Tigerliljan's Weblog

vi fick. Gästerna hittade hit och vi hade en så bra eftermiddag, väldigt tacksam för alltihop. Och sen tog jag bort den extra skivan i bordet och vi tyckte det hade fungerat bra. Lite bisarrt är det ändå. I ‘vanliga’ fall skulle bordet rimligen kunnat dukas för tolv personer i det skicket. Nå ja, en annan tid, en annan gång.

Sen blev jag arg på något helt annat. Jag fick ett sms om en bokleverans till närmaste utlämningsställe. Fast jag hade betalat 100 kr i frakt för att få leverans till dörren och inte dom 49 kr som den här leveransen kostar. Jo, jag har skickat ett mail och klagat, väl medveten om att det inte gör någon skillnad för mig. Och rent praktiskt betyder det alltså att Äldste eller svärdottern måste komma hit och hämta mitt körkort och sen vara försedd med paketnumret och sen komma hit igen. Jag kan verkligen inte förutsätta att någon av dom kan göra detta på uppstuds, så jag får alltså vänta på det här paketet ett okänt antal dagar. Min förhoppning, som jag uttryckte i mitt klagomail, är att man är mer uppmärksam mot andra kunder.

Den extra skivan är inpassad. Om dagens gäster hellre vill sitta ute, så gör vi förstås så, men annars ser det ut ungefär som ett bord för engelsk överklass, alla jämförelser i övrigt är förstås inte korrekta. Men avståndet!

Och soppåsarna är tömda ordentligt, ja inte lådan för pappgrejor, det sopkärlet är alltid väldigt fullt. Jag ska hålla uppsikt i veckan som kommer och snabbt ta mig ner på gården och tömma mitt när det blir möjligt. Jag noterar att dom flesta inte alls tycks vika ihop sina kartonger och mjölkpaket, och då blir det volym snabbt.

Och jag ska bara blanda sallad och koka potatis i princip, så jag känner mig rätt avslappnad. Det ska bli roligt att prata med andra människor, inget ont om maken så, men det behövs lite omväxling.

Sen läste jag i lokaltidningen att man firat nån sorts flygdag på det lilla fältet här. När vi åkte hem från kyrkan såg jag ett litet plan och plötsligt störtdök det och jag blev lite stressad. För ett antal år sen satt vi på balkongen vi hade då, och såg ett litet plan och hörde det, tydligt gick det in för landning och så blev det abrupt tyst. Sen kom ambulansen. Det visade sig att planet störtat, piloten dog och hans lille son stod vid landningsbanan, så det där dykande planet i går var en påminnelse. Men strax efteråt såg jag det igen, en lättnad, och tydligen gjorde man många uppstigningar.

fast det betyder också att jag ser hur dammiga fönstren västerut blivit under allt regnandet. Ja ja, man ska väl ha något att göra i september också. September, som börjar redan på tisdag, märkligt nog. Och nyss hade jag kontakt med svärdottern, lilla äldsta sondottern säljer jultidningar i år ffg, och jag brukar inte köpa när stackars barn kommer utanför dörren, men lilla hon – då fick jag en länk och kunde beställa på nätet. Hoppas bara att jag fick till tekniken. Dessutom fyller hon år i september, en preliminär plan finns att vi (och morföräldrarna, som också i övrigt isolerar sig) kanske kan fika där. Vi får se.

Denna underliga osäkra höst vi har framför oss. Jag är alltid, alltid beredd på att något kan bli fel, katastrofer kommer när man inte väntar det, absolut, men den här tillståndet är så underligt. Jag tycker det fungerar så bra man kan önska med e-handel, men det är ändå trist att inte få välja själv, att inte kunna handla något spontant om det finns extrapriser eller helt enkelt bara något man får syn på. Och handlandet är bara en detalj, att inte kunna planera nästan något socialt, det tär på sinnet, även om man – som vi – har ett rätt begränsat socialt liv annars också. Men trots allt brukar vi ju åka bort några helger varje år och träffa vänner, och allt sånt är inställt nu.

I dag går färden Karlskrona – Hässleholm, tydligen väldigt fängslande. Och på förmiddagen åkte vi till kyrkan. Jag medförde paraply, men det behövdes inte och nu skiner solen. Jag, som inte åker tåg, ska göra en efterrätt till i morgon, den ska stå i kylen. Och så ska jag marinera gröna bönor, som också ska vila sig över natten. Det blir bra. Fast jag vet inte om vi kommer att sitta ute och äta, jag tänker att jag skulle kunna lägga i en extra skiva i bordet, så blir det ganska luftig stämning ändå. Gästerna tillhör samma kategori som vi, bevars.

är klar. Det betyder, förutom den härliga doften, att vi både äter den till middag i dag och sen fryser jag in till två middagar senare. Väldigt bra.

Och häromkvällen såg jag en engelsk kock, som åkte motorcykel (vilket tycks vara favorittransportmedlet för kockar, märkligt) och var i Napa Valley. Han stod entusiastiskt bredvid ett fikonträd och konstaterade att han har ett hemma, som ger två fikon, men där i Napa var det dignande. Och jag tittar på mina tre. Jominsann. Fast dom ser inte särskilt mogna ut och blir det troligen inte heller, men jag är belåten över att i stället för dom två bladen som fanns ett tag har det numer blivit 26.

