Tigerliljan's Weblog

– svärmors alltså – hon tog bara en enda tablett innan hon kände sig dålig och hennes beskrivning av hur det var gör att jag faktiskt knappast tror att det var tabletten som gjorde det. Snarast tror jag att hon fick en lättare panikångestattack mitt i hela situationen, hon är mycket ledsen och stressad över bröderna och antagligen, tänker jag, triggade eftermiddagens aktiviteter igång henne. Och jag tänker – hade det underlättat om jag hade tagit med henne hit hem, bäddat ner henne i Yngstes säng och sett till henne? Jag vet inte alls. Samtidigt känns det som om det är att ta ett lite konstigt steg. Jag vet verkligen inte. Det känns kanske inte riktigt lyckat att introducera ett flergenerationsboende under vårt tak. Vi får se hur det går med morgondagen, jag gissar att vi kanske ska bjuda på middag ändå. Hur mycket mer borde jag orka? Det är frågan.

Svärmor svarade inte i telefon. Så jag gick dit och ringde på båda dörrklockorna. Inget ljud inifrån. Så jag låste upp och gick in och hon sov gott i sin säng. Jag lät henne fortsätta sova och skrev en lapp att jag varit där och att vi hörs i morgon. Den lade jag på mattan utanför hennes sovrum, hon kan knappast missa den tycker jag. Alltid en avvägning, men jag tror att hon behöver sova.

Och grannen med volym hade nyss dörren öppen och hög volym på musiken och det spelades tydligen sällskapsspel, men det var nog förberedelse för att gå och lyssna på Magnus Uggla. Hoppas dom hamnar nån annanstans efteråt. Var och en roar sig på sitt sätt, jag mötte en massa barnfamiljer när jag var på väg till svärmor, dom var tydligen klara med den åldersgruppens underhållning.

kanske. Svärmor ringde precis när vi skulle börja äta och då var hon väldigt intensiv, det var inte bra, så mycket fattade jag, men jag sa att när vi ätit klart kommer jag bort.  Så vi åt och jag trängde mig igenom festivalen till coop och köpte blåbärsproviva och nån bakteriefil och sen bort till svärmor. Hon traskade runt i morgonrock men såg relativt pigg ut. Hon hade fått lite panik när hon hade tagit första antibiotikatabletten, jag tror faktiskt inte det var så mycket tabletten som stress, sorg och uppgivenhet som slog till. Men hur som, så tar hon inte fler nu och så får vi se hur det går i helgen. Om hon ska ha ny antibiotika så skulle vi behöva åka fem mil enkel resa och sitta och vänta, som bekant, och jag är inte säker på att den minst femtimmarsturen skulle göra henne bättre. Och så har jag ju maken också.  Men vi avvaktar.

Och själv medgav hon att hon hade blivit så rädd när telefonen inte fungerat i går och tänkt – ja, dör man så dör man förstås – och det var väl inte så lugnande det heller. Nu sa jag till henne att vi ringer i kväll och om vi inte kommer i kontakt så går jag bort till henne vid halv åtta, och det var hon nöjd med.

Egentligen skulle jag bakat limpor i eftermiddag, men med allt det här så köpte jag bröd åt oss samtidigt som jag köpte svärmors proviva.

är en av alla dessa sysslor som gör sig bäst när man är klar. Så just nu sitter jag och hittar alla möjliga olika sysslor i stället fast det ändå är jag som gör det till slut och dessutom inom den närmaste timmen, innan maken ska vila sig. Dessutom har jag musik till, det lokala storbandet spelar på torget. Nära mig. Förra året åkte vi den långa resan till Falun den här helgen med sonens matta instuvad mellan oss. Och övernattningen i födelseorten. Vi pratade om det häromdan, att det var fint att det blev av, och maken sa – ‘fast nu tror jag inte att jag skulle orka’. Jag kan förstås inte veta hur det är med det, om han skulle orka men inte tror det, eller om han verkligen inte skulle. Men jag tänker på dom som glatt säger att han ser piggare ut.

