september 2008


Sömnen är konstig, drömmar funderar jag över ibland. Men själva sömnen. Som jag gör nu, somnar så fort jag sätter mig. Nyss en timme som försvann. Att så sällan få sova ‘på mina egna villkor’. Alltid vaknar jag för att någon annan behöver det, maken ska till badrummet, och sonen ska ha frukost. Och jag går inte och lägger mig när jag önskar heller, på ett sätt. Det beror på makens läggtider och mitt behov av en stund ensam efter det. Men så många år av mitt liv som jag aldrig fått sova så länge jag skulle vilja. Märkligt.

Mamma fick en dag en vänstersidig stroke, dvs hon blev högersidigt förlamad och tappade talet. Hon hade gått runt i huset något dygn innan någon upptäckte hennes situation. Hon kom till sjukhus. Jag åkte upp för att hälsa på, yngste bror hämtade mig vid stationen och vi åkte upp. Jag kände först inte igen henne. Men vi satt där en stund. Då skulle kuratorn börja diskutera hennes situation. Bror gick med. Han kom ut ganska snart med håret på ända och sa ‘gå in du, hon är inte klok’. Varför jag skulle vara bättre på att hantera dårar kan jag fundera på än i dag. Men jag gick in. Mycket ung och ambitiös kurator. Då hade tänkandet att alla alltid har det bättre i sitt ursprungsboende börjat komma. Det var progressivt. Så hon sa förstås att så snart som möjligt skulle mamma hem till huset. ‘Hur ska det gå till?’ undrade jag. – ja, vad tror du egentligen kan hända? sa det korkade fruntimmret. Det var inga svårigheter alls för mig att räkna upp en massa vardagliga situationer som inte skulle fungera. Mamma bodde så att hon inte ens såg ljus från grannhus, hon hade en brant källartrappa, trädgård av ansenliga dimensioner, brevlådan i en backe vid huset, ganska brant trappa till huset, och hur fungerar telefon när man inte kan prata? Men kvinnan vidhöll att det skulle gå sååå bra, mamma skulle få hjälp fem ggr/dygn. Inte fick hon det. Det kom någon på morgonen och någon på kvällen. Det blev ganska snart ohållbart, och hon fick en lägenhet i tätorten.
En vacker dag ville mamma göra våfflor. Hon vispade någon smet, tog fram järnet, men hittade ingen sladd. Men hon var en liten händig dam, så hon gick in i rummet till en bordslampa, som ju hade sladd. Hon hittade en skruvmejsel och började skruva itu vippkontakten. Utan att dra ut sladden ur väggen. Ganska snart fick hon till en rejäl kortslutning (som hon överlevde helt oskadd) – men hon släckte hela kvarteret.
Då fick hon i a f timer på spisen.

Sonen har inte precis pressat på om sitt övningskörande. Men i går kväll skulle det bli av. Klockan åtta var det väldigt mörkt, och efter fem minuter ösregnade det också. Jag hade tänkt att vi efter lite harvande på en rymlig parkeringsplats skulle ta en tur ut i buskarna. Fast jag insåg efter en kort bit i mörkret utanför gatlyktorna att det var nog en riktigt usel idé att börja landsvägskörning f f g just där och just då. Så vi rekade lite bara med mor vid ratten.
Men även sonen insåg ju att det här inte var givande, så i dag körde vi iväg i dagsljus, eller vad man kan kalla den allmänna skymningen. En bit utanför tätortsmarkeringen stannade vi och bytte plats. Ca fyra km skrek sonen GUD – MEN HERRE GUD – oavbrutet. Jag sa milt ‘vi får hoppas Han hör dig’ och så skedde. Sonen lugnade sig, lyckades ha möte med jättelångtradare och bli omkörd. Framme vid den beräknade vändplatsen svängde han in och stönade ‘oj, vilken kramp jag har i musklerna’ – stackarn – och sen började det hällregna igen, så vi bytte plats och körde hem. Ute strålar regnbågen, hoppets tecken. Kanske gäller det en bilförare-in-the-making också.

