Tigerliljan's Weblog

är det här i dag. Värmen är skön på många sätt, men lite vacuum blir det högst upp. Förmodligen för lite vätska också. Och det märkliga är att kroppen samlar på sig vätska ändå.
Mitt i detta fuktiga varma liv med en hjärna på halvfart, så är det dessutom tisdag kväll, så jag har suttit och fördelat veckans medicin och kom fram till satt jag måste slå mig fram till v-centralen och få ett nytt recept på en av makens mediciner, och dessutom måste jag till apoteket och ta ut tre som börjar ta slut. Bäst att vara ute i lite bättre tid den här gången.
Dessutom försöker jag tänka mig in i att jag ska köra 50 mil på fredag. Lite planering behövs där också. Lite.

nu har ett rejält åskväder dragit över oss, men bor man i tätort är det bara att titta på blixtar och konstatera att – den där var riktigt nära. Ja ha. Och regnat öser ner. Lite svalare nu.
Trevlig kaffestund med gladlynt gäst, pågens kanelsnitt kan lyfta dagen.
Fast sen fungerade inte nätet, nåt skumt med den nästan försvunna åskan i a f. Men nu är tekniken med mig igen. Så nu gäller det att uppdatera sitt vetande. Vad som helst kan ju ha hänt.

är dagens tema, tydligen. När jag kom till jobbet kunde jag inte hitta nycklarna, som ska ligga i skrivbordet. Oj oj. Men då hade nån bara låst det utrymmet i går med mina nycklar på insidan – problemet är bara att jag borde kollat det sista jag gjorde, men tydligen inte. Absolut inte bra.
Och nyss kom jag hem och letade i fickan efter nyckeln jag hade i handen. Fickan var tom, så jag stod en stund och funderade. Möjligen ska jag vara lite försiktig resten av dan.

är det en bra dag. Rent allmänt sett. Ljuset är underbart, och fast rökrutan vid mitt andra jobb är den tristaste tänkbara – vid soprummen, nedfarten för postbil och andra transporter – men i dag – skugga och värme, lite asfaltdoft, höga träd runtomkring, det var helt godkänt. Och sitter man inte bara och tänker ‘det här går aldrig’, så går förvånansvärt mycket.
Fast i morse ville maken till badrummet kvart över fem, och sen låg jag en stund och funderade på helt hopplösa arbetsuppgifter, ni vet, såna som borde varit gjorda minst för ett halvår sen, men som är så svåra att man lägger dom åt sidan ‘för att få bättre tid och kunna koncentrera sig’. Den tiden kommer aldrig. Men en sak i taget där också.
Och i morgon gör jag köttfärssås med lök, vitlök, fransk senap, dragon, buljongtärning och lite matlagningsgrädde. Det går fort och jag behöver inte tänka.

Maken och jag for i går till en kyrka jag inte varit i sen jag höll nåt föredrag för ca hundra år sen. Vi kom i tid, det var lätt att gå in, bra, bekväma bänkar, också bra. Rätt mycket folk – vilket visade sig delvis vara 1949 års konfirmander. Japp. Man hade s k obrutet duklag, dvs när man fått bröd och vin lämnar man omedelbart sin plats vid altarrunden. Det fattade inte 1949 års konfirmander helt och hållet så det blev lite rörigt. Men maken och jag tog oss fram, men som sagt lite rörigt, så maken hann inte ner på knä (som han vill) innan prästen gett honom brödet, och sen rasslade maken ner. OK, efter vinet skulle vi resa oss lite snabbt och smidigt, men det är inte makens bästa gren, så det gick bra men tog längre tid än för andra. Under tiden hade 1949 års k, tydligen betraktat honom ingående, så när vi skulle ta trappsteget ner från koret galopperade en rundnätt man från gruppen fram och skulle till varje pris ‘hjälpa till’. Jag såg så hjärtligt avvisande ut som jag bara kunde. Det hjälper inte alls, milt sagt, om någon helt främmande dyker upp.
I Varnhems klosterkyrka en gång dök en kyrkvärd upp och började hålla MIG under armen för att han så gärna ville hjälpa till.

