december 2020


pågår som bäst. Maken lyssnar på någon inspelning av gamla svenska orglar. Jag misslyckades nyss med att sätta upp en fådd bild på yngsta barnbarnen. Jag letade ram förtvivlat och hittade en i svärmors förråd, som jag tyckte kunde passa, men den var avsedd att stå upp och vill inte alls hänga snyggt. Det är en sån där detalj som irriterar ögat, så jag måste nog börja om från början med detta lilla projekt. Sen ska jag sätta mig med den nya almanackan och skriva in dom närmastes födelsedagar, med en svag förhoppning att vi ska kunna ses vid något tillfälle iaf. Ingen av dom närmaste fyller före mig där i början av april, så det kanske finns möjligheter. I veckan som kommer ska jag argumentera för att maken (och jag) bör befinna oss i prioriteringsgrupp två, det skulle kunna betyda att bli utsläppt i något större frihet i början av april, kanske kunna gå i kyrkan i Påsk.

Och jag, som är planeringsfrenetiker, hade missat att burken med rosmarin blivit nästan tom. Jag som alltid skriver upp när något ens är på väg att ta slut. Nu var det en lycka att det var just rosmarin, för det har jag rejäla plantor med utanför dörren, så smakmässigt gick det ingen nöd på oss. Kyckling med soltorkade tomater, rosmarin och sambal oelek i gräddsås. Egentligen skulle det vara svarta oliver också, men det fick gå ändå. Det finns gränser för hur petig man kan vara. Fast nu ska jag ta tag i tavelramen ändå.

blir väl en ganska vanlig dag, och ändå inte. Det ska åtminstone bytas almanackor här och där. Maken är duschad och lakan är bytta, det får väl räknas som en bra början. Sovmässigt var natten strålande, jag vaknade bara till en mycket kort stund och maken sov hela natten till halv åtta, väldigt bra. Ute regnar det, inte alls oväntat.

Vi brukar ju ha stillsamma nyårsaftnar ändå, undantaget var förstås när Tvåan gifte sig. Jag ordande, mer eller mindre alldeles på egen hand, middag för ca 55 pers. Det var lite svettigt faktiskt, men jag minns hur oerhört skönt det var att sen sitta i soffan hemma, när allt var klart och vi bara var åtta personer kvar som gick ut och ägnade oss åt fyrverkerier i den ovanligt dimmiga kvällen. Ett mycket klart minne var förstås när jag hade ordnat allt borta i lokalen och kom hem för att lite snabbt ta på mig något trevligt, och blivande svärsonen traskade runt på vår stora trappa iförd frack och frenetiskt rökande, rätt vit i ansiktet, rara han. Men allt gick så bra.

när man fått klart med saker som legat över en. Jag har ju varit stressad över det här överklagandet i tre veckor i princip, jag har haft svårt med sömnen. Om jag har vaknat på natten, så har det här börjat snurra, ganska ångestskapande, faktiskt. Och även om jag nu förstår att det är osannolikt att vi till slut får ett positivt besked, så är det ändå en lättnad att nu ha gjort så gott man kan.

Det var också en lättnad att prata med den där kvinnan om framtida avlastning. Hon hade förvisso inte ringt om jag inte tjatat på MAS, men jag är ändå tacksam. Men lite grann är det som Äldste sa förut om det här med myndighetskontakter, Försäkringskassan och allt i branschen, att man vill stoppa fuskare och drar åt skruven så hårt man kan. Och resultatet blir att dom som vill fuska ändå tar sig igenom nätet, med häpnadsväckande energi och kreativitet, medan dom verkligt krassliga och behövande betydligt lättare ger upp. Det är ganska sorgligt.

blev det, det här med att bifoga fil i mailet till Länsstyrelsen. För man skickar ju förstås sin överklagan till den myndighet som avslagit, det känns lite konstigt, men det var så man gjorde också i förra vändan, så jag utgår från att det är svensk förvaltningstradition, när den är som bäst. Eller nåt. Och jag är verkligen inte alls van att skicka sånt där, så det tog Äldste en bra stund och en betydande del av hans stora pedagogiska förmåga att reda ut exakt var jag skulle trycka. Paniken var nära hos ömma modern ett tag.

Sen ringde damen jag missade i går om det här med avlastning. Vi konstaterade gemensamt att det nog är bäst att avvakta vaccination, och det tar ju nästan en månad från första sprutan innan man är hemma med halmen s a s. Nästa vecka ska jag kontakta MAS igen, med klara och delvis förnyade argument för att vi bör ingå i grupp 2 iaf, får se hur det går. Jag läste nånstans att man kan få problem av vaccinationen om man har fillers, men det har varken maken eller jag. Sen gjorde vi också klart vart jag ska vända mig vid problem, dvs det hittillsvarande problemet att ingen läser om jag skriver vad man behöver veta. Kanske kan denna enhetschef läsa min lilla bruksanvisning och sen muntligt vidarebefordra den till dom som står i själva verkställigheten. Jag kan hoppas. Kanske.

