Tigerliljan's Weblog

The never ending story. Ja, jag suckar. Det ringde en optimistisk man och ville att vi skulle testa larmet. Jo visst, sa jag, och tryckte på knappen. Och det lät och lät och lät och efter en betydlig tid svarade den gladlynte och jag bekräftade att vi hörde varandra, och sa tydligt – ‘så nu är det klart’. Men det betydde inte alls att han å sin sida slog av knappen, eller hur det går till, för larmgrejen här började låta som den gör när man larmar efter en stund. Och den lät och lät och lät, ännu längre, och jag försökte ringa upp honom som startade det hela, men han var förstås upptagen av annat samtal. Och till slut svarade då den där stackaren som är längst bort i kedjan, och jag förklarade ganska utförligt att vi inte alls larmat, det beror på någon kommunikationsmiss i första ledet. Inte vet jag om han fattade, det verkar vara behov av typ en hjärnkirurg för att få till det. Det måste vara fel, antingen på systemet eller på den info man ger.

När jag tittade på väderappen så var det regn, regn, regn fram till tisdag mitt på dagen. Fast Tvåan ringde när jag bäddade sängen och hjälpte maken på med kläderna och sen gick jag ut. I solen – hela tiden med hörlurarna instoppade, så praktiskt att kunna prata samtidigt som man gör annat. Fast nu är det inte alls sol längre, så jag lyckades tydligen pricka in dom tjugo minuter som det var fint. Sen pratade jag också med Äldsta och jag hann gå till systemet också. Så nu har jag fått luft och motion och social samvaro på avstånd visserligen. Jag tänker att jag kanske ska koka lite rabarbermarmelad sen, den där doften brukar pigga upp också. Med maten blir det förstås ärtsoppa, den goda egenkokta, och så sån där dansk ost på knäckebrödet till.

Sen fick jag i går en bild i fb-flödet, en tre år gammal bild av dom oljetryck maken fick från sin mormors hem. Så det betyder att det var tre år sedan Äldste och jag stod ute på gården där, vi tittade på sädesärlan, som fortfarande var kvar och på den lilla tjurkalven som gick på åkern bredvid. Och sen kom makens kusiner ut på trappan och sa att nu hade dom samlat ihop dom minnessaker dom ville ha. Bra så, vi nickade, dom packade in sig i sin bil och åkte för sista gången därifrån, och Äldste och jag andades bokstavligen ut. Äntligen.

Duggregn. Men jag tog god tid på mig för promenaden till vårdcentralen, här skulle inget lämnas åt slumpen. Och jag fick sitta och vänta en stund och så blev det min tur. En sköterskeelev deltog, och gärna det, dom måste ju öva. Sköterskan frågade om min situation och jag berättade, hon var bra. Och sen provtog eleven och för säkerhets skull tog proffset också och kom till precis samma resultat, 135/80, och det var en lättnad. Hos läkaren för två veckor sen minns jag bara det övre och det var 160, inte så bra. Nu känner jag mig lättad. Det är klart att jag måste fortsätta med dom små promenaderna och ingen rökning, tänker jag, jag tog inte upp någondera, men jag får göra så gott jag kan. Sen läste jag att man stänger av vägen jag ska åka till det där EKG-mätandet, så alla ska ta längre tid på sig. Lite lättare sagt än gjort i mitt fall, men jag ger väl inte upp. Och jag kom ihåg att ta av mig dom blå plasttossorna innan jag gick ut. Alltid något.

Det duggade lite när jag skulle börja min korta promenad, men jag tog regnjackan och pratade med Äldsta under hennes – soliga! – promenad. Och nu regnar det mer ordentligt, men jag är hemma under tak.

