Tigerliljan's Weblog

är det allt. Det här att ha ett badrum är rätt lättmanövrerat ändå. Men det här att bara ha en tv, det är lite tristare. Jag har inte kommit mig för att ta tag i det projektet, utan har tänkt att det är väl lite överdrivet. Och det är det kanske. Men just i dag trodde jag att jag skulle få titta på bakprogrammet i fyran, eftersom äntligen Fråga Lund var slut (jo då, jag har tittat på det), men då var det ett byggnadsprogram som maken ville se. Ah ja, jag började skriva handelslista och lyckades hitta ett recept på små pajer, soltorkade tomater och svarta oliver, så det är bra. Men då börjar maken säga att det här känns inte alls bra, och kära nån, han har ju alltid gjort så där, valt vad som han vill titta på, så jag är inte vare sig förvånad eller störd. Men jag vill inte hålla på och tjata om det, han väljer och sen är det klart. Jag ser det inte som ett jämställdhetsprojekt heller, han har så mycket svårigheter i livet, som jag slipper, så det får vara så.

lite plötsligt känns det allt. Alldeles nyss var det början av månaden och jag satsade på den så länge planerade resan. Och i morgon är det november. Förmiddagens klara solsken har blivit grå moln här. Och jag fryser. Hela tiden. Jag har kalsonger och extra kofta på mig, men det hjälper inte. Det kan vara tröttheten från i går i kombination med nattens sömnbrist eller nån liten infektion på ingång.

Men jag har nya böcker att läsa, tvätten är hängd och limporna står i ugnen. Jag vet att jag tjatar ofta om det, men det är en trygghetsfaktor för mig. Doften och värmen, och att jag rent konkret har gjort något för oss, något påtagligt. Det mesta av det jag gör, är ju inte synligt eller mätbart.

i huvudet, så gäller det att försöka hålla fokus. Just nu är jag tacksam att jag fått ihop limporna, som står och jäser till kvart över tre. Sen försökte jag prata med Äldsta, men hon stod i köket och lagade mat och där är mottagningen urusel, man måste gå ut på gården för att kunna prata, så vi får väl försöka senare.

Och när jag gick från biblioteket så mötte jag en av dessa absoluta favoriterna sen länge. För länge sen träffades vi oftare, men det är roligt när det händer. Vi blev stående en stund. Han råkar vara en av traktens mer erfarna advokater och vi suckade gemensamt över omvärldens dumhet. Jag skildrade mitt trassel med bouppteckning och bank och han berättade om när han, i samband med en bouppteckning, gick in på banken och skulle ordna testamentariska legat och bankkvinnan ville ha kopia på bouppteckningen och han sa nej, det behöver du inte. Men hon stod på sig och efter en stunds tjafsande gick hon och frågade nån auktoritet och kom tillbaka med den förintande (trodde hon) repliken – ‘ja, det får väl gå för den här gången då’. Och han är en tillräckligt väluppfostrad person för att inte upplysa henne om vem hon hade framför sig.

så det är bara att vänta. När jag ändå var i krokarna passade jag på att lämna och låna på biblioteket, jag kom precis när dom öppnade, det var kö av entusiastiska barn. Sen tittade jag upp till Bästa fd Grannen. Där hade det varit dramatik under natten, någon hade sprängt en brevlåda, som brunnit upp på kuppen, längst ut i raden. Hennes karl hade hört smällen och den – förståeligt – hysteriska grannfrun från nedre botten. Så mycket elände det blir.

Sen satt vi och pratade och jag fick en mugg kaffe. Och hon har dragit ner från ett paket cigaretter om dan till tre stycken. Bra så.

Och sen är det lite trist när sömnen säckar ihop. Jag lade mig tjugo minuter tidigare än vanligt i går, men det blev ingen sömn av det, jag låg vaken till efter två. Frånsett att det är irriterande och att jag en liten stund fick kramp i högerfoten, så är det förstås ingen katastrof, men lite lätt jobbigt, i sht den där första gången maken ville upp vid fem och det sen var svårt att somna då igen.

lite dokument som jag fick. Skrivaren surrade, och hej vad det gick. Och sen skulle jag skriva ut ett dokument till, och då muttrade datorn att den inte kunde skriva ut än. Nähä, då väntar vi väl då, tänkte jag. Och en liten stund senare försökte jag igen, jo då, det skulle gå bra, men då tittade jag lite hastigt på omfattningen av dokumentet. 98 sidor. Det fick stanna outskrivet i datorn då. Dels för att det förmodligen är enklare så, och dels för att då tror jag på riktigt att min skrivare skulle dö.

