Tigerliljan's Weblog

Puh! Jag ska ju resa bort nästa helg för vila och vänskap. Bästa grannen morrade på mig i lördags och framhöll att tåget var ett väldigt bra alternativ. Jag gillar ju att köra bil, men nu tittade jag på väderprognoserna för veckan. Snö, snö och lite mer snö, om jag fattade rätt. Jag gillar det inte, men jag kan ju inte hoppas att hela prognosen ska vara fel. Och jag vet att jag är trött. Så jag beställde biljetter, fast inte från dörren här, för då skulle jag på hemvägen få sitta och vänta en timme i en kolossalt tråkig väntsal en halvtimme hemifrån, så jag kör dit och ställer bilen. I a f kör jag inte hela vägen och det känns rätt skönt när jag nu har bestämt mig. Fast sen skulle det ju betalas också, och man kan ju tro att pinkod är pinkod, men så enkelt var det inte. Jag lyckades låsa kortet, men ringde banksupporten och fick prata med en underbar tjej som tog mig igenom alltihop.
Och nu har jag beställt makens efterlängtade bok – Svenska Lok och Motorvagnar 2009, för medlemmar endast 350 kr, 384 sidor. Låter det inte lockande?

Sen lördagslunch och när maken sovit och diskmaskinen spottat fram fler rena tallrikar, den mest underbara parmesan, gästernas gåva(och lite mer, enklare ost) tillsammans med gästernas Amarone. Så gott! Sen är det fantastiskt att sitta med vänner länge vid ett matbord, bordets glädje, ljuslågorna, värmen och skratten. Och sent packade vi ner oss i sängarna.
Lugn och god morgon efter det är inte heller fel. Sen gjorde jag en rush med makens påklädning och kom på att trots att det var många minusgrader, så hade det snöat – dvs gräva ut bilen ur lilla drivan, och övertala maken att han fick gå några steg till vänster utefter trottoaren för att kunna komma in i bilen – ‘men så brukar vi ju inte göra?!’ – nej, men det brukar inte vara så förtvivlat höga snövallar heller. Efter Högmässan for gästerna snabbt hemåt, och andra gäster som också kommit till samma kyrka – käraste Hosanna m fam – kom på lunch, som faktiskt blev färdig till slut.
Sen lade jag mig på gröna skinnsoffan och sov och nu är det vanliga rutiner igen.
Militäriske sonen kom hem civil eftersom alla kläder var packade för högvakten de kommande tio dagarna. Öm mor hoppas på lagom milt väder.

Lördag – sovmorgon. Sen har jag duschat maken, klippt och tvättat det egna håret, gjort en citron/marängpaj och limporna står i ugnen. Helgens gäster blir lite sena, men det är inget problem, då hinner jag dessutom kasta mig till coop. Hur kan man (=jag) glömma att köpa olivolja? Fast det finns inget man inte kan glömma. Lika bra det, tänk så mycket skräp man ändå glömmer. Att kunna glömma är bra. Fast det är klart att jag inte jublar över det alla gånger.
Men just nu sprids doften av limporna i hemmet och det är nästan det mest lugnande jag vet. Nu klarar vi oss en stund till. Och solen skiner.

Jo då, fast från landet har jag varit där, vid Stureplan. Fast det var bättre i Miami. Där åt vi Pie in the Sky.
Fast fredag här är också OK. Har just ätit lite fruktsallad, och eftersom jag har banan i den gick det utmärkt med ett glas Fontana Candida till. Och nu är det kvällsbönen, vespern, och om en timme är Yngste hemma och tacosen är klar.
Fullmånen lyser utanför fönstret och snön fortsätter att torna upp sig. Men jag tror inte att jag går ut alls i morgon, jag läste just att man har högre överlevnadsprocent (fast jag trodde vi alla dog till slut) om man är lite överviktig vid stigande ålder. Se framtiden an med tillförsikt!

Jag är ju en blyg och försynt person, men som service kan jag hänvisa ev läsare med lite mer grovkornig smak hit. Och inlägget efter är inte dåligt heller, men det får ni leta upp själva.
Eftersom jag (se första raden) inte kunde bidra med nåt i den klassen – jag har t ex trots min höga ålder inga hårstrån på hakan – så ger jag i st stället det här.
Första gången jag skulle ta bort hår under armarna köpte jag en tub vad-det-nu-hette och brydde mig inte särskilt om att läsa bruksanvisningen. Därför läser jag numer ALLA bruksanvisningar. Jag kletade på krämen och satte mig att läsa. Efter ca 40 min kom jag ihåg det hela och gick ut i badrummet och tvättade mig med varmt vatten och tvål. Inte nåt rätt där alltså. Jag hade fått svidande öppna sår under armarna, rött kött, och allt hår hade inte gått bort. Den närmaste veckan kunde jag inte göra nåt annat än smörja in mig med fet kräm under armarna och det sved rejält och hur det kändes att svettas i detta klet får ni tänka själva. Numer – glasögon och rakhyvel.