Och jag har förstås gjort en ny matlista och en ny beställning till nästa tisdag att hämtas på maxi. Nu ska jag ställa mig på uteplatsen med en halv cigarill.

här på förmiddagen. Äldste skickade sina synpunkter på den lilla skrivelsen, och sen skulle vi tekniskt få till det med hans kompletteringar, inte helt enkelt med olika format och textvarianter, men han löste det. Nu har jag läst en vända till och är beredd att skicka in. Sen när jag skulle skriva ut en egen papperkopia, så fick förstås skrivaren fnatt igen och dränkte högermarginalen i blått. M a o det drar ihop sig till ny skrivare, när allt vaccinerande är klart.

Sen gick jag och hämtade ett litet paket med en slipover till maken. Jag beställde den för två dagar sen, så det var raskt. Han var nöjd, när han fick se den dessutom.

Sen tänkte jag på det här senaste året, rätt mycket har trasslat, inte bara den allmänna pesten. Senaste (sista?) gången maken var på avlastning där i början av mars, så var det dels tjafs om vad han egentligen hade för mediciner dosetten, och sen trasslade personalen till diverse praktiska saker, t ex hur man ska ta på hans sandaler. Man gjorde alla möjliga och omöjliga fel, ja man tog iofs inte på vänster sandal på höger fot, men annars så. Och sen hade man synpunkter på hur och när han kunde gå upp på natten. Att det kunde bli bättre med annan medicinering funderade man tydligen inte alls på, och nu efter ett halvårs slit har det blivit ordning på det. Eftersom jag tjatat. Sen var det hans sandaler, att han behövde nya. Det tog väl ca fyra månader med läkarbesök och två olika resor till ortopedkliniken fem mil bort. Och sen slåss vi fortfarande, sen början av september, om det här med parkeringstillståndet. Och så mitt försök att kontakta MAS angående vaccinationen, där hon bara skickade tillbaka just dom dokument jag utgick från.

Att mina glasögon kraschade gjorde ingenting enklare heller. Det skulle vara trevligt med lite medvind, tänker jag.

på feedback från Äldste. Jag tog mig samman i eftermiddags och petade ihop ett överklagande till Transportstyrelsen om makens parkeringstillstånd. Sen skickade jag det till Äldste för att se vad han tycker, och sen mailar jag väl in det i morgon. Jag har mått illa inför det här i tre veckor förstås, sovit dåligt och haft ont i huvudet, icke coronarelaterat alltså. Jag får fortfarande ont i magen när jag läser besluten. Och jag är helt inställd på att det blir avslag där också, varför skulle dom bry sig om våra svårigheter?

Sen var det nåt trassel med mobilen tydligen på eftermiddagen, för jag hade missat ett samtal från en av handläggarna om det här med makens avlastning, hon hade tydligen fått tillskott av ny energi här. Och jag tänker att det blir verkligen ingenting av förrän vi är ordentligt vaccinerade, jag är skeptisk till smittspridningen på boenden. Dessutom har jag tänkt en hel del på saker, som inte alls fungerat under dom tidigare avlastningsperioderna. Jag vill veta vem jag ska vända mig till för att få lite uppstyrsel på det hela. Att jag i alla år haft med en A4 om vad som gäller makens speciella problem och att uppenbarligen ingen (eller väldigt få) har bekymrat sig om att läsa den gör mig rejält irriterad, liksom att det är så svårt att få något grepp på vem som är ansvarig. Jag antar att man kan kalla det för en platt organisation, men jag vill kunna prata med någon ansvarig och sen kunna lita på att det slår igenom i hur man gör.

Vår fasttelefoni via mobilnätet har ju säckat ihop. Det är trist eftersom det är den som maken kan hantera. Jag har funderat på vad som skulle hända om jag blir akut sjuk eller ramlar ihop på något sätt, vad maken skulle ta sig till då, både för hans och min skull. Men så kom jag på att vi har ju det berömda larmet, maken kan trycka på knappen och få kontakt med någon omvärld på det sättet. Jag förklarade det för honom också, så jag kan bara hoppas att denna nödåtgärd inte kommer att behövas, iaf inte innan jag lyckats skaffa nån sorts telefon maken kan hantera.

medborgerligt ansvar? Nej, jag har inte handlat på mellandagsrea i fysisk butik, men jag får då och då förfrågan på fb om hur jag mår och att jag, för forskningens skull, borde fylla i en enkät från Marylands universitet. Men jag backar stillsamt in i min grotta. Jag känner, trots allt, lite osäkerhet inför sånt. Jo, jag har nog blivit mer misstänksam mot det mesta.