Så här års brukade vi ju före pandemin åka bort en helg och träffa vänner. Dom andra träffas helgen som kommer, men vi är hemma. Det är en kombination av att vi f n inte så gärna sover borta och att maken rör sig betydligt sämre. Dessutom är stället man ska vara på inte särskilt anpassat för makens förflyttningar, inte ens när vi senaste var där för tretton år sen gick det särskilt enkelt. Sen är det förstås olika hur mycket förståelse andra kan visa upp. För ganska exakt sex och ett halvt år sen träffade vi också vännerna och efter något föredrag stod maken där och pratade entusiastiskt med dom två, som utom vi, var dom enda kvar i lokalen. Alla andra hade skyndat sig till kyrkan i närheten och jag försökte mana på maken. Då säger den ena av makens samtalspartner – ‘men du förstår väl att maken behöver lite social samvaro?’. Jo då, men jag visste också att den som sa det raskt kunde ta på sig sin jacka och på relativt lätta fötter gå uppför den lilla backen, som en frisk person knappt märkte, men som var ett betydligt hinder för maken. Sen kom ett kortare flackt parti och sen övergick vägen i en ny liten uppförssträcka, den biten lagd med dekorativa oregelbundna kalkstenar med gräs mellan. Sen var man framme vid dom fyra trappstegen in i kyrkan, maken valde den varianten, det fanns också en handikappingång med svängd ramp, men då måste man gå ytterligare en bit på den oregelbundna kalkstenen och dessutom fanns inget räcke till höger, så maken tenderade hela tiden att sätta sin käpp i den mjuka rabatten vid sidan. Och sen skulle man forcera vapenhuset, där – om man hade tur – dörren in till kyrkorummet var öppen. Väl inne i kyrkan gällde det att hitta en bänk, som maken kunde ta sig in i relativt enkelt, alltså på höger sida där ingen satt längst ut. Sen kunde maken sätta sig, jag kunde hantera käppen så den inte ramlade, och sen skulle psalmboken (som jag snappat åt mig i farten där) slås upp, för dom andra hade mest troligt hunnit börja sjunga första psalmen, och så skulle bönboken slås upp på rätt ställe och maken skulle vara klar på var han hade kollekten också. Sen kunde jag leta upp nånstans att sitta, och psalmboken och bönboken och en halv sekunds egen bön kanske. Så jo då, han behöver social samvaro men det behövs omtanke också, inte bara från min sida. Och jo, jag förstår att det är svårt att förstå och se komplexiteten i hans tillvaro, men jag hade klarat mig betydligt bättre utan den där mästrande repliken, jag minns den ju fortfarande. Och den präglar mig, så jag tittar mig hela tiden omkring med förväntan om just den reaktionen från omgivningen. Jag borde göra mer alltså.

Det är ju det där med okända telefonnummer. Om det är ett svenskt nummer så svarar jag i regel, fast jag är väldigt beredd att avsluta illa kvickt. Men vårdcentralen har ju konstiga nummer också. Hur som, i morgon skulle jag mäta blodtrycket och hade fått tid 10.20 och det skulle fungera bra. Men så ringde man och hade fått sjukdomsfall tydligen och ville ändra tiden. Fast man ville ändra till 8.30 och det är den tid på dygnet som är allra sämst för mig att göra nånting utanför hemmet. Det blir så komplicerat med makens tider just med 8.30. Så jag sa att det inte fungerade och det var hon inte nöjd med alls, det hörde jag, men hon kunde ändra till 15, så vi hoppas på det då.

Och i morse tittade jag i den där påsen med katrinplommon, som jag använder till gröten, och det var inte mycket kvar. Det skulle räcka i morgon och sen skulle jag väl vara hänvisad till fikon. Men – fantastiskt – i dag fanns det katrinplommon!

Den där nattskjortan från England landade här i dag, jag är lätt häpen. Tydligen hade jag – av misstag – klickat i snabb och dyr leverans, jag trodde att det var tullen som kostade. Ja ja, nu är den här ändå. Och snart är det dags att ge maken en av alla dessa mediciner och sen åker jag och handlar. Det gick onekligen fortare när jag e-handlade, men jag föredrar att få välja själv. Nu önskar jag bara att jag hittar den torkade svampen, jag frågade en personal förra veckan och han pekade lite obestämt och sa att där finns det. Nej då, det gjorde det inte alls, så om jag ser en personal i dag (det är inte alls säkert) så får den följa med till svampen. Listan är klar förstås. Som det känns nu kommer jag att fortsätta handla på det här sättet överskådlig tid. Och jag läser om att man planerar en tredje spruta. Självklart antar jag att maken kommer att få sitta sina två dygn i karantän nästa vecka också. Jag råkar veta att en ledamot i socialnämnden här (fd facklig förtroendeperson f ö) kraftigt uttalade att den personal, som inte vill vaccinera sig, bör få sitta i källaren och sortera gem.

