Tigerliljan's Weblog

Eller så kändes det i morse efter en natt som inte tillhörde de mer vilsamma, om man säger så. Efter frukost duschade jag maken som vanligt, och som vanligt var han väldigt nöjd när vi var klara. Solen sken så jag gick min lilla promenad, så skönt. Nu på eftermiddagen fyllde jag i förnyelse av gravrätt för mina farföräldrars grav och i går lade jag in betalningen. Jag gick iväg och lade på kuvertet för jag orkade verkligen inte lyssna på simultanöversättningen av talet från Moskva. Sen ställde jag mig och hackade grönsaker och fräste sofritton till köttfärssås, som nu står och puttrar en stund. Jag räknar med fem middagar i frysen, eller snarare fyra i frysen och en i morgon. Så jag får väl räkna det som ett bra resultat. Sen hade jag fått ett handskrivet brev från Jehovas vittnen, som ville intressera mig för att läsa Bibeln. Tack, men för den som läser igenom Bibeln varje år, så kändes det väl som lite eljest.

En sån här grå dag, med regnet i går i färskt minne, känns det verkligen att vintern kommer att hända. Förra året var jag lite sent ute och försökte hitta fårskinnstofflor när vintern hade kommit. Jag kunde inte hitta några alls, dom jag ville ha var slut. Nu tittade jag förra veckan, men hade någon sorts optimistisk livsinställning att det kanske inte blir så farligt. Men i dag är optimismen betydligt lägre, så nu har jag skickat efter ett par. Och man kunde få leverans till en sån där box i kvarteret bredvid mig.

Dagen startade rätt uselt på olika sätt, men det har blivit bättre. Och jag bad maken om förlåtelse för att jag var otrevlig, så dumt av mig. Jag tänker på någon som hjälpte mig i början av makens sjukdom. Han sade ‘du ska inte slå på dig själv när du inte orkar, du kommer att säga – ditt jäkla ben’. Men du hade fel, min vän, det har jag inte sagt. Benet är så klart att det är sjukdomen, men huvudet, det där arbetsminnet som är så väldigt bräckligt, och när plötsligt saker hakar upp sig, det är mycket värre att behålla lugnet där. Det äter mig inifrån.

Självklart vet jag att jag har mat och tak över huvudet och värme, men det blev ändå trist. Jag hade en vag förhoppning att kunna gå till morgonmässa efter duschen, men sen stämde det inte med makens dygnsrytm. Jag lagade frukost som vanligt och sen var det lite hektiskt för maken och när jag äntligen satte mig vid bordet lyckades jag välta mitt alldeles odruckna juiceglas. Det blir väldigt blött och allmänt kladdigt. Och jag blev på väldigt dåligt humör, det var inte ens lysande innan. Sen ringde en avhållen vän för att fråga vad jag tyckte, när någon annan blivit lite oförstående inför det här med att inte vilja utsätta sig för risken av covid. Jag tycker att det är väldigt rimligt att man vill vara försiktig och att man självklart har den omsorgen om andra. Ah ja, nu har jag hängt tvätten och ser fram emot att värma ärtsoppan. Jag har en väldigt god dansk ost till knäckebröd också.

Den där incidenten vi hade när vi var borta i somras, när maken ramlade och vi fick låna en rullstol och att han då för första gången tyckte att det var praktiskt, det har underlättat mycket här den senaste tiden sen vi fick en mer lätthanterlig rullstol här hemma. Besöket på vårdcentralen, förtidsröstning, id-kortet och så nu det här med ortosen i dag i regnet, allt har ändå gått bra. Det hade, alltihop, varit mycket svårare utan rullstolen och maken är så nöjd. Och jag är så tacksam för att vi klarade dessa planerade projekt.

Jo då, det regnar. Kanske inte dom där 100 mm, som man pratade om igår, men ändå. Vi begav oss iväg mot ortopeden fem mil bort, när vi hade ätit en enkel soppa och trots min ambition var vi lite sena, men jag körde på i regnet och sen hade vi tio minuter till godo, när vi var framme. En väldigt omtänksam vän stod där vid porten med ett paraply och tog in maken och rullstolen i entrén. Ja skulle försöka hitta parkering, men jag lovar, det fanns inte en enda plats, inte på gatan utanför parkeringen heller. Men jag greps av inspiration och ställde mig tvärs över gatan på den rymliga parkeringen utanför polishuset, där vi ju var för id-kort förra veckan.

Sen kunde jag ta rullstolen och traska bort till ortopeden. Samma servicesinnade man som för två år sedan, han fixade snabbt en ny ortos och bytte kardborreband på den gamla, som vi också fick med oss, så nu känns det bra. Fast när han sade att om det var problem, så var det bara att ringa. Så ser det verkligen inte ut, när jag har försökt, men det borde vara så.

