Det är viktigt

med god mat. Enligt schema åt vi cannelloni med spenat- och philadelphiaostfyllning. Det är så gott, tycker vi. Första gången jag åt det var hos Tvåan under stormen Gudrun, jag hade varit och hälsat på maken och skulle hämta Yngste, som var hos sin syster, och så skulle vi åka hem till mörkret och kylan. Men när jag öppnar dörren till deras ljusa varma hem, så har Tvåan lagat just det här och doften uppfyllde hela huset. Nej, sitt ner och ät här nu, mamma, sa hon. Och den rivna parmesanen i tomatsåsen får det hela att också påminna om en affär i Göteborg, Aldardo, som jag inte ens vet om den finns kvar. Man klev in där med väggar i vitt kakel och så den betagande blandningen av parmesan och god tomatsås, och så köpte jag en rejäl bit ost innan jag gick till tåget. Länge sen förstås.

Men det var gott här hemma också och enligt svt:s väder ska det bli regn och betydligt kallare redan på onsdag. Men ett minne av sommar blev det ändå.

 

För säkerhets skull

googlade jag vitvinssås. Jag har förstås inte schalottenlök hemma och ingen möjlighet att köpa heller, som bekant, så jag bestämde att det fick gå ändå. Reducera vin och buljongtärning (nej, jag hade inte fiskbuljong heller, grönsaks- fick det bli) och så grädde, dragon, dill och gräslök. Det blev bra iaf, trots improvisationer. Och jag såg till att jättepotatisarna fick koka ordentligt, så man skulle få någon glädje av såsen.

Och om en liten stund är det dags att röra ihop kycklingleverpatén, den som inte blev i går. Då har jag å andra sidan två middagar i frysen sen.

 

Marmelad

är kokad här på eftermiddagen. Svarta vinbär, inte plockade av mig utan av händiga polacker, ekologiska bär stod det på förpackningen. Oavsett vilket, så är det nu klart, hoppas jag. Maken – och för all del jag – är väldigt förtjust i svarta vinbär. Röda har jag aldrig riktigt förstått mig på. När vi bodde i hus hade vi stora buskar, som svärfar plockade. Väldigt snällt, fast han brukade plocka lagom tills vi kom hem från veckan borta, så när man klev innanför dörren med tvätt och väskor att plocka i ordning, så stod det bunkar med vinbär, som omedelbart behövde rensas och frysas in. Men numer plockar polackerna, och jag har köpt på willys. Jag får väl be svärdottern köpa sen. Förut fanns det svenska på maxi, men förra året var det tomt i den hyllan.

 

Jag hade gärna

sovit längre i morse, å andra sidan somnade jag i fåtöljen vid fem här i eftermiddags. Och jag vet att jag är fixerad både vid sömn och mat. Sömnen beror väl delvis på att det är så svårt att få till en hel natts sömn, att inte tala om flera nätter. Och maten – ja, jag har väl alltid varit överdrivet intresserad av mat, och så här i karantän blir det ännu intressantare. Lyckligtvis är maken väldigt tålig, han tycker det mesta är gott och är väldigt uppskattande. Fast ibland är det rätt tråkigt att laga mat och att försöka hitta på också. På torsdag ska jag testa att göra citronrisotto efter ett recept för nån vecka sen i SvD, och sen ska jag gör en stor sats kyckling i lergryta och frysa in.

 

Grannen

hade bakat nån sorts grova bullar, när jag var där och fick fullmakten bevittnad, och den godhjärtade hustrun gav mig tre stycken, och sade att det var hans specialbröd. Väldigt lyckade, det tyckte både maken och jag. Sen kom grannen förbi förut när jag satt ute, och jag komplimenterade honom för det lyckade baket. Han fnissade och sa – ‘ja, vad skulle du säga?’, och jag sa att jag hade i så fall inte behövt säga nånting. Det visade sig att han är en passionerad bagare, har bakat matbröd i trettio år. När han började hade han frågat sin mamma hur länge man ska arbeta degen, och hon hade svarat – ‘det märker man’. Forna tiders kvinnor och deras förmåga att ha saker ‘i händerna’ s a s. Han hade inte känt sig så hjälpt av det just då.

