Tigerliljan's Weblog

ibland är det roligt, absolut. Och ibland är det väldigt trist, men mat måste man ju ha. Jag försöker planera mina matlistor och dessutom då och då laga flera middagar. I dag hade jag satsat på att ta fram minestronesoppa ur frysen och då var det ju läge att satsa på större matlagning på eftermiddagen. Tre middagar lasagne står på diskbänken och svalnar nu, och en gryta med minst fem middagar köttfärssås, så det känns som bra utdelning av allt hackande och rörande. I morgon blir det fisksufflé, det är också gott och är rätt smidigt att svänga ihop. Sen tar jag det stillsamt på torsdagen med den sista burken ärtsoppa ur frysen, så nästa vecka blir det till att koka en sats (fyra middagar) igen.

Jag tänker på hur mycket vädret påverkar. Vi har haft så väldigt mycket moln och dimma, det påverkar iaf mig. Sen försökte jag tänka i går att även om det här med sömnen inte är stabilt, så är det ändå bättre än det varit. OK, maken vaknade tidigt på natten och sen igen efter två timmar och då blir det begränsat med sömn för mig, men han vaknade ändå, det är plus på det. Jag får försöka lugna mig, även om jag skulle vilja/behöva mer sömn, så får jag ta det som det blir. Det är klart att jag hela tiden är orolig för att det ska bli sämre igen, men jag kan inte låta oron ta överhanden. Samtidigt är det lättare sagt än gjort att kunna slappna av när man är så sliten.

Det är någon annan som brukar använda det uttrycket och i dag kände jag att det var läge. Vi hade ju ingenting bokat på förmiddagen, så jag lät mig sova till kvart över åtta, och det var bra. Lite oregelbunden natt och dessutom sömnbrist från natten innan, men nu är det mycket bättre. Jag har varit ute på promenad också i det strålande solskenet, en massa snödroppar och vintergäck under buskarna, så fint. Det är nödvändigt att komma ut lite, men samtidigt är jag rädd för att halka. Nu är den mesta snön borta och det känns bra. När jag tittar på väderappen, så är det rätt kallt på nätterna, och jag vågar inte riktigt satsa på plantering än. Å andra sidan bor vi ju på tredje våningen och har det lite varmare än nere på marken.

I går greps jag av nån sorts feeling och tog fram dammsugaren, men det hindrade inte alls att det fanns vad ena dottern kallar ‘oförklarligt damm’ där mitt på golvet, där jag dammsög ganska energiskt i går. Sen börjar jag tänka på att det kommer en tid när jag vill putsa fönstren också, men det är inte i dag.

Rutinkoll bara, även om det visade sig att jag hade ett hål under en lagning. Det får lagas om exakt en månad. Fast natten här blev sämre än jag hoppats, när jag hade lagt mig och precis somnat väckte maken mig, inte för att han ville upp, men han lät ändå. Och det hände fyra gånger, sen ville han upp halv två och då var jag rätt slut ändå. Och sen vaknade han halv fyra och ville dessutom ha ett längre resonemang om detta, nej, det är inte alls läge, jag vill bara tillbaka till sängen och få sova. Jag vädjar att han ska vara tyst, men det går inte, så då hetsar jag upp mig i stället för att sova. Hur som, vi kom upp till frukost och maken hade en massa bekymmer om när det var och hur vi skulle ordna med bilen etc etc. Jag höll koll på tiden, jag hade en strategi för hur han skulle komma in till tandläkaren och det fungerade utmärkt. Det hade varit enklare om han kunnat ha lite förtröstan där, men icke. Och skulle det dessutom röntgas och det är bland det värsta jag vet. Jag vet inte om jag är extremt känslig, men jag sitter där med rinnande tårar och blodsmak efter att man klämt ner de där hemska plåtarna. Och när hon inför den där lagningen om en månad frågade om jag brukade ta bedövning – jo, det brukar jag.

Så vackert ute, men fortfarande kallt. Bilen blev översköljd av saltslask i går och sen frös det, så den såg rätt konstig ut och jag lyckades knacka bort isen, så jag kunde tanka iaf. Och det gick bra att åka till kyrkan, vi kom så tidigt att det knappt fanns någon annan bil där, men sen kom det mer folk. Och jag har lärt mig hur jag kan hantera rutiner. Det är t ex mycket enklare att köra fram rullstolen där den ska stå och att där på plats får maken resa sig upp och jag hjälper honom av med jackan, om jag ska göra det innanför dörren blir han distraherad av folk som står där, och då är det mycket svårare. Sen, när han sitter ner utan ytterkläder, kan jag gå tillbaka ner i kyrkan och hämta var sin psalmbok, annars tappar vi dem bara om jag lägger dem i knät på maken. Och samma sak när vi ska hem, ytterkläderna är mycket enklare att ta på vid platsen vi sitter än nere vid kapphängaren, och en extra promenad med psalmböckerna då också.