Lättad är jag nu. Fast samtidigt så trött. Att lägga en smärtsam del av det gamla livet bakom sig blir bra. Men samtidigt är det förstås nära knutet till förhoppningar som fanns, de allra första att maken skulle bli bättre än han blev, men sen också önskan att människor som arbetat med honom i många år skulle förmå se hans friska och goda sidor, att han mitt i sin bräcklighet har en förblivande och annorlunda styrka, att han är en resurs. Och kanske också att de på det sättet inte enbart skulle vara ett stöd för honom, utan också för mig. Men stoft och aska blev det. Och att höra att andras underlåtenheter skulle vara mitt fel, det kändes bisarrt. Där sitter en tagg som inte ramlar bort omedelbart.
På jobbet i dag fick kollegan hjälp av en mer kvalificerad kamrat. Jag satt en bit ifrån och försökte hänga med. Inte så framgångsrikt, jag somnade. Sittande i en vanlig kontorsstol. Då förstår t o m jag att det här har tagit en del kraft.
Men efter kaffet gick vi den vanliga promenaden, fast den här gången på makens uttryckliga initiativ. Och det började inte regna förrän vi hade fem meter till porten.
Just nu tänker jag ‘jag är fri’ – fri från en del av det jag uppfattat som plikt. Jag tillåter mig att känna trötthet och sorg, men mer glädje ändå. Den växer under tiden som jag vilar.

Nu gäller det att fokusera. Det är svårt när man blivit alldeles uttröttad. Har talat med makens f d arbetsgivare. Man hade gjort allting rätt, jo då, fattat beslut om personlig tjänst för maken – men inte informerat maken, för man visste ju inte vad FK skulle besluta, och samtidigt informerar man inte heller FK om detta, utan någon ringer FK och lämnar lite lagom vilseledande info, så när FK på denna svaga grund i st ändrar sitt förslag till permanent sjukskrivning, så har ju arbetsgivaren inte längre några skyldigheter och den beslutade personliga tjänsten är historia utan att man behövt anstränga sig åt nåt håll.
Jag gråter över detta Moment 22 och över att det på något vis går bra och automatiskt att lägga skulden på mig. För på något sätt är det mitt fel, som inte förstått, och som inte kommunicerat tillräckligt. Och jag som tjatat och efterfrågat information…Nu är det dags att sluta bära detta med sig. Partiell minnesförlust är en nåd att stilla be om, inför natten som kommer och kommande dagar.
Men just nu tillåter jag mig att vara trött på att leva i en värld av ynkryggar. Ord betyder någonting, låtsas inte att slarv och tankeluckor är omsorg! Och om jag inte starkt efterfrågat information, vad hade jag då fått veta? Ingenting, eftersom Moment 22 slagit till där också.
I morgon och alla kommande dagar är detta borta ur min värld, det ber jag om.

Avhållna grannen har gått runt och hostat hemskt drygt en vecka. Hostat på nätterna också. Inte kunnat röka. Hennes bekante läkare var lika illa däran, han trodde dom var tidiga influensafall. I dag när jag tittade bort var hon betydligt bättre, antibiotikan hade tagit. Hon hade pusat köksfönstret, satt igång mannen med dammsugaren, själv torkat köksgolvet, skurat spisen, torkat kyl- och frysdörrarna, höll som bäst på med köksbänken ja fliten lyste lång väg. Och hon hade köpt Nicorette…Hur ska detta sluta? Jag höll nästan på att ryckas med, men jag gick hem och vilade lite.

Hörde i dag en musikprofessor på radio. Han talade om människors starka upplevelser av musik. Att många har mycket starka känslor förknippade med musik man tex hört när man blivit förälskad eller när något tagit slut. Musiken drabbar, man sugs in, tiden försvinner.
Det händer inte mig. För maken har alltid musiken varit livsnödvändig. Jag minns från vår första tid tillsammans när jag kom mot hans dörr och hörde musiken på långt håll. Han njöt så påtagligt. Han hade en period när han lyssnade på Christmas Carols – jag också då, fast en tredjedel fick jag aldrig höra, för dom gillade han inte. Och jag har inte absolut gehör, har aldrig sjungit solistpartier, om man säger så, så min ev musiksmak fanns inte. Mitt behov var inte heller så starkt. Men ibland kan jag önska att jag fått lyssna i fred, på mitt taffliga sätt. Någon sa till mig ‘men det är ju bara du köper en egen maskin och skaffar hörlurar’, men så enkelt är det tyvärr inte. Musik är inte min, jag kan ha känsloupplevelser, men jag uppfattar inte harmonier och stämmor på ‘rätt’ sätt. Jag dras sällan in i musik på det totala sättet. När han låg på rehab lyssnade han väldigt lite, de praktiska problemen blev för stora, han försökte stoppa in två cd på en gång eller lade dom upp och ner, och damerna var inte så händiga med att hjälpa honom. Här hemma försöker jag ge honom så mycket som möjligt av vad han vill ha, och jag rotar genom cdsamlingen för att ge det möjliga.
Jag skulle vilja ha känslan att lyftas och bäras som man tydligen kan få, men den dörren är stängd för mig.

Nästa sida »