Och maken tittade på en tågfilm från Malmö till Köpenhamn och var fortfarande alldeles lycklig över vad man kan få se med teknikens hjälp.

för maken, ja inte irl då, men tidningen TÅG bistod med en youtubeadress till en man som frenetiskt filmar tågresor och visar upp alla lampor och pryttlar i förarhytten innan, så maken satt lycklig en och en halv timme och färdades mellan Hässleholm och Malmö. Alltså, han är verkligen alldeles nöjd, och jag ser bara rälsen som glider förbi. – ‘Men det är ju jättespännande, man ser dubbelspåret’, säger maken. Nu tittade jag iofs inte särskilt koncentrerat, han hade datorn bredvid sig och jag kunde ägna mig åt annat. Jag tycker det är precis lika roligt som att titta på när färg torkar.

Och det har regnat nästan hela dagen, jag antar att det behövs eftersom det varit torrt i augusti.

tidningen TÅG, som kom i går. När vi har ätit lunch ska jag plocka fram den, då blir maken obeskrivligt glad och koncentrerad. Just nu sitter han alldeles renskrubbad på inglasade balkongen och tittar ut på regnet. Och jag är nöjd med att ha torsk som marinerad lite grann i kylskåpet. Den har sällskap av salvia, citronsaft och olivolja. Sen ska den paneras och lindas med rökt skinka och ugnsbakas. Det brukar bli gott.

Och från våra förutsättningar sov vi hyfsat. Fast mitt drömliv lämnar en del övrigt att önska, nu drömde jag om en kvinna, som när hon kom hem till sitt hus fann att squatters hade tagit över. Och sen lyckades mitt undermedvetna få till den ena mer bisarra detaljen efter den andra. Jag läste för ett par dagar sen nån artikel om norska människor, som ägde ett lite hus i Spanien med den problematiken, men förvisso inte alls lika detaljerat som det där jag fick ihop i nattens tysta timmar.

i kväll. Halv nio kastade jag mig ut i kvällen och det var verkligen inte särskilt fullt på Willys. Fast jag har ju inte varit inne i en mataffär sen 22 mars, så lite bisarrt var det. Och man hade dom här berömda remsorna hur man skulle stå vid kassan, så det gjorde jag. Nu har jag svarta vinbär till en sats marmelad till och så stod jag och velade framför parmesanosten och sen tog jag två. Och en påse riven ost också eftersom jag ska göra lasagne på lördag och då är det smidigt. Min avhållna fazer blå fanns ju inte på maxi senast, så jag högg två kakor av den också. Hej och hå. Men sen åkte jag hem. Och jag hoppas verkligen att jag inte drabbas av den där kaosalgoritmen, som man just nu pratar om på nyheterna.

och det är en lättnad. Vi var i god tid och maken var, som jag trodde, rätt slut när vi kom fram till rätt dörr. Men vi satt och väntade. Och sen kom ortopedteknikern ut, en rätt storväxt man med lätt tysk brytning. Och jag visade ortosen och han sa bara – ‘men den är ju sönder’ och så gick han och hämtade en ny. Bara så där. Och jag tänkte att den där damen jag haft oturen att tala med, hon påminner mig om barndomens postkassörskor, damer som visste allt, som hade makten, som kunde alla paragrafer och verkligen inte tänkte släppa någon över bron i onödan. Ortopedteknikern däremot visste att det var han som bestämde, så han hade inget påtagligt behov att demonstrera det, han var lösningsorienterad. Och nya sandaler beställdes med nån sorts ny genialisk snörningskonstruktion, så man slipper kardborrebanden. Han påstod att detta fungerade bättre.

Och sen tog sig maken tappert tillbaka till huvudingången. Där var det förstås lite kaos, jag var tvungen att gå och hämta bilen, som fanns lite längre bort, och utanför porten stod en stor handikappbuss, en vanlig taxi och en sån där vit byggarbil. Och där fick jag lämna maken, inte helt tryggt, men jag tog mig fram bland alla fordon och kunde hjälpa honom in i bilen. Sen svängde jag in på närmaste parkeringsficka, så han kunde få sin eftermiddagsmedicin. Jag hade förstås med en burk äppeljuice, så han kunde få ner tabletterna. Det var nog dessutom väldigt bra för honom att få något att dricka efter sin ansträngning. Så det är en lättnad att vara hemma.

längre. Jag fick nyss ett samtal från ortopeden. Den något (hm) mer otrevliga kvinnan den här gången. Maken ska infinna sig där 15.15 i dag för att få nya sandaler. ‘Och fotortos’, sa jag. Men nej, det står inte på remissen. Och jag sa, att jag knappast hade haft möjlighet att kolla remissen, men han behöver en ny fotortos. Då sa hon, ganska snorkigt, att han kunde ju ta med den då. Och jag svarade att han kan inte gå utan den, så självklart är den med. Och hon sa att dom kanske kunde laga den. Men det är det jag har gjort ett antal gånger, så det alternativet är nog rätt borta. Ja ja, vi får se när vi fått i oss vår ärtsoppa, så får vi väl bege oss. Ortopeden ligger så långt ifrån ingången man bara kan komma, så det kommer att ta en lång stund för maken och han kommer att bli ganska utpumpad. Han vet inte om sin lycka än, han kommer inte att bli glad.