Tigerliljan's Weblog

Sömnen är konstig, drömmar funderar jag över ibland. Men själva sömnen. Som jag gör nu, somnar sÃ¥ fort jag sätter mig. Nyss en timme som försvann. Att sÃ¥ sällan fÃ¥ sova ‘pÃ¥ mina egna villkor’. Alltid vaknar jag för att nÃ¥gon annan behöver det, maken ska till badrummet, och sonen ska ha frukost. Och jag gÃ¥r inte och lägger mig när jag önskar heller, pÃ¥ ett sätt. Det beror pÃ¥ makens läggtider och mitt behov av en stund ensam efter det. Men sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r av mitt liv som jag aldrig fÃ¥tt sova sÃ¥ länge jag skulle vilja. Märkligt.

Mamma fick en dag en vänstersidig stroke, dvs hon blev högersidigt förlamad och tappade talet. Hon hade gÃ¥tt runt i huset nÃ¥got dygn innan nÃ¥gon upptäckte hennes situation. Hon kom till sjukhus. Jag Ã¥kte upp för att hälsa pÃ¥, yngste bror hämtade mig vid stationen och vi Ã¥kte upp. Jag kände först inte igen henne. Men vi satt där en stund. DÃ¥ skulle kuratorn börja diskutera hennes situation. Bror gick med. Han kom ut ganska snart med hÃ¥ret pÃ¥ ända och sa ‘gÃ¥ in du, hon är inte klok’. Varför jag skulle vara bättre pÃ¥ att hantera dÃ¥rar kan jag fundera pÃ¥ än i dag. Men jag gick in. Mycket ung och ambitiös kurator. DÃ¥ hade tänkandet att alla alltid har det bättre i sitt ursprungsboende börjat komma. Det var progressivt. SÃ¥ hon sa förstÃ¥s att sÃ¥ snart som möjligt skulle mamma hem till huset. ‘Hur ska det gÃ¥ till?’ undrade jag. – ja, vad tror du egentligen kan hända? sa det korkade fruntimmret. Det var inga svÃ¥righeter alls för mig att räkna upp en massa vardagliga situationer som inte skulle fungera. Mamma bodde sÃ¥ att hon inte ens sÃ¥g ljus frÃ¥n grannhus, hon hade en brant källartrappa, trädgÃ¥rd av ansenliga dimensioner, brevlÃ¥dan i en backe vid huset, ganska brant trappa till huset, och hur fungerar telefon när man inte kan prata? Men kvinnan vidhöll att det skulle gÃ¥ sååå bra, mamma skulle fÃ¥ hjälp fem ggr/dygn. Inte fick hon det. Det kom nÃ¥gon pÃ¥ morgonen och nÃ¥gon pÃ¥ kvällen. Det blev ganska snart ohÃ¥llbart, och hon fick en lägenhet i tätorten.
En vacker dag ville mamma göra vÃ¥fflor. Hon vispade nÃ¥gon smet, tog fram järnet, men hittade ingen sladd. Men hon var en liten händig dam, sÃ¥ hon gick in i rummet till en bordslampa, som ju hade sladd. Hon hittade en skruvmejsel och började skruva itu vippkontakten. Utan att dra ut sladden ur väggen. Ganska snart fick hon till en rejäl kortslutning (som hon överlevde helt oskadd) – men hon släckte hela kvarteret.
Då fick hon i a f timer på spisen.

Sonen har inte precis pressat på om sitt övningskörande. Men i går kväll skulle det bli av. Klockan åtta var det väldigt mörkt, och efter fem minuter ösregnade det också. Jag hade tänkt att vi efter lite harvande på en rymlig parkeringsplats skulle ta en tur ut i buskarna. Fast jag insåg efter en kort bit i mörkret utanför gatlyktorna att det var nog en riktigt usel idé att börja landsvägskörning f f g just där och just då. Så vi rekade lite bara med mor vid ratten.
Men även sonen insÃ¥g ju att det här inte var givande, sÃ¥ i dag körde vi iväg i dagsljus, eller vad man kan kalla den allmänna skymningen. En bit utanför tätortsmarkeringen stannade vi och bytte plats. Ca fyra km skrek sonen GUD – MEN HERRE GUD – oavbrutet. Jag sa milt ‘vi fÃ¥r hoppas Han hör dig’ och sÃ¥ skedde. Sonen lugnade sig, lyckades ha möte med jättelÃ¥ngtradare och bli omkörd. Framme vid den beräknade vändplatsen svängde han in och stönade ‘oj, vilken kramp jag har i musklerna’ – stackarn – och sen började det hällregna igen, sÃ¥ vi bytte plats och körde hem. Ute strÃ¥lar regnbÃ¥gen, hoppets tecken. Kanske gäller det en bilförare-in-the-making ocksÃ¥.