Hemfärd. Jag lämnade maken i rullstolen i entrén och gick ut i regnet och hämtade bilen. Inte så enkelt, visade det sig. För plötsligt var det flera transporter som stod vid porten för att hämta folk i rullstolar. Bra så, men chaufförerna blev väldigt provocerade av att min lilla bil stod där och att jag faktiskt tänkte köra fram och hämta någon där. Kan du inte läsa, skrek en man, och pekade på skylten med taxizon, och en annan hytte med näven och en tutade. Ja ja, så enkelt är det inte, trots vad myndigheterna ansåg när man avslog parkeringstillståndet. Jag ska leta reda på det där lagrummet man hänvisade till att man har rätt att stanna för att släppa ut och ta in en person i bilen.

Häromdagen funderade jag ju på att det är tre månader till jul, men så gick jag in på IKEA i dag och där hade man förstås redan börjat fälla upp sina plastgranar och adventsstjärnor. Det var visserligen mest på slutet nere vid växterna och så, men det kändes ändå lite konstigt. Och jag lyckades köpa det jag tänkte, inklusive en ny vitlökspress. Sen satsade jag på ett par nya skor och lyckades. Jag hade sett dem på nätet men det är bra att prova. Sen passade kvinnan som sålde dom på att berätta för mig att eftersom det är läderskor, så kan man putsa dom. Och jag kände mig förvirrad – nog måste man kunna gissa att jag, vid min ålder, har haft läderskor förr?

Visserligen börjar det vara mörkare när jag åker och handlar, men jag tycker fortfarande att det är värt det. Inte så mycket folk känns fortfarande bra. Och efter frukost tog jag tag i tidningshögen, som jag har i en liten ikeakasse. Jag har liksom inte tagit ner hela kassen till tidningslådan utan nöjt mig med att ta en bunt överst. Nu kollade jag på den understa – 19 december. Nå ja. Sen hade det slutat regna och jag tänkte att det ändå vore bra med en promenad. Ganska precis mitt i promenaden började det regna kraftigt och känner man sig extra duktig.

När jag sitter framför tv:n på kvällen när maken lagt sig, så får jag del av underliga kunskaper. Talgoxarnas komplicerade ruvningsmönster t ex, och i går var det tarmfloran som var aktuell. Tydligen ska man äta kefir, men jag vet inte.

I morse fick jag ett sms att makens id-kort fanns för avhämtning här tio minuter bort. När maken var påklädd var det lagom dags att åka dit. Det var antecknat på vårt kvitto att jag kunde hämta ut, men han var med för säkerhets skull, om man ville titta på honom. När jag gick in så fanns det en lapp på dörren att det lokalt fanns fler tider där för pass och id-kort, som inte fanns på hemsidan. Min irritation var betydlig, för hur skulle man veta det? Det är inte precis så att särskilt många passerar den där dörren eftersom blåljushuset här inte alls är centralt placerat. Nå ja, jag fick ut makens id-kort utan problem, så nu är det giltigt i fem år. När vi ändå var ute med bilen, så passade jag på att svänga förbi Willys och köpa frysta svarta vinbär. Fast man hade självklart byggt om sen jag var där senast, så jag var tvungen att fråga mig fram. Men det ordnade sig. Och maken har tappert suttit igenom talmansomröstningarna. Segt. Men jag har bakat limpor ändå, så något har ändå uträttats.

Det är kanske att ta i, men lite osunt är det möjligen, mitt entusiastiska läsande av dödsannonser. Jag tittar på symboler och verser man har med. Rätt ofta är det vanliga, inget särskilt konstigt, men i dag stack en text ut lite ‘…en liten tid vi leva här, med mycken möda och stort besvär…’ och jag gnolade glatt vidare ‘hej tomtegubbar ‘ – hur tänkte man? Var den avlidna personen verksam som tomte? Så många frågor.

Vi ska ju ge oss i väg på den där femmilsresan igen, den här gången till ortopeden. Det krävdes remiss för att få en tid. Sen fick vi brev med tid, och brevet innehöll också stycket – ‘inför besöket hos oss ber vi dig fundera över följande frågor – på vilket sätt ska hjälpmedlet hjälpa dig? – när kommer du att använda hjälpmedlet? – är det något som är speciellt viktigt för dig?’. Jag blir förbryllad och irriterad. Vi vill få ett utbyte av ett hjälpmedel han haft i 17,5 år, typ, och som han använder varje dag. Man har fått remissen och jag gissar att man har honom i sitt register, han har varit där förut, och då kunde man slippa infantila frågor. Tycker jag.