mars 2018


där i tv:n. Maken tittar på ett program om repetitioner av Matteuspassionen och man får sig till livs individerna bakom sjungandet. Alldeles nyss hade dirigenten ett litet samtal med en gosse, som nu sjunger med gosskören för sista gången. Dirigenten förklarade mycket ömsint att han hör att det är svårare för honom att komma upp på tonerna, så sen ska han få pröva att sjunga med tenorerna. Denna bräckliga och förgängliga skönhet. Och maken som själv var gossopran kunde förstås känna igen sig. Många livsöden dessutom. Fast holländska är ett bra besynnerligt språk för oss andra.

Och nu väntar vi på att det ska bli dags att åka till Midnattsmässan, även om det börjar före midnatt, redan klockan tio hos oss. Fast det blir rätt sent innan vi är hemma igen. Och vi får se vad maken säger i morgon bitti, jag anpassar mig.

Annonser

oxroulader, alldeles väldigt närproducerade, korna kan rentav ha betat på makens morföräldragård, puttrar på spisen. Puttrade rentav över nyss, men jag fick röja rent och fortsätta. Fyllning av bacon och katrinplommon, såsen är grädde, buljong och sherry. Vi tycker det är gott. Och då behöver jag bara koka potatis och ta fram tomater och blanda salladen i morgon. Dessutom är det två middagar, ännu bättre.

Hade det varit en aning mer vår, så hade jag kanske tagit en promenad. Nu nöjer jag mig med att titta ut. Och jag minns förstås att för ett år sen hämtade jag mina nya glasögon, och när jag kom hem frågade jag maken om han ville att jag skulle cykla bort till svärmor eftersom hon inte svarat i telefon. Så jag körde dit i solskenet, med nyckeln i fickan förstås. Och jag ringde på först och öppnade sen och klev in i tidningshögen. Där låg Svensk Dam, det såg jag omedelbart, och det hade den aldrig gjort om svärmor varit rask. Och sen satte allt igång, jag ringde Äldste och ambulansen och maken och alltihop. Och alla detaljer minns jag mycket tydligt, och hur jag sen satt ute i köket och en av dom vänliga ambulansmänniskorna gav mig ett glas vatten, som jag fick hålla i med båda händerna.

längre, varken riktiga eller godis. Jag åt f ö upp påskgodiset tidigare i veckan, så jag får skylla mig själv.

Och maken är klippt och duschad, som vanligt tänker jag att det växer ju ut iaf. Dessutom står kryddlimporna och jäser första omgången. Det hör till helgen för oss. Men här är det inte ‘glad påsk’ än, det är påskafton, när Jesus vilar i jordens hjärta, som det heter hos grekerna, fast där säger man förstås ‘en tä kardia täs gäs’ vilket jag inte orkar leta upp ett korrekt alfabete till. Hur som, så tar jag det lite stillsamt med firandet än.

Och i morse hade jag somnat om, och vaknade av att någon ropade mitt namn. Lite märkligt med tanke på att maken sov djupt, men jag gick upp då. Det var väl bäst.

från takrännan. Bra där. Och den nya rejäla isen på parkeringsplatsen smälter mycket långsamt, jag höll på att ramla när jag skulle till bilen, det där fem mm tunna snötäcket var förrädiskt. Men nu hoppas jag att det är på väg åt vårhållet. Den där väderappen påstod att nästa lördag ska det bli +17, men det känns rätt orealistiskt. Jag kommer inte att protestera om det skulle vara rätt.

Alldeles just nu är det tydligen solnedgång, det tjocka molntäcket som vilat över oss nästan hela dagen, har öppnat en liten glipa precis vid solen, så vackert, milt rosa.

Annars har vi levt en stilla Långfredag och jag funderar, som ofta, över människors stora kapacitet både för ondska och godhet.

i dag. Tacksamhet för den. Vi sov hela natten, bara det är märkligt. Och sen åkte vi till kyrkan, mycket körsång, ingen orgel, avskalad liturgi, Korset i centrum.

Och snart ska jag blanda sås till laxen i all enkelhet. Sen lyssnar maken sig igenom Johannespassionen och jag tittar på Passion of the Christ.

Och dom utlovade fem cm snö blev snarare fem mm, tacksam för det. Det var snövallar mellan gatan och trottoaren, men bilen som kom med våra fåtöljer hade plöjt igenom, så det gick bra för mig också.

snöade det runt sex, när maken och jag satt med en mugg té före Mässan, och lite yrde det på vägen, men när vi kom ut från kyrkan hade det slutat. Och jag hoppas det går bra för Äldstas familj, som är på väg söderut.

Vi var i god tid innan det började i kyrkan, tacksamhet att kunna sitta i stillheten en stund. Och predikan handlade en del om det här med att ge och att få, att Gud ger oss sig själv så att vi kan bli upprättade och ge vidare. Det är stort både att få ta emot, men också att få ge. Jag tänker ofta på det, när jag står där på golvet någon gång på natten och hjälper maken till badrummet. Jag har inte valt det här själv, men jag är ändå tacksam, mitt i min trötthet, att jag kan göra det här för honom. Att jag skulle önska att jag orkade mer får ju inte hindra mig att göra det jag kan. Man behöver inte räcka till för allt, det lilla man kan göra får vara bra.

som jag är fäst vid, påstod att det skulle börja snöa – igen – vid fem, och nu är klockan tjugo över och ingen snö. Jag kan bara hoppas att den för en gångs skull har fel. Men kallt är det. Och på många ställen var det väldigt mycket is på gatorna. Jag hade inte riktigt stängt bakluckan, när jag skulle i väg, och det visade på displayen, så jag svängde intill kanten och skulle bara gå ur bilen och smälla igen. Och jag blev helt förvånad, för jag hade stannat på en fläck som bättre hade gjort sig som hockeyarena än som gata. Så jag tog det extremt försiktigt bort till bakluckan.

Och jag är fortfarande löjligt nöjd med dom nya fåtöljerna, fast jag skulle verkligen önska att det vore läge att prova. Jag satte mig lite snabbt och det verkade bra, men det var inte alls dags att sitta en längre stund, och då menar jag mer än tjugo sekunder.

Nästa sida »