Och jag stod minst fem minuter och tittade på olika sorters godis i morse, men lyckligtvis slutade det med att jag gick därifrån utan nån påse eller liten chokladbit. Jag vet ju att jag väldigt sällan tar två bitar och sen lägger undan för senare bruk.

Även om mina cirklar blev lite rubbade av att man tydligen avslutade säsongens NCIS i kväll med ett dubbelavsnitt och det också betyder att nästa veckas kvällscirklar rubbas, så tog jag mig igenom. Och kvällen var mild ute, den profana stadsfestivalen pågår just nu inte så väldigt bredvid mig och jag önskar dom bättre väder i morgon.

Och jag kan bara säga att på sitt sätt är allt svärmor i en klass för sig. Hon hyllar tanken att man alltid kan vara snygg, så inför vårdcentralen hade hon tagit på sig en milt rosa tröja med krage, en snygg vit kavaj, svarta långbyxor och svarta pumps. Och hon är rak i ryggen och rör sig lätt och elegant.

Och  morgon bitti har jag tänkt cykla till maxi och stå där när dom öppnar för jag orkar inte riktigt med kaoset som blir lite senare.

Just nu pågår festival runt vårt lilla torg. I pågående hällregn, stackars människor. Och trafiksituationen är totalkaos. Men jag kastade mig ut i detta och hämtade svärmor till vårdcentralen där tv-programmet som stod på var Holby city – tror jag för det var väldigt länge sen jag såg det, men jag kände igen många – och folk dog och krampade och betedde sig, jag tyckte kanske att det inte var det allra roligaste i väntrummet, men jag är kanske överkänslig. Och vi fick komma in till läkaren och det blev snabbsänka på labbet, lätt förhöjd, och nytt möte med läkaren och i väg till apoteket genom trafikkaoset. Jag släppte av svärmor, cirklade runt och högg till slut handikapparkeringen. Ja, jag har tillstånd för maken, men jag utvidgade det tillfälligt till hans 92-åriga mamma. Och på apoteket träffade vi en av makens kusiner, han hade just varit hos krassliga morbröderna med mat och hade jagat lösspringande kor där och såg lite uppgiven ut. Han hade gett bröderna varsin snaps också medgav han och såg lite skuldmedveten ut. Och jag sa – ‘well, we die as we lived’ (han är engelsklärare) – citat av D L Sayers förstås.

Och sen handlade svärmor och jag mjölk och pro viva och diverse och sen körde jag hem henne. Hon skulle vila lite, välbehövligt, och det skulle nog jag också. Men nu ska maken ha medicin.

– och det där nästan beror helt på mig själv. Jag började läsa kommentarerna efter programmet om äldreboendet i Lycksele och det tog en stund. Själva programmet ska jag se snart. Jag pallar inte att titta på sånt på kvällen riktigt.

Och maken sov till efter sju, fantastiskt. Och sen gick jag upp och i väg till coop så småningom, jag insåg att om nu svärmor skulle få en tid på v-centralen så var det bäst att vara beredd här med snabblagad mat. Och jag ringde v-centralen – många val att knappa på fick man, rätt omöjligt för en person i svärmors ålder och hörsel – och fick besked att man skulle ringa 8.40. Sen ringde jag svärmor för att få veta hur natten varit, och då tyckte hon att hon hade nästan ingen feber och kände sig piggare, så om hon fick en tid i dag var det väl bra, annars kunde det kanske vara till nästa vecka? Och jag sa att jag hör av mig. Och 8.40 ringde svärmor (!) och tänkte att det kanske vore lika bra att dom lyssnade på hennes lungor? Och jag vrålade – just nu ska dom ringa, så lägg på luren nu! Och det gjorde hon och det ringde mycket riktigt inom en halv minut. Och jag förklarade situationen och hon fick en tid 13.40 hos en mycket erfaren kvinna, svenskspråkig dessutom. Jag skjutsar och följer med. Och personligen har jag inga problem med vilken födelseort läkaren har, men för svärmor blir det betydligt enklare om hon förstår vad dom säger. Been there.

att svärmor är bättre. Å andra sidan har hon ringt maken fyra gånger i dag och det tycker han blir lite mycket. Senast för tjugo minuter sen, då ville hon att jag skulle köpa alvedon. Och jag hade en oöppnad ask pamol hemma, så jag gick bort med den. Och lovade att jag ska ringa vårdcentralen i morgon bitti – och gissar jag – transportera dit henne och gå med så det inte blir några missförstånd.

