fick jag från svärdottern. Deras hus ligger ju på en liten kulle och just här och nu är det ju väldigt lyckat. Det går att åka pulka bara utanför knuten. Vädret var fantastiskt, strålande sol och inte så väldigt många minusgrader. Jag blir så glad över att det är bra och roligt för dom. Maken äter f ö svärdotterns goda lingonsylt till gröten på morgnarna, han gillar lingon och fick en burk av henne, rara hon. Jag gillar inte alls lingon, så den är bara makens.
I morgon äter vi en bit kålpudding, som fanns i frysen. Det beror på dagsformen i morgon, kanske blir det avfrostning av frysen ändå, även om det kanske blir kallare ute om ett par dagar till. Lite fånigt är det att dra sig för att frosta ur, det går i regel ganska fort och jag har inte jättemycket grejor, nja ganska, när jag tänker efter, men jag hoppas göra lasagne och köttfärssås att frysa in i veckan och då är det en fördel att ha röjt. Fast jag har förstås en lista på frysdörren på dom färdiga middagarna, alla är ordentligt märkta, för jag lärde mig rätt tidigt att det där att stoppa in en påse och tänka – ‘jo, men jag minns vad det där är’, det fungerar inte för mig.
är väl ordet om datorn i dag. Det började redan i går kväll, den tokfastnade i fb, ingenting ville röra sig, pilen stod bara stilla. Oerhört irriterande. Och jag startade om förstås. Den såg lite konstig ut ändå. Jag gick och lade mig, det finns gränser för vad man orkar där på kvällen. Sem skulle vi som vanligt titta på utsändningen av högmässan från den vanligaste kyrkan och trasslade det mer. Till slut fick jag fram både ljud och bild, men bilden var väldigt grynig och jag var verkligen inte nöjd. Jag gick därifrån ett par minuter och när jag kom tillbaka var det klar bild igen. Så då trodde jag att alla problem var lösta. Inte då. Då hade fyrkanten med fb bland favoriterna bara försvunnit, och hur jag bär mig åt går det inte att få tillbaka den igen. Lätt bekymrad blir jag förstås, jag antar att om jag var händigare, så skulle jag få det att fungera igen. Och här och nu orkar jag inte ringa någon av sönerna. Obs det är ingen diskriminering av döttrarna, bara ett konstaterande att man är bra på olika saker.
med oss, så vi kunde följa dagens begravning från klockan tolv till strax efter två. Tacksam för det, men nog är det märkligt att sitta hemma och se sina vänner delta. Ingen vet någonsin, men jag undrade förstås om jag kommer att sitta där själv och sjunga tillsammans med dom andra. När orgeln drog på i en av de mest sjungna psalmerna var det obeskrivligt känslosamt.
Sen hade jag förberett matlagandet lite grann, så inom en halvtimme satt vi där och tuggade på vår pasta och drack vår lilla kopp kaffe med kaka. En ljus och vacker och kall dag blev det. Och i morgon är det sista januari, min almanacka har en sån där vacker snöig bild denna månad och det föreföll lite konstigt, men nu ser det ju precis ut så utanför fönstret, fast jag har ju inte en liten knuttimrad stuga framför mig, men principen. Och februari är ändå en kortare månad. Jag hoppas snön försvinner.
