januari 2009


Hosanna tar upp mobbning och vuxenvärldens tama/obefintliga reaktion. Jag är inte förvånad. OBS jag är helt medveten om att det finns många som gör ett fantastiskt jobb, men det finns också andra som inte hör och inte ser, och då hjälper inga mobbningsplaner i världen. För det händer ju inte hos oss, och offret kanske är lite konstig och får skylla sig lite själv. Lite får man tåla.
När jag gick i femman för mycket länge sen mobbades jag rätt rejält. Att min underbare lärare aldrig såg och aldrig hjälpte, kunde jag då tycka var jobbigt. Numer förstår jag att eftersom hans familj umgicks med en av mobbarnas familjer, så ville han väl inte. Men det året var tungt. Det var en liten B2 skola, så liten att vi var 11 elever.
Så småningom var jag ordförande i skolstyrelsen och när man diskuterade att ev lägga ner skolor, så sa alltid motståndarna att det är ju så mycket bättre arbetsmiljö i små skolor, lugnt och fint och ingen mobbning. Jag sa bara att jag inte riktigt trodde det. Om jag sagt att jag själv visste att det var en fet lögn, så hade dom ju bara sagt att det var ju långt borta, och här hos oss är vi fina människor. Man ser det man vill, och barn hamnar i kläm. Att ta ansvar är livsviktigt.
Och en gång, en enda gång, lade jag mig i tjänstefördelningen under tiden i sk styrelsen (preskriberat nu) – äldste sonen slapp få en lärare som jag visste såg genom fingrarna med mobbning.

Att det inte är lätt att flytta tillbaka till fosterjorden har jag antytt. I veckan kom ett bevis till. Det var ett register i vården, tror jag. Det blev så förvirrat. Då visade det sig att Äldsta var utflyttad från deras nuvarande adress, mannen var registrerad på adressen för åtta år sen och lilla Pussgurkan bodde i ensamt majestät på nuvarande adressen. Då blev Äldsta lite nervös och ringde upp Skattemyndigheten. Och där får man vänta, jag lovar. Två gånger sa man ‘det är många som ringer nu, ring senare’ och till slut fick hon det uppmuntrande beskedet ‘just nu arbetar 130 handläggare, vi tar ditt ärende, så snart vi kan’. Men där var det rätt i a f.
Men bilen har körtillstånd nu. Jag fick ju betala 60 spänn för min nya skylt fram, men dom har fått betala 500 för sina.

Mer SvD. Karin Thunberg där tyvärr inte länkningen funkar just nu, skrev om tvserier och vårt flyktbehov. Själv var hon alldeles lycklig över Svenska Hjärtan, och den tror jag inte jag skulle gå igång på, men hon nämner också danska Matador, som Kjell-Olof Feldt tittade sig igenom före en svår operation. Där är jag med. Vi har tyvärr bara en dvd av den, men jag ska skaffa fler.
Men hon slutar med ett citat av Tjechov, som jag ska skriva ut och ha framför datorn –
Vilken idiot som helst kan möta en kris – det är det dagliga livet som tröttar ut en.

Hittade en liten notis i pappers SvD. En kvinna i Californien som nyss fött åttlingar. Hon bor hos sina föräldrar, hennes mor uttalade sig att barnen var så fina och att hennes dotter såg det som en utmaning att bli fjortonbarnsmor, för hon har sex barn därhemma, mellan 2 och 7 år. Hon hade fått en infertilitetsbehandling före åttlingarna. Av vem?
Den läkaren borde låsas in och man skulle slänga bort nyckeln, faktiskt. Och hon var förvånad framgick det, för på ultraljudet hade man bara sett sju. Ett bonus barn s a s. Hon bloggar nog inte.

Efter visst besvär lyckades jag ju idag få till nya tillbehör till makens käpp, ny gummidoppsko, nytt resårband att hänga den på stolskarm och ny gummiplopp att kunna luta den mot bord etc. Fast det var lite kärvt, för kvinnan jag pratade med undrade om det gick på Landstinget eller Kommunen och om vi betalade själva. Jag sa att jag hade inte den blekaste aning (jag tillade inte att jag var helt ointresserad av det) och när vi kom dit FICK vi grejorna. Heja.
Men nu har jag kommit på ett nytt projekt. Maken promenerar, men inte så fort och inte så långa sträckor. Det är begränsande. Han fick ju låna rullstolar i Italien. Han gillar ju inte rullstol eftersom folk då har en tendens att tala över hans huvud. Men nu har jag tänkt mig att det ändå skulle kunna innebära praktiska fördelar, jag har tittat runt lite och vi har diskuterat saken, och han tycker nu att det kunde vara OK i vissa situationer. Men då är den praktiska frågan: hur gör jag. Jag är fullt villig att betala, men det är säkert inte så man ‘ska’ göra. Att traska in på rullstolfabriken och fråga efter en bra modell går väl inte, dom säljer säkert bara till kommuner eller landsting. Och hur många ska yttra sig och bedöma hans behov? Jag såg t ex när jag googlade runt i hjälpmedelsdjungeln en mycket bättre duschstol än den han har, men det var ju inte så att det fanns något att välja på. Vi fick vår modell och så var det bra.
Jag kan inte tillräckligt mycket om det här och vet inte ens vem som vet. Det är så mycket som inte fungerar, för personalen, som är inne i systemet, frågar aldrig dom frågor jag i efterhand tycker skulle behövas. Man har ingen valfrihet, någon annan har valt, och tanken att man skulle få alternativ själv finns bara inte. Här finns det grejor, men jag kommer liksom inte åt dom. Ska försöka nästa vecka då.

Jag gillar Jussi Björling. Har just lagt i en samlingscd med Tills Havs och annat sånt. Han kämpar på nu och jag äter fruktsallad. Maken sitter med telefonluren i örat. En av kategorin ‘svaga tyranner’ ringde för 1 timme sen och maken kommer liksom inte ifrån. Han skulle ha vilat sig för trekvart sen, stackarn. Men nu knakar trappan, så det gick visst till slut. Jag har det bäst.
Maken passerade surt förbi och sa ‘du gav mig luren, fast det var X’ – ja, vad ska jag göra, X säger inte sitt namn. Fast nästa gång det ringer nån anonym så frågar jag och säger sen att maken vilar, tydligen.
Midsommarnätternas dämpade ljus – sjunger Jussi om, ack ja, det är väl på gång kanske.

Satt nyss ute i gråvädret, men en talgoxe (?) sjöng med stor optimism. Egentligen skulle här ha ätits soppa med räkor, men inga räkor fanns, så det blir rökt makrill med citronpeppar, hemgjort potatismos med gräslök. Och sallad.
Bilen är hämtad och glasögonen kommer att hämtas. Underbart. Då slipper jag att springa upp och ner i trappan med läsglasögonen.
Och det faktum att när jag kom upp på övervåningen nyss så lät det lite konstigt från badrummet – ja, maken hade glömt stänga vattenkranen för en timme sen – får jag väl bara se som en vardaglighet bland andra.

Nästa sida »