 

Jag hittade

fisksoppan. En av vännerna hade lagat en underbar fisksoppa, hämtad från Timjan, Tupp och Tårta. Så jag får väl rota upp misopasta nästa gång jag handlar. I samma program lagade Edvard Blom kroppkakor, så jag är tacksam att hon inte valde det. Yngste gillar kroppkakor, men jag kan hålla mig. Jag minns forfarande, är vi var hemma hos en familj, som ansåg att kroppkakor var det absolut godaste som fanns, och det var ju vänligt att dom bjöd på det då. Jag hade klarat mig ändå s a s. Och maken, som skulle bort på en s k bättre middag senare den dagen, hade inte heller särskilt gärna ätit mängder, men dom lade generöst för honom. Men den här fisksoppan kommer han att gilla.

 

Blandat

kan man väl säga. Medan maken tittade på ett program om Kalmare Nyckel och det nordamerikanska äventyret, som jag hörde lite okoncentrerat, så tittade jag på en energisk kvinna på youtube, som bakade cheesecake, newyorkstyle, som hon sa. Och jag satt entusiastiskt kvar och funderar nu på om jag ska försöka hitta en halvstor springform i morgon, jag har funderat på det tidigare. Kvinnan påstod också att man med framgång kunde frysa sin cheesecake, antingen hela eller i bitar, och det kunde ju vara något för oss, som knappast äter upp ens en halvstorlek av denna kaka så där  omedelbart. Nu firar vi väl inte Midsommar så väldigt energiskt, men det kunde vara gott efter matjessillen.

 

Flexibel

och förändringsbenägen, nja, kanske inte ändå. Men det blev torsk med saffranssås i stället. Och jag klagar på potatisen, ett i-landsproblem om något, jag vet. Men den är väldigt svårtolkad, antingen blir den inte helt genomkokt – och krispig kokt potatis är inte jättebra – eller också kokar den totalt sönder och blir en gröt. Och ja, jag köper samma sort i samma affär, men det hjälper inte. Dessutom är den jättestor. Jag vet verkligen inte vad som hände med den i somras, jag förstår att det var väldigt torrt för potatisodlarna också, men jag undrar om just den här odlaren hade nån konstig egen bevattning, som fick potatisarna och bli dubbelt så stora som annars och att sen värmen gjorde att dom förändrades på något vis. Men såsen var god, grädde, saffran, vitt vin, grönsaksbuljong och dill.

 

Mattidningar

var länge en rätt viktig och rolig grej i livet. Numer prenumererar jag inte längre, jag har förstås en massa kokböcker, som jag kan läsa om behovet uppstår. Och så kommer ju ica:s och coop:s tidningar. I dag kom båda och jag bläddrade igenom dom och hittade faktiskt ingenting, som jag kände mig lockad av, möjligen reportaget om italienska charkuterier då, men annars inte. Lite sorgligt, men jag är inte beredd att bli vegetarian och inte heller behöver jag undvika laktos eller nåt annat. Och sen rätt många år äter maken och jag fisk (eller skaldjur, räkor eller musslor eller så) två gånger i veckan, vi äter kyckling rätt ofta, ärtsoppa på torsdagar (med fläsk) och så anat kött en del dagar. Jag gissar att vi äter fyra hg kött/pers per vecka, alltid svenskt kött, oftast närproducerat. Så jag fortsätter ungefär som vanligt. Men det händer att jag hittar ny, eller sällan lagad, mat i mina kokböcker, det får vara bra så.

 

Det var gott

med räkwoken och sjögräsnudlarna. Fast vi pratade om mat i allmänhet, maken är ju inte särskilt lycklig över maten som förekommer på äldreboendet. Gröna ärtor och tärnade morötter och brunsås och potatis, typ. Jag sa att nästa gång dom frågar hur många potatisar han vill ha, så kan han ju fråga om dom inte har sjögräsnudlar. Nej, knappast. På ett av boendena så sa han att han gärna skulle ha lite färsk sallad, och då såg personalen lite frågande ut, och nämnde att det fanns sallad på den allmänna restaurangen, som fanns i bottenvåningen hundra meter bort. Fast det hjälpte ju inte maken alls. Men det här kommer jag att laga igen. Sen undrar jag förstås om det är så stor miljövinst att äta nudlar som transporterats över halva jordklotet, liksom f ö edamamebönorna. Men vad begriper jag. Och vi äter fisk två gånger i veckan och kyckling rätt ofta och det förkastliga röda köttet max två gånger i veckan, sammanlagt två hg per person, men det är ju väldigt mycket mer än det f n moraliskt korrekta. Dessutom är vårt röda kött i regel transporterat från närhåll.