Att titta på fötterna där man står är bra. I morgon blir också en varmt dag, först ska jag gå till coop och köpa bröd – köpte polarkakor i dag eftersom sonen gärna ville ha, men det var hållbarhetsdatum 26 och det räckte för att jag (som är extremt känslig på punkten mögligt bröd) skulle känna en antydan. Sen blir det grötkok och den livgivande apelsinjuicen och alla tabletter till maken och mig. Och en av dagens absoluta ljuspunkter – på uteplatsen i solen med en cigarill när maken är i badrummet. Då finns jag till hands om han tappar rakhyveln eller så. Och så vattnar jag kryddor och apelsinträd.
Sen är jag igång.
Och så långt som till fredag kan jag se utan att skaka för mycket. Då sitter vi länge i bilen och hamnar till slut hos Äldsta.

Jag får uppriktigt lite ångest när jag tänker framåt. Nyss beställde jag ett par nya kanaler och en tvillingbox, så vi ska kunna använda tjocktv:n på övervåningen också. Bindningstid två år. Två år!! Vad gjorde jag för två år sen? Jag planerade flytten hit och var på tippen flera gånger i veckan. Rensade femton m böcker, många m kvar. Jag förstod att det skulle bli jobbigt, och det blev det, men jag är så nöjd här. Men två år framåt – vad kan ha hänt då?
Jag stod och grät lite i köket nyss, tyst så inte maken skulle höra, och sen tog jag ett glas vitt och en cigarill på uteplatsen.
Men två år…helt oöverskådligt. Det är det för alla, visst, vad som helst kan hända vem som helst, jag vet bättre än många, men jag ser på något sätt bara hur jag liksom tynar bort, försvinner. Jag är glad och tacksam över mina barn (och barnbarn och det kan ju finnas något till om två år) men jag själv? Var finns jag, hur är det med maken om två år?
Nej – det är bättre att inte tänka alls. I morgon är det kanske sovmorgon. Kanske. Det är så bra det blir.

I helgen har det flyttats ut ur två lägenheter i huset. Mycket spring förstås, bilar framför porten och så, och det förstår jag. Så måste det vara.
Men att man slänger allt skräp, som inte ska med, i husets sopor, det irriterar mig oerhört. Man får väl köpa svarta plastsäckar, rensa ut, och köra dom till tippen. Allt jox som nu översvämmar dom vanliga sopkärlen och står staplat bredvid.  Inklusive takkronor, stora blomkrukor, glasskivor. Ingen har en chans att slänga nånting vanligt just nu. Jag lyckades knöla ner en kompostpåse. Och vore jag sopkörare skulle jag bli klart irriterad, ännu mer alltså.

I sin pedagogiska iver kastade yngste och jag oss nyss ut för att lära mig gps:en. Vi har haft en liggande i garderoben länge, så länge att bruksanvisningen försvunnit. Men sonen är ju inte bekymrad över såna småsaker.
Min första erfarenhet av gps var en ung kvinna som skulle i jobbet till mig, där vi bodde förut, från närmaste större stad. Jag förklarade vägen, rätt enkelt, men hon sa ‘jag har faktiskt gps så det behövs inte’. OK. En kvart efter hon skulle kommit ringde hon och lät förvirrad och sa ‘nu står det en vägskylt Y(= 4 mil bort). Hur åker jag nu till dig?’ Så jag förklarade och hon kom, ganska generad, nästan en timme sen.
Men jag tror att jag fick kläm på det hela nu, men sonen var mycket bestämd mot maken när vi kom tillbaka och sa ‘nu är det väldigt viktigt att du inte sitter och frågar om, utan att mamma får lyssna på instruktionerna i fred’. From önskan där.

har väl det senaste 1½ dygnet bjudit på både upp och ner. Fina dagar, både i går och i dag – men – samtidigt har makens magfunktioner varit något överaktiva s a s, och trots bromsande medicin har det inte fungerat riktigt perfekt. Och när han då börjar upprepa sig och ha svårare med koncentrationen, blir jag innerst inne väldigt stressad. Jag tryckte i honom en extra dos medicin i går också, för säkerhets skull. Men jag kan aldrig vara riktigt säker på var vi landar.  Det är enklare att vara hemma då och att han får sin vanliga dos vila också, men det har gått bra så här långt.
Morgondagen tar vi då, men när vi åkte hem i kväll kände jag mig dubbelt lättad. Oron, den lättväckta, finns alltid med.