mars 2016


– i går var tekniken inte alls samarbetsvillig, men nu på morgonen tänkte jag till lite.

Och med mig är det bra, värdinnan och jag var rentav på bio i går och såg Louder than bombs (tror jag), en intrikat historia med mycket tidsförskjutningar. Det ingick i någon serie som värdinnan ägnar sig åt. Sen åt vi god ost från Västergötland och nu ska jag koka kaffe.

Maken är förstås på ett nytt ställe. Men jag måste säga att det var det mest ambitiösa boendet, mycket engagerad personal. Jag lyckades ju inte få tag på någon, men i går morse ringde föreståndaren upp mig innan vi hann åka i väg, och när vi väl kom dit så satte sig ansvarig sjuksköterska en långa stund och ville diskutera makens medicinering, historia och vad dom ska göra. Och det har aldrig hänt på det strukturerade sättet.

Nu känns det som dags för kaffet.

Annonser

där jag för det mesta sitter med datorn. Och om jag sträcker lite på mig ser jag ett par skorstenar och en bit av ett tak och det översta av två trädkronor. Men just nu ser jag också solsken på molnen och förut såg jag en dubbel regnbåge.

Och i dag syns verkligen sommartiden, när jag skulle läsa vesper vid ett annat fönster, ett som ligger åt väster, så fick jag solen i ögonen, ett angenämt problem. Iaf när man står still och inte kör bil.

Och jag lyckades aldrig få tag på personal där maken ska vara i veckan, men jag hoppas dom är flexibla och förändringsbenägna, så där som man ska vara numer, överallt.

Och det första jag ska göra i morgon är att stoppa in vinterjackan i tvättmaskinen, så hinner den torka när jag är borta.

Lördagsmiddagen ska frysas in också, den doftar underbart.

ska jag börja fixa med om en liten stund. Och annars känner jag mig lite stressad, som vanligt dagen innan jag ska åka någon stans. Det spelar ingen roll att jag gjort det här så många gånger nu, att jag vet precis hur bra allt blir när jag kommer fram och hur trevligt jag vet att det är att sitta i bilen i lugn och frid och lyssna på radio, och att jag rimligen har koll på vad jag ska ha med mig. Det är ändå lite stress.

Sen gjorde det ju inte saken att dugg bättre att maken i morse började diskutera hur hektiskt det var i går morse. Och jag säger till honom att det är ju bara han ropar på mig så kommer jag, men han tycker ändå på något ologiskt sätt att det ändå är mitt fel när något hakar upp sig.

Och jag har satt in pappersräkningar i pärmen och röjt upp lite till. Alla dessa post-it lappar som liksom förökar sig exponentiellt. Och just nu är dom knallskära. Och inte har jag lyckats få tag på personal där maken ska vara i morgon, antingen är det upptaget eller också är personen på möte. Jag blir så trött.

kan man=jag drabbas av i alla lägen. Alldeles nyss var det bilbesiktningen som slog till. Jag kände inte för den lottade tiden och då måste man ju bestämma sig för en annan. Och efter mycket velande fram och tillbaka med mig själv så bestämde jag och betalade. Nå ja, jag kan väl ändra mig om det kniper. Det är sällan saker är huggna i sten. Det vill bara till att jag skriver upp det i den alldeles vanliga almanacka jag envisas med.

Och sen kollade jag med Tvåan, och jo då, dom kommer också hit på lördag, så jag kan räkna in femton personer till lunch. Det blir till att laga maten i morgon.

Lördagen efter, när Yngste kommer hem, blir det en något enklare lunch, åtta personer. Och då kör jag lasagne.

F ö hittade jag just en post-it lapp som jag hade tänkt ha med mig till närmaste större staden, Clas Olsson närmare bestämt, men det får väl bli nästa gång.

– iaf jag. Men jag kom upp i morse och stod som bäst och rörde i gröten och då ropade maken, mycket panikslaget, från sängen. Han ville verkligen mycket snabbt till badrummet. Jomensåsatt. Och sen åt vi och han fick kläder på sig och vi hämtade svärmor. Och lyckades komma i tid till högmässan. Maken tog sig uppför lilla backen till lokalen med viljan påkopplad. Och sen dök det upp en av dessa sedan länge bekanta, och jag blir irriterad över att folk anser sig behöva klappa maken på kinden för att han är sjuk, det hade aldrig klappats förr i deras relation. Nå ja.

Och solen sken och det mesta var vackert och bra. Sen annonserades det på tårta och kaffe efteråt, och maken, som är socialt lagd, ville gärna delta. Så det gjorde vi. Tårtorna var goda. Och nu vilar maken, lite försenad, och jag ska koka potatis. Och mer kaffe.

– allihop. Jag ställde t o m om bilklockan redan i förmiddags, det var ett rödljus på vägen och då tyckte jag att jag lika gärna kunde vara produktiv. Och den i hemmet så avhållna braunschweig-klockan har satt igång igen, så vi har en riktpunkt där, som all annan klockverksamhet utgår från. Den tar ett par timmar på sig att hitta signalen igen. Datorn och mobilen sköter ju sig själva.

Jag har ett armbandsur, som måste ställas om. Likaså lilla klockan vid spisfläkten och mikroklockan. Och sen är det båda badrummens klockor. Och klockan bredvid tv:n och golvklockan. Och den lilla klockan bredvid tjocktv:n. Och så har Yngste glömt en väckarklocka här hemma. Och så har vi en klocka i sovrummet som visar siffror i taket. Men allt är rätt nu. Hösten är värre, det är enklare att bara vrida fram. Men jag ska dra upp golvklockans åttadagarsverk nu.

när jag vaknar till efter lilla eftermiddagsslummern, som f ö var väldigt djup i dag, kanske inte så underligt med natten och sommartiden och allihop.

Och det där med svärmors klocka var lite speciellt. Hon ringde tjugo i ett, och blev påtagligt irriterad över att det var jag som svarade (maken vilar så dags) och jag råmade att han skulle ringa en timme senare. Jag försökte fråga henne om hon ställt om klockan, men hon påstod det. Problemet är att hon inte riktigt är kalibrerad på min röstfärg, så hon hör verkligen väldigt illa i telefon, maken skriker högre liksom. Och när väl maken fick tag på henne, så klagade hon på att vi åt på ‘konstiga’ tider. Och då visade det sig ju att hon vridit åt fel håll.

Sen tittade jag på ett engelskt par som ville köpa hus i Stockholm, stackarna. Dom var beredda att betala 750 000 pund och det räcker väl inte hela vägen i en budgivning, räknat dom önskemål dom hade. Och sen diskuterades kulturskillnader, t ex att svenskar inte går fram till folk som ser vilsna ut och erbjuder hjälp, man måste fråga själv först, sen är svenskar väldigt hjälpsamma. Vi är inte rude, fast man kan tro det i början, vi vill bara ge varandra space.

Nästa sida »