december 2019


så här i årets sista skälvande stunder, om det här tårtpåbudet angående fyrverkerier har varit så helt genomfört. Åtminstone verkar det inte så i vår lilla ort. Jo då, jag har redan – klockan är nu halv tolv – hunnit se och höra rätt många tårtor, men nog har det förekommit raketer av typen pinne också, och det låter rentav som om en del av dom rätt högröstade personerna på torget kan ha tillverkat egna med bombliknande grejor, det är väl inte så helt svårt tydligen numer. Jag kan bara hoppas att inga olyckor sker iaf.

Maken har gått och lagt sig, han trodde sig kunna somna ändå. Och den inglasade järnvägsövergången ser väldigt rökfylld ut, kanske har någon idiot tänt en eller annan tårta där, jag vet inte.

Och jag har haft kontakt med alla barnen och verkligen önskat att deras nya år ska bli bra. Tvåan fnissade glatt när vi pratade om deras bröllopsdag, just detta datum. Hon och nyblivne svärsonen skulle övernatta på hotell i närheten av hemmet och huset var i övrigt fyllt av gäster. En av gästerna, en oerhört trevlig studiekamrat till Tvåan, just då gravid med sitt äldsta barn f ö, hade påtagit sig rollen att ta hand om den första rottweilern. När Tvåan ringde hem på morgonen och frågade hur det gått med hunden, så sa hon glatt – ‘det har gått jättebra, jag släppte ut henne för en kvart sen och hon står här i trädgården’. Tvåan höll på att svimma av där, men lilla hunden hade iaf stannat kvar i trädgården.

och ett gott nytt år till alla! Giv o Jesu, fröjd och lycka, brukade det stå i almanackan förr. Ungefär så.

Året som gick har väl mestadels varit lugnt, kan jag tänka. Jag har haft många fina dagar, utflykter åt olika håll söderut. Sofiero, andra skånska slott, den fantastiska trädgården bakom Malmöhus med påskliljor av alla möjliga olika modeller, Kullen i försommartid och sen i mer eller mindre storm i september, bad i Falkenberg med fina dagar, en vecka med maken och vänner vid Vätterns strand – mycket att vara tacksam över.

Och så att Äldste och familjen lyckades flytta in i det kära hemmet just före Jul, en så fin julafton det blev. Och Yngste, som efter ett ganska turbulent år, fick en alldeles ny lägenhet i december, stor lättnad där. Och Tvåans familj som är till stor glädje för oss, i dag är bröllopsdag där. Och Äldsta och familjen har varit här ett par gånger och vi har kunnat hälsa på både i sommarhuset och hemma hos dom, så tacksam för barn och barnbarn.

Till dom ljusaste minnena hör också dom två gånger vi alla var samlade i trädgården vid Äldstes hus, vi satt ute och fikade på Påskdagen och alla barnbarnen fick förse sig ur det gigantiska godisägg jag vann på förmiddagen i kyrkan. Solen sken och allt var så fint, och sen hade vi också tur med vädret i augusti, när vi gjorde om det, fast utan godisägg den gången.

Och jag är också tacksam över mina två egna resor till Uppsala, mars och oktober, och den fina resan till England i november.

Hur nästa år ser ut kan jag förstås inte alls förutse, maken kämpar på, han är lite tröttare skulle jag säga, men vid gott mod, positiv och vänlig för det mesta.

har nu tittat igenom, alla fyra delarna. Många tankar förstås. Våren 2005 mådde jag definitivt inte bra, även om jag inte riktigt hade det klart för mig själv, rätt begripligt antagligen. Maken var på rehab fem mil bort, jag åkte dit varje dag och stöttade så gott jag kunde, samtidigt som jag skötte mitt deltidsjobb på samma nivå som vanligt. Jag hade varje dag med mig samma lunch in till maken, när han rullades ut i sin stol till lunchen, så satte jag mig med min burk yoghurt, en hembakad grahamsfralla med ost, ett äpple och sen en mugg kaffe med mjölk. Det var naturligtvis inte särskilt tillräckligt inser jag nu, men då var det vad jag klarade. Sen sa en god vän till mig att jag faktiskt skulle åka in till maken bara sex dagar i veckan, och så fick jag en samtalskontakt. En lördag åkte jag med en god vän till Göteborg, en mycket klok kvinna, och vi hann förstås prata en del på vägen. Hon rådde mig mycket bestämt att jag borde medicinera och jag kände att jag hade liksom stängt av, jag upplevde att jag var alldeles stel i ansiktet, ett konstigt sätt att beskriva det, men så var det. Hur som, så småningom fick jag serotoninmedicin (jag minns inte längre namnet) som jag långsamt trappade upp. Jag har svårt att komma ihåg exakt hur det verkade, och jag åt min dos ganska länge, men så småningom trappade jag ner och har inte längre någon medicin. Jag har all förståelse för att detta är ett viktigt hjälpmedel.