Vi har ändå haft en ljus och vacker eftermiddag, även om jag verkligen längtar efter lite mer värme. Men försiktig optimism här ändå, det verkar fortfarande som om den här nya medicinkombinationen betyder att maken vaknar på egen hand, när han behöver upp på natten. Det är en väldigt stor förbättring både för honom och mig, att han känner när det är dags, att vi sover längre stunder inte minst. Det där att jag försökte vakna varannan timme och att det ändå inte stämde särskilt bra, det var väldigt ansträngande i tre års tid, och mycket tvätt blev det och oerhört jobbigt för maken också.

Den lyxigare varianten, förstås. Jag hade tänkt att vi skulle äta lite tidigare än vanligt, men det blev nog bara en kvart och sen hade det ju kommit en del snö på bilen. Dessutom hade det blir klar is på parkeringen, så det gällde att vara försiktig. Lyckligtvis var det ingen is alls på trottoaren, där maken fanns. Men vägen in till Tvåan var rätt slabbig, i alla fall var omkörningsfilen rätt hopplös, men vi kom fram ändå. Svärsonen kom ut och hjälpte till att få upp maken för trappan, så det gick ganska bra. Sen fick vi minisemlor, nån sorts chokladminimuffins, chokladmaränger och en helt underbar citronkaka. Sen var vi – eller jag iaf – rätt mätta och maken blev ganska fort trött dessutom, så Äldste hjälpte oss nedför trappan och vi åkte hem och solen hade inte gått ner än, den bara låg väldigt lågt och sken otroligt starkt, men snön ligger kvar.

Sen blev jag lite inspirerad och klippte av en dm hår innan jag tvättade det. Jag hoppas att det betyder att det blir lite enklare att fläta på morgonen. Jag lyssnade iofs på radioprogrammet Stil när jag åkte hem i går och det handlade bl a om kejsarinnan Sissi, hon hade hår till anklarna och det tog två eller tre timmar varje dag att sätta upp håret, det verkade mycket besvärligt alltihop. I sht som hon behöll samma midjemått hela sitt vuxna liv, det betydde förstås att betjäningen fick dra ihop korsetten i ryggen, och då kunde hon ju inte äta. Ett mycket trist liv alltså.

Men det är totalt vitt ändå, och det känns trist. Maken sov utmärkt i natt, jag var lite mer stressad i början av natten och hade svårt att somna. Men annars är det en vanlig lördag-efter-avlastning, dvs dusch av maken och en del tvätt. Jag ser fram emot eftermiddagen, att träffa tre av barnen och deras familjer hos Tvåan. Enda problemet är förstås att maken ska ta sig uppför deras trappa, men jag hoppas på det bästa. Det finns ju ett antal starka män i närheten där. Jag har också tänkt att jag ska försöka ställa bilen så att maken inte behöver gå över hela deras grusplan för att komma till trappan, ständigt försöka hitta praktiska alternativ, det är inte säkert att det som först dyker upp är det bästa. Och jag ska se till att vi äter lite tidigare än vanligt, så att vi kan komma iväg. Vi behöver förstås inte dricka kaffe efter maten här och nu, jag antar att Tvåan har mer kakor än vi behöver. Självklart ägnar jag en liten tanke åt Yngste, som den här gången lyckades ringa maken under avlastningen. Han hade berättat att han ska åka till Barcelona med jobbet, maken var inte säker på när det skulle inträffa, men ändå. Annars är det som vanligt, jag blir rätt lättirriterad när maken varit på avlastning, han har då lättare att trassla till saker han tänker på. T ex trodde han att vi kanske firade någons födelsedag här i eftermiddag. Nej, ingen i vår familj fyller i närheten, och jag tycker då, lite irriterat, att det borde han väl veta. Men så enkelt är det förstås inte, han försökte hitta en anledning till att vi skulle träffas och att anledningen helt enkelt är att Äldstas familj är i närheten på sin hemväg, den tanken slog honom aldrig. I övrigt kan jag konstatera att han har ett rejält blåmärke på vänster arm och också små sårskorpor där, så han slog sig tydligen rejält när han ramlade. Dock är det ett litet mirakel att han hittills lyckats ramla utan att bryta sig alls.

Regnet smattrade högljutt på fönsterblecket ovanför fönstret där jag sov. Jag trodde först att det var min väninna som mådde dåligt i badrummet, men det var regnet. Det var en tidig mässa i morse också och sen åkte vi tillbaka och åt frukost, gott och närande, regnet pågick. Sen satte jag mig i bilen och åkte en halvtimme innan det blev snö, sen blev det mer snö, typ lättare snöstorm i en timme och så övergick det till regn sista halvtimmen. Jag passade på att köpa mer parmesan, frysta svarta vinbär och den där goda sortens frysta jättebullar, när jag ändå passerade willys. Och så var det apoteket, där tog det tid, men jag var ändå nöjd att jag sen kunde koncentrera mig på att fixa en omelett och en mugg kaffe. Under tiden hade snöfallet kommit hit och nu är gräsmattorna vita igen. Suck härifrån.