Äldsta ringde under sin promenad, och efter en stund tänkte jag att trots att det regnar kan jag väl gå ut lite. När jag hade gått max trehundra meter så tog regnet i riktigt ordentligt, det vräkte ner. Jag insåg att det gick inte, så jag vände och gick hem och bytte till torra byxor, lite snopet. Kanske kan man inte säga att en inställd promenad också är en promenad. Sen var jag väldigt flexibel i morse, jag insåg att risotton, som jag planerat, inte låg högst upp på listan just i dag. Det blir ett försök (säsongens första) att göra potatismos och så köttfärsröra med senap. Jag fortsätter vara matfixerad. Nu har jag dessutom skaffat mig en ny grej. Det här med att gå ut och röka en halv cigarill är inte bara rökandet, det är att komma utanför dörren, så nu värmer jag en halv mugg mjölk och vatten och rör i pulverkaffe och går ut med. Jag kan ju inte bara stå därute och titta rakt fram, det skulle kännas underligt, men med en mugg i handen är det plötsligt helt rimligt.

Jag ser ju bilder på köerna till bensinpumpar i England och jag tänkte lite primitivt att det måste väl innebära att makens nattskjorta kommer att dröja. Jag tänkte lite så att någon fick väl cykla med det lilla paketet och det kan ingen veta hur lång tid det skulle kunna ta. Så min förvåning här i kväll när det dök upp ett mail om att jag skulle fylla i en fullmakt till DHL om tullklarering för leverans på onsdag, ja nog var jag häpen. The prof is in the pudding, så mycket kan väl gå fel fortfarande.

Sen har jag, lagom entusiastisk kommuninvånare, följt ortens kommunfullmäktige, som sänds på webben, fast ffg var nu alla ledamöter närvarande i samma lokal. Någon hade föreslagit att man nästa mandatperiod kunde minska antalet och var dessutom oförsiktig nog att antyda att det kunde bli bättre kvalitet också. Det fick förstås andra att ställa sig upp och ivrigt försvara den nuvarande kvaliteten, och det är kanske inte uppenbart för den som lyssnar. Demokrati är inte enkelt.

Vi har en vana, maken och jag, att äta lite vindruvor på kvällen. Maken tar sina kvällstabletter och sen äter vi lite vindruvor. Fast när jag handlade förra veckan, så var man tydligen lite hajpad inför det här med rosa bandet och vindruvorna ingick tydligen i det projektet. Det påverkade inte kvalitén särskilt positivt, jag har fått slänga alldeles för många, så nu var dom slut. Och vi vill väl helst ha lite i kväll som vanligt, så jag gick till coop. Det fanns druvor, som såg utmärkta ut, så bra. Sen hade det stannat en sån där mindre lastbil med hiss längst bak på gatan här i närheten. Nånting hade gått fel, ett flak cocacolaburkar hade åkt i backen, så det stod tre män och försökte sortera upp dom hela igen. Många hade spruckit, det luktade cocacola långt bort, och jag är personligen tveksam till ens dom hela, det måste stänka rätt rejält om någon öppnar dom.

Jo, jag tycker fortfarande att det är lyx och nästan lite skamligt att ha lite sovmorgon på måndagen. Annars är det inte så mycket lyx över mitt liv, i synnerhet inte vad sovmorgnar beträffar. I går kväll kom jag i tid på att det hade känts lite kallt natten innan, så jag plockade fram en frottéfilt att dra över mig och det var precis vad jag behövde. I dag är det en sån där mild grå dag och jag lägger om matschemat, det känns som om potatis- och purjosoppa är som gjort för i dag. Äldsta ringde under sin promenad, så jag passade på att ta på mig fleecejackan och gå ut, jag också. Fast hon går mycket längre än jag, men jag går ändå.

Sen lyfte jag på lokaltidningen där i morse vid dörren och fnissade till – ‘men det är ju B’. En liten bild på framsidan om något lokalt projekt, som hon är involverad i. Vi var grannar för hundra år sen, och jag har verkligen inte träffat henne på väldigt väldigt länge. En del människor blir ju lite olika sig på ett par decennier, men inte hon, hon ser nästan exakt likadan ut som hon alltid gjort. Av någon anledning tappade vi kontakten, men vi hade väldigt roligt.