Samtidigt kan jag konstatera att jag under kanske de första sex åren hade olika samtalskontakter (dom brukade flytta och omorganisera, så jag kände att jag slet ut den ena efter den andra), och jag hade också hjälp av nära vänner, mycket betydelsefullt. Men ena vännen dog och en annan vän råkade i egna svårigheter och hade varken tid eller kraft till mig längre, snarare tvärtom, för att uttrycka sig milt. Numer har jag ett fåtal vänner, som ger mig mycket värme och hjälper mig att stå upp i vardagen, för enkelt är det inte. Och jag kan sakna det här att ha fullständigt förtroende för att någon vill mig väl. Det saknar jag mycket. Men en dag i taget.

i dag, men inne är det lite ruggigt. Jag har på mig en mycket älskad tröja, som maken köpte för länge sen i Italien. En stillsam dag, också med mina mått. Maken var i badrummet två gånger i natt, men jag lyckades somna om efter båda gångerna och sov dessutom lite längre. Men det är klart att det här att aldrig kunna förutse sitt sovande, det är tröttande i längden. När barnen var små, så utgick man ju från att det skulle gå över, även om det var jobbigt mitt i, så visste man ändå att det var en övergående period. Fast mina sömnstörningar har ju blivit mer eller mindre konstanta nu, jag sover sällan en hel natt ens när jag är borta, oron finns där alltid, inpräglad i sinnet.

Och några nyårslöften tänker jag verkligen inte på. En dag i taget räcker, att försöka vara snäll mot omgivningen (mest maken då) och mig själv (lyckas lite blandat, faktiskt) räcker alldeles. Jag läste i går en artikel i SvD av en man, som högtidligt lovade att aldrig försöka sluta snusa. Han hade läst en bok av en slutare, som provocerat honom väldigt, så han tänkte verkligen inte ansluta sig till präktigheten, som mannen som slutat exponerade.

när det ringde på dörren. En uppskattad vän stod utanför och fick en enkel mugg kaffe. Vi blev sittande rätt länge och pratade, tacksam för det. Och vi fick veta att någon vi känt länge råkat ut för en olycka strax före helgen, något hade gått väldigt fel för en extremt försiktig person, och nu får man vara tacksam för högspecialiserad vård trettio mil bort, det hade kunnat gå så mycket värre, men en lång tid av smärtor ligger framför den drabbade. Olyckor händer verkligen så fort.

Någon annan lever med svår sjukdom i en kamp som man knappt kan föreställa sig och ytterligare någons liv har tagit slut, någon som jag minns som en vacker och glad ung människa, då för rätt länge sen. Mycket sorg och elände. Men vi hade roligt också, livet i all sin brokighet. Och jag gör en mental notering i min lista över dom jag ber för varje morgon.

och mörkret börjar sänka sig. Men jag har kollat att det blir en minut ljusare i dag, fast med tjockt molntäcke är det inte så märkbart.

Vi åkte till närmaste kyrka med Högmässa, klockan elva. Det betyder att maten blir lite senare än annars, men det gick bra förstås. Vi är inte precis svultna här och nu. Och den där kycklinggrytan, som jag fixade i går, blev väldigt lyckad och dessutom blev det tre påsar att frysa in.

Just nu sitter maken och lyssnar på och sjunger med i Juloratoriet. Han har textboken framför sig, han har sjungit det många gånger. Och jag sitter med Murder in the Cathedral av T S Eliot framför mig. Det är Thomas a Beckets dag i dag, mördad 1170 framför altaret i katedralen och ganska raskt ett populärt helgon i Sverige också. Jag har bara varit en gång i Canterbury, men det var en mäktig upplevelse att stå där. Konflikten om vad som är det viktigaste i tillvaron är inte precis obekant i dag heller.

här, på flera sätt. Sista bitan av julskinka blev middagsmat, den fick ligga skivad i lite sherry och sen hällde jag grädde blandad med tomatpuré och curry över och så fick det puttra ihop i ugnen. En klassiker här sen många år.

Och morgondagens middag blir en modifierad variant av förra veckans lergryta. Den här gången med kyckling, vitt vin (som inte var det minsta surt) och misopasta. Den ska stå en rätt lång stund och jag hoppas det blir bra.

Man får väl säga att det blev sovmorgon här i morse, tacksam för det. Lite spridd hosta, men annars har väl förkylningen givit med sig.

Och så ringde jag den äldre, lite bräckliga, väninnan. Jag hade ett par timmar efter vårt senaste samtal fått underrättelse att en gemensam, ännu bräckligare, vän avlidit och jag hade inte velat skicka ett sms om detta där och då, eftersom det var sent på kvällen och min avhållna vän skulle ut på en resa dagen efter, och jag ville inte att detta skulle bli slutet på hennes dag. Helt missriktad omtanke visade det sig. Hon hade, när vi slutat prata, bestämt sig för att ringa den jättebräckliga, som hon inte fått tag på de senaste dagarna, och ingen svarade där på lördagseftermiddagen heller. Då ringde hon en annan god vän, som var försedd med nyckel till lägenheten fem mil bort och dessutom har mannen där i huset bil, så han åkte iväg och fann den avlidna. Sen blev det förstås många komplicerade samtal för min stackars goda vän. Det bräckliga livet. Men hon var, mitt i alltihop, tacksam att hon ändå envisats och på det sättet kunnat göra den avlidna sin sista tjänst.

Nästa sida »