Maken är hemma också nu. Det blev lite kaos med bilen, jag vill ställa den så nära dörren han använder, men då kom det en sjuktransport och påpekade att han körde någon som inte kan gå. Jag flyttade tillfälligt på bilen förstås, men jag tänkte att om patienten inte kan gå, så använder man väl rullstol och då är maken sämre lottad när han ska ut från avlastningen. Men hur som, jag lastade ihop hans saker och så fick jag en kopp kaffe (!) och det har aldrig hänt tidigare. När jag fått på maken jackan och vi var nästan vid dörren så dök det upp en personal, som ville uppdatera dagarna, och det är inte heller vanligt. Nackdelen just nu var att on kom när maken stod upp, och det blev ganska ansträngande för honom, men nu sitter han i sin älskade fåtölj. Tydligen hade han sovit dåligt sista natten, tyvärr, och dessutom hade han ramlat, dock utan att skada sig. Jag kan inte göra något alls åt det, jag blir ledsen förstås.

Solen skiner och påskliljorna blommar här, åtminstone i början av blomningen. Det är hoppfullt. I övrigt har vi klämt i oss semlor, senast en prinsessemla. Resan hit i går gick utmärkt och dagens hittills har varit strålande. Vi startade dagen med morgonmässa och det var så fint. Det känns verkligen att det blir ljusare och det betyder mycket att känna det nya spirande livet. Nyss var vi inne i en blomaffär där man hade ställt otroliga tulpaner i spannar utanför, alla möjliga färger och former. Min vän köpte en sorts fransiga rosa med vita kanter som blir en gåva till kvällens värdinna. Det är så fridfullt och vackert här, jag är så tacksam för den här möjligheten. Fast jag noterar att det här är verkligen mer söderut, på balkongen här står en rosmarin ute och den börjar redan skjuta nya skott. Min dog ju köldknäppen före Jul, men snart är det dags att börja om, att få en ny vår. Jag vattnade citronträdet på den inglasade balkongen innan jag for hemifrån. Förra veckan tittade maken längtande på balkongen och undrade om han inte skulle kunna sitta där en stund, men dels är det ju alla växterna, som tar upp rätt mycket plats och sen var det inte mer än elva grader, så än är det inte läge.

Inte var det solsken, det är f n hällregn ute, så det var väl tur att vi har en taklampa i badrummet. Men det snöar inte. Och jag är lite irriterad på mig själv att jag inte tog upp rullstolen från bilen i går innan det började regna och snöa. Men jag kan iofs ta upp den efter det att jag lämnat maken på avlastningen, det ska regna mindre då.

I går kväll ringde Yngste och jag kom att nämna en detalj i möbleringen i gårdagens kyrkkaffe. Det hörde ihop med hans mycket avhållna dagmamma, så då kom vi in på Yngstes klasskamrater och andra i närheten när han var väldigt ung. Han kunde så här i efterhand fortfarande hetsa upp sig alla idioter, som han uttryckte det. Så kan det vara. Men det är så roligt att prata med honom. Han var nöjd med sin tillvaro och det gläder ju en mor. När vi slutade skulle han läsa Dostojevski.

Nu gäller det att få packningen i ordning. Jag tyckte i går att makens olika byxor såg rätt slitna ut, men när jag började titta i just den garderoben, så fanns det ett litet förråd, det fanns t ex ett par som inte ens var upptagna ur plastpåsen, så när jag kommer hem igen, så får jag väl göra en rejäl inventering. Det fanns tydligen resurser.

Fast jag kom upp i tid efter en natt med hyfsad sömn. Innan jag lade mig tittade jag en stund på ett engelskt program om klim akteriet, inte för att jag var särskilt berörd själv, jag hade inga som helst symptom. Jag somnade mycket riktigt i fåtöljen, men vaknade till efter tio minuter, så jag kunde borsta tänderna och lägga mig. Och jag kom ihåg att lägga makens skjortor i tvättmaskinen innan vi åkte till kyrkan. Solen sken och det var liten kör och ganska mycket folk. Vi hade diskuterat det innan och kommit överens om att vi skulle gå med in på kyrkkaffet, så det gjorde vi. Det var länge sen vi var i lokalen, och man hade piffat upp det hela betydligt. Vi fick goda semlor, energiska damer som fixat, och det var roligt att sitta och prata med folk. Och just nu snöar det, rätt misslyckat när det faktiskt kändes lite vårlikt i förmiddags. Men det hände mig något underligt när jag satte mig i kyrkan, jag vill inte gå in på detaljer, men jag såg en mycket klar scen framför mig och det var alldeles väldigt sorgligt, så mina första minuter gick åt till att hämta mig från en tydlig känslomässig vision. Min mamma brukade se saker framför sig i förväg, så jag hoppas att jag inte plötsligt har ärvt den förmågan.