februari 2011


på en besynnerlig dag. Jag ska bara stänga av tv:n när jag låser och släcker undervåningen. Och då är en mycket älskad vän i närbild och reder, på sitt vanliga vänliga eleganta sätt ut komplicerade frågor. Och jag får en flashback till då, för mycket länge sen, då han och jag och maken och några till fikade varje dag. Sån gåva det var, så roligt vi hade, bisarr humor och galna historier och en del allvar då också. Och mitt emot honom sitter någon som jag kände föräldrarna, lik både sin enorme far och den blida mamman. Dom ledde den första resan vi gjorde till Rom. Och  hans mammas bön, som jag läser varje kväll:

Moder Maria, nu i din famn lägger jag all min oro. Bed om friden i Jesu namn, hjälp mot tvivel och otro. Bed för mitt hus, om glädje och ljus. Bed ock för dem, som inte har hem och dem som vilse fara. I Jesu namn oss bevara. AMEN.

All min oro.

som jag saknar i mitt liv. Vi har aldrig träffats irl, men det betyder mindre.

Systrarna Annica och Ela. Båda vackra och kloka. Annica, varm och rolig, fantastiska bilder på hennes fina barn, kloka inlägg. Vi fick vara med på hennes bröllop, så generöst. Och Ela, med vacker dotter och boan Alfons. Skruvade formuleringar som man både grät och skrattade med, och en tröstare när livet kunde vara urdjävligt. Hon kunde och visste.

Fru Kaos, en av dom första bloggar jag började läsa. ‘I dag har jag haft fyra personers bajs under naglarna’ – en oförglömlig formulering. Och filmen när hon kokade gulaschsoppa mitt i natten. Sen övergick kaoset med hund, man och två barn i ett annat, inte så lättformulerat kaos. Jag respekterar att punchlinens drottning avslutar den delen av sitt liv.

Men Tingeling, Tinglan – ljuvlig, underbar, rolig. Att hon ska behöva känna sig tvungen att sluta för att småsinta människor är elaka, det är bara obeskrivligt förfärligt. Mer Ting åt folket skulle jag vilja säga. Världen skulle bli lite bättre då. Faktiskt.

Under en förfärlig period av mitt liv försökte ett par personer få mig att omedelbart stänga ner. Jag ansågs vara ‘för mycket’, för utlämnande av några som valde att missuppfatta det mesta. Men min sorg är min, min glädje kan jag dela och den som inte trivs – gör något annat! Makramé eller frimärkssamling eller ryska modernister, jag skiter i vilket – men låt andra vara i fred. Och jag är arg nu. Och ledsen. Käraste Ting!

Maken har större delen av vårt liv tillsammans varit en av de mest sociala personer jag känt. Nästan lite mycket ibland. Och han var aktiv i olika små föreningar och gillade att åka på årsmöten i historiska sammanhang och så. Han var sekreterare här och där och rentav ordförande då och då. Och fortfarande är han medlem på olika ställen, men han vill inte längre åka. Inte ens till lokaler han känner till, inte ens att träffa folk han uppskattade. Jag frågar, för jag skulle gärna köra honom, men han vill inte längre. Det är märkligt. Och jo – han blir glad när folk kommer hit, men han vill/orkar inte utsätta sig för att ta plats, märkas i onödan. Och han konstaterar själv att han sitter nöjd under korkeken.
Fast ett begränsat antal saker puffar jag på honom till. Lite vemodigt.

– så förtvivlat trött på alla lögner och halvsanningar. Och alla lögner och halvsanningar som kamouflerar sig som omtanke. Om jag bara blundar så finns det inga spöken. Fast spöken finns kanske inte alls, och blundar man kan man gå på en lyktstolpe i bara farten. Alla sanningar måste inte annonseras, nej, det är jag med på. Men destruktivitet kommer man aldrig tillrätta med genom att tiga. Det är någon sorts oartikulerat rop på hjälp, så tror jag. Att det kan finnas mycket vrede innan sanningen syns och visas är en annan sak. Det får en frisk och stark medmänniska ta. Man kan inte bara vänta på att allt ska bli bra och sen ska jag finnas där. Fast det är klart, vävarna får mer utrymme så länge dom kan övertala kejsaren att det inte alls syns att han är naken.
Och hur är det det sägs i en gammal bok – ‘ska jag ta vara på min broder?’ – en fråga att fundera över för oss alla.
Jo, jag är trött.

får ofta dumt svar. Jag vet. Men det hjälper inte – alltså – dagens dumma fråga till maken: – ‘jag vet att du kanske inte ser så bra, men ser det anstötligt ut bakifrån, att jag har stora valkar och så, på ryggen???’. Och makenstackarn – det finns bara fel svar, och jag vet det – tittade och sa diplomatiskt – ‘nä, det tycket jag väl inte alls, det rynkar sig lite, men det är väl jumpern?’.
Hur som helst, så är det ju min rygg, och den ser ut så där, så egentligen är det bara att gilla läget, detta trista uttryck.
Fast, vem vet, kanske Kommer andra dagar, med slätare rygg. Och om det nu inte skulle göra det så kan jag gå trygg ändå. Den som vill hugga mig i ryggen gör det väl i a f, inte är det någonsin någon som låtit bli sånt för att den tilltänkta ryggen sett lagom snygg ut. Att inte ställa dumma frågor är väl nästa projekt att träna sig på lite. Nu när golvet är städat bredvid datorn.

Då har jag legat på golvet lite då. På knä bredvid mitt work in progress. Så just den delen som var utströdd där är klar nu och också insatt i en hylla. Och ett visst mått av inspiration över böcker och papper ramlade över mig, så risken finns att jag kommer att dra ut ena boken igen i morgon och fortsätta med en ny del av mera papper. Men nu har jag funderat bättre och blir mer systematisk. Enklare att hitta tankarna då. Det känns roligt. Det är den heliga Birgittas Himmelska Uppenbarelser jag gräver runt i. Närhet trots avstånd i tid och rum. Att hon visste mycket om de plågor och glädjeämnen som alla människor har, känns så starkt. Det är stort att få dela någon annans tankevärld.
Fast jag har lite ont i knäna och funderar på om det nog är enklare att sitta på en stol i fortsättningen. Det värsta är att jag börjar och tänker – jag ska bara titta lite – och sen har det gått en halvtimme och knäna skriker upprört. Man får lyssna på sin åldrande kropp också.

– dvs sent för mig är halv fem, och jag antar att det finns väldigt många som tycker det är naturligt. Hos oss vräker vi för det mesta i oss huvudmålet mitt på dan, men i dag blev det en liten tallrik youghurt i st. Och en tur till den skära kyrkan på eftermiddagen. Och där såg man så mycket snön smält i a f. Sist vi var där var det snö och halka och elände och nu asfalt och barmark (nästan) på kyrkogården. Visserligen var det fortfarande minusgrader och gråfuktigt så lite värme vore välkommet. Småfåglarna sjunger frenetiskt. Underbart att komma in i värmen här hemma. Sonen hade ätit tre bananmuffins under tiden, väl unt. Och våren är på väg, trots allt. En bra dag.

Nästa sida »