Lättad är jag nu. Fast samtidigt så trött. Att lägga en smärtsam del av det gamla livet bakom sig blir bra. Men samtidigt är det förstås nära knutet till förhoppningar som fanns, de allra första att maken skulle bli bättre än han blev, men sen också önskan att människor som arbetat med honom i många år skulle förmå se hans friska och goda sidor, att han mitt i sin bräcklighet har en förblivande och annorlunda styrka, att han är en resurs. Och kanske också att de på det sättet inte enbart skulle vara ett stöd för honom, utan också för mig. Men stoft och aska blev det. Och att höra att andras underlåtenheter skulle vara mitt fel, det kändes bisarrt. Där sitter en tagg som inte ramlar bort omedelbart.
På jobbet i dag fick kollegan hjälp av en mer kvalificerad kamrat. Jag satt en bit ifrån och försökte hänga med. Inte så framgångsrikt, jag somnade. Sittande i en vanlig kontorsstol. Då förstår t o m jag att det här har tagit en del kraft.
Men efter kaffet gick vi den vanliga promenaden, fast den här gången på makens uttryckliga initiativ. Och det började inte regna förrän vi hade fem meter till porten.
Just nu tänker jag ‘jag är fri’ – fri frÃ¥n en del av det jag uppfattat som plikt. Jag tillÃ¥ter mig att känna trötthet och sorg, men mer glädje ändÃ¥. Den växer under tiden som jag vilar.

Nu gäller det att fokusera. Det är svÃ¥rt när man blivit alldeles uttröttad. Har talat med makens f d arbetsgivare. Man hade gjort allting rätt, jo dÃ¥, fattat beslut om personlig tjänst för maken – men inte informerat maken, för man visste ju inte vad FK skulle besluta, och samtidigt informerar man inte heller FK om detta, utan nÃ¥gon ringer FK och lämnar lite lagom vilseledande info, sÃ¥ när FK pÃ¥ denna svaga grund i st ändrar sitt förslag till permanent sjukskrivning, sÃ¥ har ju arbetsgivaren inte längre nÃ¥gra skyldigheter och den beslutade personliga tjänsten är historia utan att man behövt anstränga sig Ã¥t nÃ¥t hÃ¥ll.
Jag grÃ¥ter över detta Moment 22 och över att det pÃ¥ nÃ¥got vis gÃ¥r bra och automatiskt att lägga skulden pÃ¥ mig. För pÃ¥ nÃ¥got sätt är det mitt fel, som inte förstÃ¥tt, och som inte kommunicerat tillräckligt. Och jag som tjatat och efterfrÃ¥gat information…Nu är det dags att sluta bära detta med sig. Partiell minnesförlust är en nÃ¥d att stilla be om, inför natten som kommer och kommande dagar.
Men just nu tillåter jag mig att vara trött på att leva i en värld av ynkryggar. Ord betyder någonting, låtsas inte att slarv och tankeluckor är omsorg! Och om jag inte starkt efterfrågat information, vad hade jag då fått veta? Ingenting, eftersom Moment 22 slagit till där också.
I morgon och alla kommande dagar är detta borta ur min värld, det ber jag om.

