Tigerliljan's Weblog

snart. Om en timme drygt. Man sa på tv att bortåt hälften av alla svenskar inte vill ha nyårsraketer, men den andra hälften, dom som vill, står snart och trängs på vårt lilla torg. Det smäller en del redan, men eftersom det är så dimmigt syns inte mycket. Jag gissar att när smällandet kommer närmare så syns det i a f.
Dimman hade lagt sig i tjocka bankar när vi åkte hem från en fin eftermiddag. Vi är lyckligt lottade, som kan sitta med vänner, äta god mat och prata om tramsiga saker och viktiga saker i en salig blandning. Och att veta att man blir förstådd är en gåva, inte alls självklart.
Och jag gäspar redan, jag som annars alltid är vaken en bit efter tolv. Den vanliga tiden och världen pågår. Och visst, plötsligt minns jag att Tvåan gifte sig ju nyårsafton 1999. Det året liknade inget annat, men det var dimmigt den natten också, det minns jag. Klart.

sitter maken och jag i bilen i strålande solsken. Nån grad kallt, så jag får väl skrapa rutorna och kylan hade smugit upp också till tredje våningen. Fuchsian såg ledsen ut.
Men hittills har det varit en bra dag, jag vaknade i lagom tid, duschade, läste morgonbön – som alla morgnar påminner jag mig – lär mig att se Dig i dom jag möter i dag och låt mig inte skymma Dig för någon, och sista dagen i december finns andra ord där – behåll mig i Din nåd nu och alltid. Sorgen och smärtan som kommer att vara en del av mitt liv, nu och även framgent.
Men tacksamheten också. Och glädjen. Alla goda fina omtänksamma människor jag möter, alla som jag på många sätt bär i hjärtat. Många har så svåra liv att jag nästan inte kan förstå hur det är möjligt att vandra vidare, andra har det annorlunda, men alla är vi på väg framåt. Fortfarande. Och jag önskar, verkligen önskar, att jag ska kunna möta det som kommer med lugn och frid. Ge något till någon.
Allt gott nu till er som vill läsa hos mig – jag återkommer senare under kvällen, då när alla raketer lyser upp himlen här.

med balsamvinäger nyss, maken och jag. Dom hade färdats långt för att komma just till oss och hade viss likhet med jordgubbar också. Fast lite knapriga var dom allt.
Och dagarna flyter på i en jämn ström, 24 timmar varje dygn. Jag skulle önska en ny början, känslan av lättnad som när man går ut från bikt kanske. Som jag minns det, att vara tvättad, en förundrad början på resten av livet. Det saknar jag, tilliten.
Men nu är livet som det är. Jag bläddrar i almanackans tomma blad, där är Påsken, där är våra födelsedagar. Inte mycket mer vet jag. En del av alla dessa dagar kommer jag att kunna säga – ‘en så bra dag det blev ändå’. Jag kommer att möta vänlighet och omtanke. Och en eller annan dag kan någon vara tacksam för mig. Trots allt. Att försöka samla ihop sitt mod inför det som kommer. Att älska mer. Ett steg i taget.

blir det inte. Av många skäl. Men för mitt eget minnes skull, om jag nån gång vill titta och inte orkar läsa igenom hela förra året (ha!)  – så kan jag säga ett par positiva saker och allt som skrivs är som bekant ur mitt perspektiv, bara mitt –
Svärmors födelsedag blev en mycket lyckad tillställning. God mat och vänliga gäster och glad svärmor! Och alla mina barn var med – ett litet mirakel bara det. Och glädjen och lättnaden när jag diskade det sista minns jag än.
Femte barnbarnet föddes – mycket älskad – så söt!

Sen var det förstås en upplevelse att bli dödförklarad ffg. Jag hoppas att jag slipper vara med om det fler gånger. Nästa gång kanske jag inte kan/behöver dementera. Men det gäller väl att gå försiktigt, antar jag. Och den som ställde diagnosen hade ingen påtaglig medicinsk utbildning, så det får väl räknas som en misslyckad förhoppning. Än så länge. Men det nya året kan ju betyda nya möjligheter. Och den som kände sig tvungen att vidarebefordra mejl hit och dit för konsultationer eftersom ‘ja’ och ‘nej’ är så extremt svåra alternativ på en rak fråga, nej det var mer än jag klarade. Jag är värd vanlig ärlighet. I do not lie and I do not feign.

Ett nytt år är nya siffror. En ny början. Igen. Och lite skakar jag inför 366 nya dagar. Alla bär vi någon annans glädje i våra händer, mer varsamhet skulle jag önska.

saknas här just nu. Jag självskannar på maxi. Med tre varor, kyckling, gräddfil och äppeljuice kvar bara slocknar skannern. Och sen börjar den blinka och berättar för mig att den söker kontakt. Men den hittade den tydligen inte. När jag bad om hjälp så försökte hon ta en ny, och försökte igen och igen och igen och sen fick jag en ny och måste skanna om alltihop igen. Dessutom hade jag köpt druvor och där kunde man inte dra paketet utan fick gå tillbaka en kilometer till frukten, där det fanns en speciell liten skylt. Så just nu vill jag inte mer.
Och så fort jag kom innanför dörren säger maken förstås – ‘har det gått bra?’, för det gör han alltid. Omtanke, jo då, men jag som dessutom upptäckte att jag glömt sadelskyddet på, kände mig bara trött. Och särskilt bra tyckte jag väl inte att det hade gått.

