Mat&dryck


hade bakat nån sorts grova bullar, när jag var där och fick fullmakten bevittnad, och den godhjärtade hustrun gav mig tre stycken, och sade att det var hans specialbröd. Väldigt lyckade, det tyckte både maken och jag. Sen kom grannen förbi förut när jag satt ute, och jag komplimenterade honom för det lyckade baket. Han fnissade och sa – ‘ja, vad skulle du säga?’, och jag sa att jag hade i så fall inte behövt säga nånting. Det visade sig att han är en passionerad bagare, har bakat matbröd i trettio år. När han började hade han frågat sin mamma hur länge man ska arbeta degen, och hon hade svarat – ‘det märker man’. Forna tiders kvinnor och deras förmåga att ha saker ‘i händerna’ s a s. Han hade inte känt sig så hjälpt av det just då.

fisksoppan. En av vännerna hade lagat en underbar fisksoppa, hämtad från Timjan, Tupp och Tårta. Så jag får väl rota upp misopasta nästa gång jag handlar. I samma program lagade Edvard Blom kroppkakor, så jag är tacksam att hon inte valde det. Yngste gillar kroppkakor, men jag kan hålla mig. Jag minns forfarande, är vi var hemma hos en familj, som ansåg att kroppkakor var det absolut godaste som fanns, och det var ju vänligt att dom bjöd på det då. Jag hade klarat mig ändå s a s. Och maken, som skulle bort på en s k bättre middag senare den dagen, hade inte heller särskilt gärna ätit mängder, men dom lade generöst för honom. Men den här fisksoppan kommer han att gilla.

kan man väl säga. Medan maken tittade på ett program om Kalmare Nyckel och det nordamerikanska äventyret, som jag hörde lite okoncentrerat, så tittade jag på en energisk kvinna på youtube, som bakade cheesecake, newyorkstyle, som hon sa. Och jag satt entusiastiskt kvar och funderar nu på om jag ska försöka hitta en halvstor springform i morgon, jag har funderat på det tidigare. Kvinnan påstod också att man med framgång kunde frysa sin cheesecake, antingen hela eller i bitar, och det kunde ju vara något för oss, som knappast äter upp ens en halvstorlek av denna kaka så där  omedelbart. Nu firar vi väl inte Midsommar så väldigt energiskt, men det kunde vara gott efter matjessillen.

och förändringsbenägen, nja, kanske inte ändå. Men det blev torsk med saffranssås i stället. Och jag klagar på potatisen, ett i-landsproblem om något, jag vet. Men den är väldigt svårtolkad, antingen blir den inte helt genomkokt – och krispig kokt potatis är inte jättebra – eller också kokar den totalt sönder och blir en gröt. Och ja, jag köper samma sort i samma affär, men det hjälper inte. Dessutom är den jättestor. Jag vet verkligen inte vad som hände med den i somras, jag förstår att det var väldigt torrt för potatisodlarna också, men jag undrar om just den här odlaren hade nån konstig egen bevattning, som fick potatisarna och bli dubbelt så stora som annars och att sen värmen gjorde att dom förändrades på något vis. Men såsen var god, grädde, saffran, vitt vin, grönsaksbuljong och dill.

var länge en rätt viktig och rolig grej i livet. Numer prenumererar jag inte längre, jag har förstås en massa kokböcker, som jag kan läsa om behovet uppstår. Och så kommer ju ica:s och coop:s tidningar. I dag kom båda och jag bläddrade igenom dom och hittade faktiskt ingenting, som jag kände mig lockad av, möjligen reportaget om italienska charkuterier då, men annars inte. Lite sorgligt, men jag är inte beredd att bli vegetarian och inte heller behöver jag undvika laktos eller nåt annat. Och sen rätt många år äter maken och jag fisk (eller skaldjur, räkor eller musslor eller så) två gånger i veckan, vi äter kyckling rätt ofta, ärtsoppa på torsdagar (med fläsk) och så anat kött en del dagar. Jag gissar att vi äter fyra hg kött/pers per vecka, alltid svenskt kött, oftast närproducerat. Så jag fortsätter ungefär som vanligt. Men det händer att jag hittar ny, eller sällan lagad, mat i mina kokböcker, det får vara bra så.

med räkwoken och sjögräsnudlarna. Fast vi pratade om mat i allmänhet, maken är ju inte särskilt lycklig över maten som förekommer på äldreboendet. Gröna ärtor och tärnade morötter och brunsås och potatis, typ. Jag sa att nästa gång dom frågar hur många potatisar han vill ha, så kan han ju fråga om dom inte har sjögräsnudlar. Nej, knappast. På ett av boendena så sa han att han gärna skulle ha lite färsk sallad, och då såg personalen lite frågande ut, och nämnde att det fanns sallad på den allmänna restaurangen, som fanns i bottenvåningen hundra meter bort. Fast det hjälpte ju inte maken alls. Men det här kommer jag att laga igen. Sen undrar jag förstås om det är så stor miljövinst att äta nudlar som transporterats över halva jordklotet, liksom f ö edamamebönorna. Men vad begriper jag. Och vi äter fisk två gånger i veckan och kyckling rätt ofta och det förkastliga röda köttet max två gånger i veckan, sammanlagt två hg per person, men det är ju väldigt mycket mer än det f n moraliskt korrekta. Dessutom är vårt röda kött i regel transporterat från närhåll.

på hur det kan gå. Jag hade inte jäst för söta degar hemma, så jag tog den jag hade. Kära nån, folk har bakat bullar jättelänge utan den, så jag kanske kommer undan med vanlig blå jäst den här gången också. Och jag kom ihåg att jag läst nåt recept där man blandade i rumsvarmt smör i stället för att smälta och så trodde jag att det var hos underbaraclara, men icke. Men jag tänkte att jag nog testar iaf och så slog jag slumpmässigt upp kakboken för mängden mjöl, och där hade jag minsann skrivit upp det där receptet. Så nu står degen och jäser (?) hoppas jag. Och saffranen löste jag upp i konjak, minsann. Men jag har bara gjort halv sats, som jag iaf tänker mig att jag ska få ut trettio lussekatter på, man behöver inte göra jättesaker av allt.

Nästa sida »