallrikarna till frukosten står på bordet – jag läste nånstans att det kallas pensionärsdukning, men jag har alltid gjort så – väckarklockans knapp är upptryckt, jag letade reda på baddräkten, inte för att jag tror att jag kommer att använda den, men ändå.

Och jag laddar lite stillsamt för morgondagen. Att träffa människor jag tycker om och sällan ser, även om dom finns i mina tankar dagligen.

Och efter frukosten ska jag klippa maken och duscha honom som vanligt. Allt detta som för mig är just ‘som vanligt’, jag som fortfarande kan skapa och komma ihåg rutiner. En del av mina rutiner beror ju på makens fläckvisa oförmåga att upprätthålla rutiner. Han måste självklart leva på sitt vis, men komplikationen är att det gör jag också. Lever på mitt vis. För mig är det obegripligt att han kan gå ur badrummet med taklampan tänd och vattnet forsande ur kranen och lämna dörren öppen. Inte underligt alls för honom, han kom bara att tänka på något annat, som slog ut lampan och kranen och dörren. Och nästan alltid kan jag komma ihåg att det som finns till vänster väldigt ofta inte finns alls för honom. Han kan inte komma på tanken att vrida huvudet, varför skulle han, det finns ju inget där för det syns inte. Och så fortsätter det så. Och jag står bredvid.

Och soporna är slängda och spisen är polerad.

av tändvätska nådde nya nivåer i dag mellan 17.30 och 18.30. Det var så pass rejält att det kändes i vårt sovrum på övervåningen trots att balkongdörren var stängd. Äldste tittade in för att låna tejp vid kvart i sex och han flämtade i det närmaste när han steg in genom dörren. Fast jag antar fortfarande att man inte kan köpa en elektrisk tändare och anonymt lägga på deras uteplats. Men det är mer frestande än någonsin.

Och eftermiddagens traditionella åskväder dök förstås upp, lagom när maken och jag försökte följa dagens förlovning. Det gick ju så där, fast det berodde inte på åskvädret, antar jag.

Och jag kände mig nöjd när jag lyckats diska upp efter flädersafthanteringen, chokladkaksbakandet och jordnötssmörcookiesarna. Häromnatten när jag kände trycket över bröstet och undrade vart jag var på väg, så var löjligt nog ett bekymmer den stora odiskade kastrullen efter jordgubbsmarmeladkoket, som jag bara inte orkat ta tag i.  Samtidigt antog jag att kastrullen skulle möjligen vara ett mindre bekymmer i sammanhanget, men den fladdrade förbi i medvetandet. Så det känns bra att ha röjt nu. Kanske ska jag tömma soporna också.

Men jag ska passa på att diskutera Yngstes kvarlämnade prylar med honom, diverse underkläder och t-shirts som han förmodligen inte tänker ta i bruk mer. Jag ser möjligheten att tömma stora garderoben. Svarta plastsäckar kan det bli, fvb soptippen.

en inbjudan att komma och titta på havet i morgon, jo vi ska titta på ett par av barnbarnen och två av de egna barnen och diverse släktanknutna också. Och jag har bakat en chokladkaka, lite lyxvariant av kladdkaka, fast ugnen – den eländiga – gav lite för mycket övervärme, jag är en aning upprörd, men den går väl ner ändå. Och sen insåg jag att det måste bakas lite jordnötssmörcookies till frysen, för den ekar tomt.

Sen var det den där flädersaften som jag lärde mig var klar redan efter tre dygn, så glad i hågen satte jag en halv sats. Och just nu kom jag på att jag glömt den, men fem dagar är säkert en bra kompromiss mot veckan som jag tidigare brukade. Så nu ska den hällas upp i små burkar och in i frysen. Av erfarenhet vet jag att det blir kladdigt. Sen har väl husligheten nått så långt det är möjligt i dag, men gissa! Jag kommer att lära mig ta bilder i morgon! Kanske.

Nästa sida »