Och i går läste jag i lokaltidningen på nätet att polisen i trakten väntar sig ett mer stillsamt nyårsfirande beträffande raketer. Var man har fått den förhoppningen från framgick inte klart. Här har jag förstås hört dom vanliga spridda raketerna senaste veckan, men just i natt var det tre riktigt rejäla smällar i närheten, den sista vid två. Jag är personligen barnsligt förtjust i raketer och fyrverkerier, men jag brukar även vanliga år vara lite stressad över vanan här hos folk att tränga ihop sig på det inte särskilt jättestora torget – inte som Röda Torget alls, eller ens Markusplatsen – där dessutom granen står mitt på, och där skjuter man raketer så krutröken ligger tung också inne hos oss, som inte alls har fönster åt det hållet. Kanske tilltar känslan av corona-effekt, vad vet jag. Nyss läste jag om en smittspårare, som skrev att även utomhus måste man hålla minst två meter, hon tvivlade på att alla dessa utomhusjulluncher ägt rum med det i tankarna. Om det blåser måste man dessutom öka avståndet till fyra meter. Det skulle bli glest på torget här då.

borde jag lagt mig ner i en (liten) hög, jag vet inte. Jag fick inte gjort det jag tänkt ändå, men det kan bli en bättre dag i morgon. Man vet ju aldrig. Jag somnade en kort stund i fåtöljen och vaknade en halv minut innan Tvåan ringde. Hon är väldigt tapper, där hon sitter. Nu kan hon till och med ta sig nerför trappan till sovrummet och sova i sin egen säng. Om en vecka ska hon till läkare igen, så får vi se vad man säger. Både hon och jag tror att det här är en ganska långvarig process.

Och maken har haft en bra dag, tidningen TÅG kom och det betyder alltid en bra dag. Själv tittar jag på nästa års almanacka och snart ska jag skriva in familjedatum i den nya, jag vill inte blanda ihop barnbarnens datum, så för säkerhets skull skriver jag in både födelseår och längst bak vilka klasser dom går i. Och jag ser att min egen födelsedag blir söndagen efter Påsk, och jag antar att jag inte kommer att kunna ha något kalas den gången heller, kanske maken i höst.

Mörkret, mörkret. Jag är så trött på det att jag kopplat julgransbelysningen förbi timern, och jo, jag vet att det kommer att bli bättre.

och vi ska äta det sista av julskinkan – som var väldigt god – till middag med sås med sherry, grädde, tomatpuré och curry. Traditionell avslutning. Sen blev det två små påsar tärnad skinka, som jag kommer att använda i risotto så småningom. Men själva Julfirandet fortsätter förstås fram till minst tjugondag Knut.

Och jag läser och ser bilder från många människor, som firat sin Jul utomhus. Det har varit så trevligt och avslappnat. Fast man skämtar lite med att det förstås varit svårt för äldre släktingar att klara av tekniken för att kunna umgås på distans. Och jag känner stor tacksamhet att vi kunde vara inomhus, maken har liksom betydande svårigheter med utomhus, och vi kände oss nog ändå ganska avslappnade. Och jag fortsatte lyssna på entusiasmen över vaccinerandet. Samtidigt hade en vän gjort en uträkning hur lång tid det rimligen kan ta, om nu alla ska vaccineras. Det förefaller ytterst osannolikt att befolkningen ska kunna vara klara till midsommar, som utlovats. Jag tror inte ens att vi kommer att vara klara till Påsk. Och jag har fortfarande den där känslan av att just vi kommer att bli bortglömda, mellan stolarna, att jag kommer att få kämpa för det här också och jag orkar inte riktigt just nu. Jag vill bara lägga mig ner på golvet i en liten hög. Det är ingen bra känsla alls.

bakade jag tre limpor, där på julaftonsmorgonen, men jag lämnade ju två hos Äldste. Så nu är det dags igen om vi ska få en macka till frukosten i morgon. Jag orkade visserligen inte laga den mat jag hade tänkt från början här mitt på dagen, men frysen har resurser, så vi blev mätta. Limporna var liksom mer pockande, så nu jäser degen första gången. Det är redan mörkt ute och det blåser rätt bra också. Just precis nu tändes det lilla lysande trädet, barnens present, i den inglasade balkongen så då blev det lite ljusare. Maken var f ö otålig över att han inte kan sitta där nu, han klagade över att det inte är isolerat. Nej, en inglasad balkong är inte ett året-runt rum.

Sen läser jag alldeles för många artiklar om det här med vaccinet. Jag blir snarast nedstämd, ingen vet så vidare mycket, men så mycket är ändå klart att det dröjer innan vi, som inte har hemtjänst, placeras i nån som helst kö. Sen ska man ju ha den andra sprutan också, och sen är det ändå inte riktigt säkert hur det fungerar. Och ett ‘vanligt’ liv blir det förstås inte ändå. Och jag ser tågen passera utanför mitt fönster, människor stiger på och av, det ser ut som vanliga liv här från mitt håll. Jag satt och bläddrade i dagens SvD och alla dessa recept på eleganta maträtter man kan/ska unna sig inför nyår, nej, jag bläddrade bara förbi. Jag som annars med stor entusiasm läser recept, men jag förmår inte längre. Inte blev det alls bättre av reportage om nysatsande restauranger och stilfulla hotell. Det förefaller när man läser, som om det vore möjligt att leva ett liv och åka runt.

Nästa sida »