Och maken säger igen – men så här kan vi ju inte ha det. Och jag säger – också igen – att det är så här det är och blir. Samtidigt som jag innerligt hoppas att hon piggnar till den här gången. Och jag ser fram emot mina två dygn nästa vecka.

Och inte har jag sovit så vidare mycket dom senaste dygnen heller.

– tånaglarna då. Eller snarare hela fötterna. Jag vet att det finns dom som tycker att fötter är lite jobbiga, klagar över hur dom ser ut och så. Men jag är tacksam att mina fötter burit mig hittills, visst jag har åderbråck i sht på vänster, men jag målar alltid tånaglarna och är rätt nöjd sen. Men i dag insåg jag att det var ett tag sen jag pysslade till, så nu var det dags. Först bort med lacket. Och då följer en mycket stor bit med av vänster mitt-tånagel (man kan ju inte kalla det långfingertånagel tycker jag) med bomullstussen och när jag tittar närmare har det blött vid något tillfälle, relativt nyss gissar jag, men jag kan verkligen inte komma ihåg när jag kraschade den. Men nu väntar jag bara på att andra lagret lack ska torka också.

Och svärmor hade gjort ett litet försök att ringa v-centralen i dag. Det hade inte gått så bra, hon hör ju inte vad dom säger när dom börjar prata om att knappa in det egna telefonnumret. Hon hade sagt sitt nummer och ingen hade ringt upp. Nä. Så i morgon ska jag ta tag i det, jag tror inte att hon blir sämre till dess, snarare tvärtom, men hon är inte van att vara krasslig, så det är klart att hon är trött på att vara hes och ha ett par tiondelars feber.

är det konstigt nog sex år sen vi flyttade hit. Själva flytten var väldigt jobbig på många sätt, mer än 100 flyttkartonger kräver sin kvinna s a s. Och vi fick en vacker höstkrans till dörren av svärmor, jag ska köpa en sån på tisdag tror jag. För visst kändes det i morse att hösten är på väg, jag ska försöka se det positivt i år, annars är verkligen inte höst det bästa jag vet.

Fast grannarna bredvid vaknar tydligen till då. Jag har ju dels granne 1, flera barn, dom små åker sparkcykel och trehjuling fram och tillbaka ideligen på svalgången över ‘min’ uteplats, dom grillar frenetiskt och har rätt hög volym (jo jag vet att det finns värre, men ändå) och dels granne 2, ett mycket stillsamt yngre par. Beträffande dom var jag bara lite undrande över deras inlärningskurva när första soppåsen dom ställde utanför dörren utan att bära ner och den blev alldeles sönderhackad av skatorna som drog runt soporna rätt rejält och dom sen satte ut en till som dom fick sopa ihop på samma sätt. Lite trögt tyckte jag. En mer stillsam undran har jag haft över deras sinne för blommor, dvs sinne är fel uttryck. När dom flyttade in, senhösten förra året, ställde dom dit två minimala stolar och ett litet bord med glasskiva på ‘sin’ uteplats, som jag måste passera, diskret, på väg till vår ytterdörr – typ sånt man annonserar på rusta och på bordet ställdes en snygg vinteruppsats, sån där med olika sorters ljung, lite murgröna och ev en tomte. Den har stått där sen dess. Jag har de senaste månaderna betraktat den som en installation. I går hade dom plötsligt plockat bort den. Och på kvällen hade dom åstadkommit en liten plantering med lila prydnadskål, daggkåpa och murgröna. Snyggt och oväntat.