väl vid det mesta. I går kväll var jag helt tillbaka i hur det var innan makens fick den där medicinen, som fungerade så bra, dvs jag ställde larm 03.15 (fick justera tiden till lite tidigare i natt pga av orsaker) och sen 06. Det var liksom bara att dyka in i rutinen. Tyvärr gick det inte så bra att somna där efter 03, ont i en axel, ont i en höft, allmänt besvärligt, men det är bara att andas lugnt. Sen var det bra att vakna vid åtta efter sista badrumsturen, jag gillar att ha en stilla morgonrutin. Det är en av vinterns kallaste morgnar här, det ska bli kallare på onsdag, kanske läge att frosta ur frysen då? Men jag hoppas att mina vänner, som är på väg till begravningen av vår mycket avhållna vän, har bra väglag och att allt kommer att fungera. Först pratade jag en rätt lång stund med nån som skulle åka, vi pratade om vår saknad och tomheten efter henne, som betydde mycket för oss båda. Sen satt jag – mitt vanliga nöje sena kvällar – och växlade mellan ett matlagningsprogram, där dom just i går åkte runt och provade roséviner, och gärna för mig, men dom är så allvarliga och smackar och sörplar på det mest professionella vis. Jag fnissar lite för mig själv och sen byter jag till Jackson Galaxy, som tar hand om neurotiska katter som slåss och kissar överallt. Och så tittade jag på mobilen och hade fått ett diskret meddelande om att någon ville att jag skulle skicka ett mail, så det fungerade väldigt smidigt.
Och i morse, när maken och jag satt vid gröten, så sa jag att hade det inte varit pandemi, och hade det inte dessutom varit vinter, så hade vi suttit i bilen så dags. Nu får vi, efter lite spretig info från olika håll, ändå följa begravningen via nätet. Väldigt besynnerligt.
besök av Äldste här, dvs han stod utanför dörren med medicinpåsen och stack omedelbart. I dag trasslade det eftersom någon i hans omgivning varken låst skåpet eller rummet där det funnits sex kameror, som nu förstås var försvunna. Jag säger igen – ‘vad är det för fel på folk?’.
Sen kom det allmänna utskicket från regionen i dag om vaccination av grupp 2. Man påpekade att det kommer att annonseras när man kan börja boka tid och också att den som har fått annan info (vi alltså) kan lämna beskedet utan åtgärd. Det fanns också info om effekter av sprutan och det var ju bra. Fast just nu verkar ju allt vara lite pausat kanske, ja ja, vi får se. Vi har nu suttit här i tio månader och jag kan inte längre föreställa mig något annat egentligen. Och maken kan inte heller riktigt tänka på den situation vi har. Jag råkade läsa Expressens test av 23 (?) olika semlor och frågade maken vad han trodde att en semla kostar i Stockholm, och han tänkte nja, tio eller kanske femton kronor, och jag skrattade ihåligt. Jag tillade att jag tror att det är lite billigare än 45 spänn här, och då tyckte han omedelbart att jag kunde köpa på det vanliga stället. Och jag försökte förklara att jag har knappt varit inne i nån affär, så det kanske inte blir. Han var förvånad förstås. Kanske kan jag gå iväg jättejättetidigt och se efter hur det ser ut på tisdag.
än jag tänkt mig började dagen i dag. Jag försöker vara snäll mot mig och tänka att det faktiskt inte gör så mycket, det ordnar sig ändå. Maken blev klippt iaf, det kände jag var rätt nödvändigt. Och jag kom ihåg att ta ut räkorna ur frysen, så det ska bli ris med räkor i sötsur sås, en favorit här. En liten saffransbulle till kaffet sen också.
Och jag funderar på det att när man är trött och ledsen, så tar obetänksamma kommentarer lite hårdare än annars. Jag var tacksam över det där luddiga vaccinationsbeskedet och la ut min tacksamhet på fb, jag vet att många av mina vänner förstår att vi har en knepig och tröttsam situation. Flera glada och tacksamma tillrop, många som gillade. Men en enda skrev en kommentar om att där vederbörande bodde hade man minsann bara givit besked till 80+, så andemeningen var tydligen – möjligt övertolkat av mig – att vi var för unga och den kommenterande minsann inte fått något besked själv. Rätt behärskat svarade jag att det beror på makens situation. Vederbörande är faktiskt medveten om den. Och jag tänker svart att den som ideligen berättar om sitt åkande mellan sina två boenden, stilfullt belägna på allt sätt, och sammanträffanden med barn och barnbarn, kunde kanske tänka till lite.