sovrumsdörren i går för att hjälpa maken ner till lunchen, så började han sjunga där han låg alldeles raklång, med stark och vacker röst – ‘though worms destroy my body, yet in my flesh I shall see God’ (aria ur Händels Messias) och jag blev alldeles tagen. En så märklig situation – där ligger han med sin delvis förstörda kropp och sjunger så vackert. Jag får fortfarande tårar i ögonen.
Och jag önskar alla att hantera sina kroppar och själar så bra som möjligt. Att inte vara destruktiv mot sig själv är viktigt, fast man inte alltid klarar det. Så mycket dumt man gör.
Men snart är det dags för dagens lunch, den berömda spenatpajen blir det, även om jag måste handla innan. Hur kunde jag missa att det behövs ägg och cr fraiche också. Det är säkert bra för mig att ta den korta promenaden, om nu kroppen ska vårdas alltså.

gör vi på söndag. Jag har en med skogsmotiv framför datorn, vi har en med blad att dra av och jättesiffror på köksväggen så att maken ska se den, en som ligger bredvid brödrosten i köket där viktiga möten och tider skrivs upp (om man har tur) och så en bredvid makens fåtölj vid tv:n och den har bilder från Stockholms spårvägar året som kommer. Och sen har jag en pytteliten i väskan också. Så det finns många möjligheter att det blir rätt och en hel del chanser att det blir fel också.
Men ett nytt årtal ändå. Och möjligen samlar jag ihop mig till en egen liten årskrönika i morgon, och det är klart att katastrofiska jag kan tänka mycket som kan bli ännu värre under året som kommer, det kan jag visst. Men det hände rätt mycket förfärliga saker under 2011, saker jag aldrig hade kunnat föreställa mig för ett år sen. Blodet droppar fortfarande kan man säga. Möjligen bidrog detta år ytterligare till förmågan att tänka just katastrofer. Men jag ställer mig prydligt och ordentligt nånstans mitt i högen för att inte synas.

Diskmedel. Maskindiskmedlet var slut. Det fanns en ny variant – nu ännu bättre förstås – och jag gick på det. Och i kväll var det dags för detta revolutionerande medel. Oj oj oj. Och lilla kapseln såg så högteknologisk ut att jag fattade att det var bäst att läsa ordentligt på paketet. Allt det finstilta. Och på ena kortsidan fanns instruktioner. Och nånstans i den grötiga texten stod det FÅR INTE ANVÄNDAS I SNABBPROGRAM. Men hallå!!!! jag använder alltid snabbprogram. Hos döttrarna blir jag galen över att det tar två timmar att diska med deras eleganta maskiner. Vi är inte ett regemente hemma hos mig, våra tallrikar blir alldeles lagom rena med snabbprogrammet på en halvtimme. Och jag tänker efter fattig förmåga på miljön också. Eller energin eller nåt.
Så i morgon köper jag nytt maskinslaskmedel och donerar det här till Tvåan. Så här kan jag ju inte ha det. Den är väl färdig innan jag somnar.

– julskinkan – i frid. Allra sista biten i en liten plastpåse i frysen, avsedd för risotto i januari, och den näst sista blev skinksås till pasta med lite sherry, grädde och nån god grönmögelost. Så den har väl en temporär viloplats, jag vet lyckligtvis inte hur länge. Men jag hoppas tarmarna sköter sig normalt.
Och maken och jag ägnade em åt The Queen med Helen Mirren, maken är lite svag för henne, kanske inte med grå lockpermanent – men det var en bra rolltolkning. Och jag funderar över plikt och lojalitet. Inte bara pga Helen Mirren, jag pratade i dag med en av de mest lojala och plikttrogna personer jag känner. Det går inte alltid hand i hand med fantasi och ömhet, men alla behöver inte vara stöpta i samma form. Jag blir bedrövad när det antas att man inte behöver visa omsorg och värme mot den som kanske inte kramas och pussas hela tiden. Man kan vara känslig för dåligt bemötande även om man har en strikt fasad. Hjärtat blir lite tungt när det blir så klart att det är skillnad på folk och fä.
Ständigt dessa komplikationer mellan människor.
Och jag tänker på reklamfilmen med jättehunden som skyddar den mycket lilla mot regn – om man är stor måste man vara snäll. Man kan vara stor på många sätt.

i väl i det närmaste en antikvitet, gissar jag. Mörkblått dessutom. Jag har ju ett litet projekt – att märka sönernas linnehanddukar. Tygaffären sålde helt odugligt märkpapper, svaga ljusblå nästan osynliga streck blev det. Men i går kväll öppnade jag en låda där det låg ett gammaldags karbonpapper i en storlek som borde räcka resten av mitt liv. Så nu har jag kalkerat på första handduken och börjat brodera. Det var länge sen, men jag gillar broderier. Det behövs dagsljus också vid min ålder. Kanske rentav mer dagsljus än vad dagen bjuder här och nu. Och jag gissar att det kommer att bli bättre när jag får upp tekniken lite mer. Det gäller väl för nästan alla aktiviteter.
Och jag är inte diskriminerande, döttrarna har redan använt sina handdukar i flera år och då hade jag fått denna strålande idé.
Så nån gång nästa år är jag kanske klar. Helt onödigt kanske, men jag tycker det är vackert med broderat linne.