Torsdag, som vanligt åkte jag till lilla kyrkan i skogen. Jag medger att hade snöstormen i går kommit i kväll i st, hade jag inte åkt, men nu var det bara att som vanligt gräva fram lilla bilen. Det kan ju verka besynnerligt kanske, men för mig är det väldigt viktigt att komma dit. Att på ett sätt stiga ur tidens fasta grepp, se och känna en glans och doft av evigheten. Den innersta närheten till min Herre i det enkla brödet, den lilla tunna vita delen som jag får av helheten, några droppar vattenblandat vin – och trots enkelheten, torftigheten – en oväntad gåva av frid utanför mig själv och längst in. Stillhet.
För mig och alla. Här och nu och sedan.

är en av passionerna. Jag har alltid gillat det, redan när jag var väldigt liten minns jag så gott det var. Fast då fick man ju (del av) en påse och alla modellerna gillar jag inte. Inte hellakritsen, inte dom bruna och inte dom runa blå eller rosa. Bäst är dom med tre våningar sockerklet, allra helst med gult i mittenlagret. Och med lösviktsgodis kan man ju välja själv. Just i kväll hade dom nyss fyllt på, så jag plockade en mycket liten påse.
Jag minns den bästa jag nånsin ätit, extrapris på ett kilo på Konsum i Ängelholm en sommar – så färska. Underbart.

Alldeles nyss, en av årets första synliga. Orangerosa solstrimma, milt grönblå himmel och så ett rejält lager moln, mörkblå och intensivt rosa varvat. Mycket vackert. Och strax dessförinnan sken solen in genom kökets söderfönster, reflekterat i ‘höghus’fönstren en bit bort. Det är bara här man kan kalla dom höghus, när dom byggdes räckte inte brandbilens stege till, men man har ny brandbil nu.
Fast fönstret där jag sitter vetter mot vår insynsskyddade balkong, så i vanliga fall ser jag kanten av den och en bit himmel, men nu är det mest snö överallt där – om jag sträcker riktigt på halsen ser jag två skorstenar.
Men det är mindre mörkt nu. En månad sen vintersolståndet. Och två månader tills köksklockan går rätt igen. Den anpassade sig aldrig till vintertiden, som den skulle gjort. Ibland får man fortfarande ett nervöst sammanbrott på den, men vad är tiden egentligen?

När jag kommer hem mitt på dagen har maken lagt sig, och ofta står tv:n på. Den här veckan har det varit mycket Abtronics. Jag tror inte riktigt på det. Alla dessa solbrända muskulösa män och kvinnor som står (männen) i uppknäppt skjorta och (kvinnorna) i bh med bältet runt magen och hoppande muskler och breda leenden. Fejk, fejk. Det vore underbart praktiskt att titta på tv och få en tvättbräda rakt av.
Fast i dag kom det en bit med Toby (?) en ångande maskin i stället för det urmodiga strykjärnet. Allt blev slätt hur fort som helst. Och jag som i princip har slutat stryka – makens skjortor höll på att knäcka mig, så nu får han vara skrynklig. Men för bara 1 200 kan man få detta högteknologiska underverk som dessutom tar bort dålig lukt.
Är det nån som har erfarenhet? Jag tvivlar nämligen där också.
Jag hade en god vän som om man passerade demonstrationer på varuhus, alltid trängde sig fram i första raden och började fråga ‘hur gööör du egentligen?’ – ‘fungerar det där?’ – ‘kan jag få prova?’. Usch.

Så här vid halv tolv sitter jag nästan alltid vid datorn och läser runt lite. Maken är parkerad och jag känner ett stort behov av lite ensamhet. Det är sant att jag inte precis sitter i knät på honom dagtid heller, men det är ändå en annan sak att sitta just den här tiden på dygnet. Dessutom är det så att alla dessa badrumssysslor ofta blir underliga på ena eller andra sättet, så jag behöver lägga det lite bakom mig också. Det svåra, vårdbehovet i detaljer som aldrig kan nötas in. Från början trodde jag att man kunde träna nästan vad som helst. Hur svårt kunde det vara med tålamod? För svårt är svaret. Om jag har upprepat någonting 1500 ggr (minst) så får jag nog inse att det inte kommer att bli annorlunda. Det här är vårt liv. Men jag fortsätter upprepa. Jag vet ju inte. Ingen annan heller. Och han är fantastisk mitt i allt.