Sen tittade jag på bilden av snö och kyla, som Äldste skickade i går, och letade sen upp bilden från lilla äldsta sondotterns födelsedag i mitten av september, när vi satt där i värme och grönska. Det är ungefär lika lång tid kvar till mitten av maj, kanske sitter vi där igen och minns att det då skulle varit svärmors 100-årsdag. Jag gissar att göken kommer att gala, precis som den brukar då.
var ovanligt god i dag, även om det var samma kok som förra veckan, men det kändes ändå som om den var godare i dag. Och förstås en knäckemacka med ost. Mat är ju alltid viktig förstås, men det senaste året har det blivit ännu viktigare att få till variation, känns det som. Och snön ligger kvar, tydligen ska det bli kallt flera dagar framåt, så det kommer väl vara vitt där ute så långt som min väderapp visar. Det är väl en av dom få fördelarna med den här konstiga situationen, att maken inte behöver ut i snön.
Men i morse när jag duschade hade det iaf blivit ganska ljust. Det syntes tydligt i badrumsfönstret. Äldste skulle hämta ut medicin nån gång den här veckan, vi får väl se hur det går i morgon. I går hade han ett väldigt pressat schema och jag antar att i dag ställde väl snön till det. Bor man på egen gård på landet får man ösa snö själv. Jag tittade förstås på vår bil, som står på parkeringen med snötäcket över sig. I morgon ska jag byta lakan och om energin slår till (mer än i dag), så klipper jag maken före duschandet.
väldigt dekorativt här utanför, det ser ut ungefär som bilder av japanska körsbärsträd, fast vitt då. Fast jag hoppas på det lilla körsbärsträdet som står en bit bort, att det snart blommar på riktigt. Just nu ser det rätt avlägset ut. Och Äldste skickade en bild från deras gårdsplan, inte mycket blommor där heller. Men man kan se små partier blå himmel här.
Jag funderade på om jag skulle städa kylskåpet, men sen vilade jag mig lite, och då kändes det bättre, som man brukar säga. Det finns nog underliga saker i kylskåpet, typ halvt urdruckna vattenflaskor, som stått där väldigt väldigt länge. Jag avvaktar lite, kanske inte tills körsbärsträden blommar, men lite grann. Jag håller på att försöka vänja mig vid det nygamla sovmönstret, alltså larm 03.30 och 06.15 och till slut 7.50 då det är läge att börja dagen. Dom andra två tiderna vill jag helst bara vackla upp, hjälpa maken, tillbaka två minuter till sängen med fönstret öppnat, hjälpa maken tillbaka till sängen (tar 3 minuter till) och sen försöka somna. I morse vid 06.15 trodde maken att det var läge att börja prata lite osammanhängande för att vara social. Nej, jag vill inte alls vara social där, det är inte ‘normalt’, vår situation är inte alls normal där och då. Men annars gick det bra, det fungerade och så. Men det sliter. När jag hade mycket små barn, så var jag förstås också uppe och tjoade ungefär så där, men jag blev väldigt trött, och maken tog en hel del av dessa tider, man visste att det antagligen var en kortare tid, och jag var yngre då. Så skillnad är det.
En bukett tulpaner, som kom här på eftermiddagen från omtänksamma vänner, står nu på vårt bord och gläder oss. Jag tittar på den och tänker på hoppet, våren kanske kommer. Livet kanske blir enklare, även om det finns mycket som kan hända. Jag googlade olika problem i går och min fantasi gick igång, kanske lite i onödan. Så nog är det fint att ha blommor att titta på. Tack.
Det var en gladlynt röst, en kvinna från kommunen, som undrade om vi ville ha vaccin. Jag svarade ‘absolut!’ och då antecknade hon våra födelsenummer och sa att inom ‘några veckor’ så hör vårdcentralen av sig om tidsbokning. Lite vagt, men jag förstår att det förstås beror på tillgång på vaccin. Men då är vi med på någon sorts lista iaf, och det känns som en lättnad. En väldigt stor lättnad. Och typiskt mig började jag gråta när jag lagt på.
Tigerliljan's Weblog 