AvhÃ¥llna grannen har gÃ¥tt runt och hostat hemskt drygt en vecka. Hostat pÃ¥ nätterna ocksÃ¥. Inte kunnat röka. Hennes bekante läkare var lika illa däran, han trodde dom var tidiga influensafall. I dag när jag tittade bort var hon betydligt bättre, antibiotikan hade tagit. Hon hade pusat köksfönstret, satt igÃ¥ng mannen med dammsugaren, själv torkat köksgolvet, skurat spisen, torkat kyl- och frysdörrarna, höll som bäst pÃ¥ med köksbänken ja fliten lyste lÃ¥ng väg. Och hon hade köpt Nicorette…Hur ska detta sluta? Jag höll nästan pÃ¥ att ryckas med, men jag gick hem och vilade lite.

Hörde i dag en musikprofessor på radio. Han talade om människors starka upplevelser av musik. Att många har mycket starka känslor förknippade med musik man tex hört när man blivit förälskad eller när något tagit slut. Musiken drabbar, man sugs in, tiden försvinner.
Det händer inte mig. För maken har alltid musiken varit livsnödvändig. Jag minns frÃ¥n vÃ¥r första tid tillsammans när jag kom mot hans dörr och hörde musiken pÃ¥ lÃ¥ngt hÃ¥ll. Han njöt sÃ¥ pÃ¥tagligt. Han hade en period när han lyssnade pÃ¥ Christmas Carols – jag ocksÃ¥ dÃ¥, fast en tredjedel fick jag aldrig höra, för dom gillade han inte. Och jag har inte absolut gehör, har aldrig sjungit solistpartier, om man säger sÃ¥, sÃ¥ min ev musiksmak fanns inte. Mitt behov var inte heller sÃ¥ starkt. Men ibland kan jag önska att jag fÃ¥tt lyssna i fred, pÃ¥ mitt taffliga sätt. NÃ¥gon sa till mig ‘men det är ju bara du köper en egen maskin och skaffar hörlurar’, men sÃ¥ enkelt är det tyvärr inte. Musik är inte min, jag kan ha känsloupplevelser, men jag uppfattar inte harmonier och stämmor pÃ¥ ‘rätt’ sätt. Jag dras sällan in i musik pÃ¥ det totala sättet. När han lÃ¥g pÃ¥ rehab lyssnade han väldigt lite, de praktiska problemen blev för stora, han försökte stoppa in tvÃ¥ cd pÃ¥ en gÃ¥ng eller lade dom upp och ner, och damerna var inte sÃ¥ händiga med att hjälpa honom. Här hemma försöker jag ge honom sÃ¥ mycket som möjligt av vad han vill ha, och jag rotar genom cdsamlingen för att ge det möjliga.
Jag skulle vilja ha känslan att lyftas och bäras som man tydligen kan få, men den dörren är stängd för mig.

Sonen äter oftast lunch hemma mÃ¥ndag. För tre mÃ¥ndagar sedan blev det ugnsstekt korv med hemlagat potatismos. TvÃ¥ mÃ¥ndagar sedan var jag i Italien (suck), förra mÃ¥ndagen blev det ugnsstekt korv med pommes. I dag – frestelsen till ungsstekt korv ligger där och pockar. Men jag stÃ¥r emot, det blir timjan- och citronkryddad kyckling i ugn i stället. Mot mattemplet – men tyvärr, jag väntade sÃ¥ länge att den underbara soliga morgonen har hunnit övergÃ¥ i en kraftig regnskur. Och det betyder att skymningen faller kvart i elva. Jag vill gÃ¥ och lägga mig i st för att gÃ¥ ut. Men om jag gÃ¥r ut nu kan jag lägga mig när jag kommer hem. Spännande val.