Och sen sitter jag i ett alldeles annat sammanhang och funderar på hur det kommer sig att en del människor utvecklar att så selektivt minne, intressant. Tyvärr är det sant när man säger att intresset inte ljuger. Just precis.

men det var en vacker eftermiddag. Lite vemodigt var det allt, makens morföräldrahem där förändringens vindar förstås blåser. Tiden tickar obönhörligt, jag vet. Men det gör inte att det är enkelt ändå. Och maken har inte så väldigt många släktingar kvar, och min irritation över dom som ändå finns var betydande. Jag hade bestämt mig för att det knappast var någon idé att just jag skulle säga nånting, men det var ändå irriterande att mötas av repliken – ‘ska du stanna kvar?’. Jag, det är klart att jag skulle, jag hade skjutsat maken och vad vore alternativet? En del människor är bara naturkorkade.

i morgon, är tanken. Jag har varit och pratat med den kompetente mannen på recondfirman. Jag har god erfarenhet av honom sen tidigare. Det enda som är lite knepigt är att ta sig in där, det är konstiga dörrar, men det ordnar sig nog. Han fixade den blå bilen åt mig en gång när jag hade lyckats bära mig illa åt, så han klarar förmodligen det här också. Det är trist med en ganska ny bil som ser ut att ha fått fläcktyfus. I fortsättningen kommer jag inte att parkera under träd i hösttid, knappt annars heller, fågelskit är inte så mycket bättre än löv.

Och solen skiner i den kalla förmiddagen, det är vackert. Samtidigt är det väldigt långt till  min tid för däckbyte, men jag hoppas det kommer att fungera. Om jag har tur, så är det avlastning v 45, och det vore bra om det inte blir snöstorm då.

till gröten i morgon. Valet låg mellan att vänta till före frukost och handla den då, men jag krafsade fram sidenlångkalsongerna ur skåpet och gick ut nyss, så är det gjort. Och det fanns salladspåse och ett par extra äpplen också, så nu är jag beredd.

Och i morgon blir det soppa med spenat, vita bönor och tomat. Den finns i frysen, så jag lägger den i kylskåpet i kväll. Och här är det också mörkare på kvällen i dag förstås.

I går när jag kom in i sovrummet, så ansåg maken att det prasslade i ena hörnet. Och jag kände mig förstås lite stressad, inte för att jag tror att möss tar sig uppför tegelväggen och in genom det snedställda fönstret, när det är öppet, men man vet ju inte trots allt. Så jag låg en stund och lyssnade, men det enda jag hörde var egna tarmrörelser, så jag tror helt enkelt att han misstog sig.

ändå om familjen Mann, med rätt stor tacksamhet över att ha betydligt lugnare familjeförhållanden. Och jag tycker fortfarande att den ena var underligare än den andra, den ende som verkar ha någon sorts koll på den verklighet dom flesta av oss lever i, är brodern Golo, och inte ens det kan man vara säker på eftersom bokens författare förut skrivit just om Golo, och rimligen kan antas ha mer sympati för honom. Allihop hade kraftiga depressioner och självmedicinerade frikostigt med både alkohol och tabletter och öht vad dom kunde hitta. Och skriva skulle dom, allihop. Ja, inte mamma Katja då, men hon slapp inte undan, motvilligt givna intervjuer skrevs ut och blev bok ändå.

Och själv ska jag klistra upp krokar i badrummet, en betydligt lugnare tillvaro, som man lyckligtvis klarar utan självmedicinering. Notera att jag inte har synpunkter på medicinering som hålls under kontroll av rimligt utbildad personal, medicin kan vara livräddande och ge livskvalitet, men det där okontrollerade ihällandet av kraftigt verksamma substanser är rätt skrämmande.

mådde tydligen inte alls bra av att ramla i golvet. Kanske får jag betrakta den som avslutad. Men Brauschweig då! Jag kom ut i köket och tittade hastigt på den och den gick rätt! Första gången nånsin. Till och med det fungerar bättre i den här lägenheten, ett litet mirakel.

Och sen blev det ändå lite ont om tid, en jag bet ihop och insåg att jag kunde precis lika gärna plocka in i diskmaskinen när vi kom hem från kyrkan, så det ordnade sig. Det blåste rejält förstås, men solen skiner. Någon hade noterat 10 mm i regnmätaren i natt, hon sa lite bedrövat att när hon låg i natt och lyssnade på regnet, så tänkte hon på den under våren djupborrande brunnen och tyckte att femtitusen var kanske i onödan då. Men någon som stod bredvid tröstade henne att det nog kan bli torka framöver. Och dagens predikan handlade om att ta hand om varann i familjen, jo då. Och vi, som ska sammanträffa med diverse släktingar i morgon, känner att det låter säga sig. Alla släktingar har bevars inte hört just den här predikan. Och maken och jag diskuterade lite strategi inför denna fikastund, och jag förklarade att här gäller det att, än så länge, sitta still i båten och inte säga särskilt mycket. Det kan vara så att den dag närmar sig när man kan skaka hand och gå åt var sitt håll, det blir utmärkt för min del. Men vi är inte där än.