Stod och tänkte på min äldste bror i förmiddags. Vi hade en märklig relation. Han var betydligt äldre än jag, flyttade hemifrån så tidigt att jag inte har särskilt mycket minnen av att han bodde hemma. Han studsade in nån månad ibland mellan jobb och olika boenden ibland. Men så träffade han en kvinna han gifte sig med och fick tre barn. De bodde ca 8 mil från mina föräldrar. Med glesa mellanrum träffades vi där. Mamma kom inte alls överens med denna svärdotter, och nån idealisk svärmor var mamma knappast. Hon älskade äldste sonen mycket.
Pappa dog rätt hastigt, mamma behövde en del hjälp, men denne bror som vid det laget var rätt mycket sjukskriven, men han hade sällan möjlighet att hjälpa till. Han var kraftigt överviktig vid det laget, ca 160 kg skulle jag gissa. Mamma blev rätt sjuk så småningom och flyttade från huset till lägenhet i anslutning till äldreboende. Han hjälpte till en del vid flyttningen, men det mesta hamnade på yngre brodern. Fyra år skilde mellan dom.
SÃ¥ dog mamma. Lägenheten skulle tömmas. Bröderna och jag samarbetade sÃ¥ gott det gick, och det blev färdigt. Men sen bröt helvetet löst. Boet skulle delas. Jag trodde inte det var särskilt stora svÃ¥righeter, naivt. Mamma hade sysslat mycket med handarbete. Hon hade t ex knypplat kilometervis med spets. En del hade hon gjort till en linneduk, modell större, som jag fick. Inte läge att ta med den till studentrum och olika provisoriska boenden. Den lÃ¥g kvar hos mamma. Hon ställde ut den pÃ¥ en hantverksutställning en gÃ¥ng och var mycket stolt över det ‘och kan du tänka dig, dom försäkrade den för 30 tusen’, sa hon förnöjt. Detta nämner yngre bror för äldre när dom stÃ¥r och plockar. DÃ¥ gÃ¥r det upp en lysande idé för äldste. Jag ska betala honom 30 tusen för att fÃ¥ duken, annars ska den säljas. Jag ställer mig avvisande till idén. Han insisterar. Stämningen blir lite infekterad. Han släpar med yngre bror och duken för att fÃ¥ den värderad pÃ¥ Svenska spetsar, där man säger att den säkert har affektionsvärde men inte är professionellt monterad och skulle betinga ett pris pÃ¥ 1200 kr. DÃ¥ kom duken i postpaket, utan kommentar. Den var broderad i ena hörnet med mitt namn och datum för min 18-Ã¥rsdag. Äldste hade vid det laget lagt beslag pÃ¥ mammas porslin, reellt värde ca 35 tusen, men det fick väl vara. Jag hade inte förstÃ¥tt innan att han avskydde mig.
Så dog han också. Yngre bror ringde och berättade. Jag utgick från att vi gemensamt skulle åka till begravningen, men det gick inte. Brorsbarnen ville inte se mig.
När yngre bror dog, väldigt hastigt, ringde brorsbarnen upp. Denne bror hade nämligen gift sig, rätt olyckligt, tre månader före sin död och inte berättat det för någon, så nu kände sig brorsbarnen snuvade på arvet och ville ha min hjälp att bråka med den okända änkan. Så blev det inte.

Det har varit lite diskussion om grannars ljud, Hosanna hade stereoupplevelser i badrummet, men någon sa för länge sen att ca tre söndag em börjar alla grannar diska söndagmiddagsdisken. Trots diskmaskin ligger det en del i det. Fast inte hos mig i dag, dvs hur grannarna gör bryr jag mig inte om. Men jag har varit och ätit läcker kallskuren lunch, med efterföljande kaffe o tårta, sån där med frukt i gele och mandelmassa runt om, m a o känner jag inte för att äta de närmaste dygnen. Och översociale maken gav upp mitt i kaffet och ville hem (jag var inte ovillig). Det verkade som om lunchen skulle pågå till halv fem ungefär.
Det var kyrkoherden där vi brukar gÃ¥ i kyrkan som fyllde, fast i kyrkan firade vi ‘Trons kraft’ och att det i Ã¥r är 1000 Ã¥r sedan Olof Skötkonung döptes och Sverige blev förändrat. En ljus och glad gudstjänst, att gÃ¥ fram till Gud med allt vi bär i hjärtat. – och sen som sagt massor med mat, hans hustru hade stekt köttbullar ungefär motsvarande en normalstor pyramid, och det hölls ganska flamsiga tal och vi träffade folk vi inte sett pÃ¥ länge. Fast nu ska jag ta ett glas vitt och en cigarill – är det söndag sÃ¥ är det.