februari 2016


– det är avstängt igen i natt. Nu var det felsökning i centrala tätorten som gällde. Lite trött blir jag allt. Och jag har hällt upp vatten så vi ska få gröt och té iaf. Fast vi vaknar ju så pass sent att dom bör vara klara. Och jag har fryst in nybakat bröd, fast det gäller ju att tänka till lite, så jag har skivat upp lite och fryst in separat, så jag ska ha marginal och kunna få med mig den planerade matsäcken på onsdag.

Och jag har redan bytt bilder på almanackorna, så att jag ska veta att det är mars i morgon. Februaris tidsschema är ifyllt också, maken ska bara underteckna sitt blad i morgon, så jag kan lämna in till kommunen. Sen ska jag ta ner min lilla rullande väska från vinden och lägga ner det som ska med, sidenlakan och strumpor och så. Till maken packar jag en ny bok och tidningen TÅG som kom häromdan, jag smugglade undan den, för jag vet ju att han blir så lättad där om han har roliga saker att läsa.

Annonser

hos Bra Grannen. Och det var nog tur, min mage är stressad redan som det är. Och när jag satt vid hennes bord hittade jag ett mail i mobilen från handläggaren, som undrade om vi verkligen hade bestämt oss för avlastning den här veckan. Ja, jag förstår inte varför hon undrade, faktiskt. Men jag skickade omedelbart en bekräftelse. Fast jag medger att det också gör magen extra känslig.

Och när jag skulle gå till apoteket kunde jag inte hitta pappersreceptet. Jag vet att man inte måste ha, men det känns ändå tryggare. Och så när jag tog på mig jackan upptäckte jag att det låg i en av dom större fickorna, men jag fick ett nytt aktuellt med mig hem iaf. Och efter mig i kön fanns någon jag umgicks med väldigt mycket för länge sen. Han såg så trött ut, det var bara rösten som lät som förr.

Och maken hade förstås blivit uppringd när jag var ute, någon som erbjöd honom att gå med på en hundraårsuppvaktning på söndag. Vi får se. Som maken sa – ‘han var ju alltid rätt besvärlig, hans äldre bror var underbar, men dom var rätt olika’. Och jag kunde bara hålla med, men jag sa att om han nu lyckats bli hundra, så får maken kanske ställa upp ändå.

och sparkar igång veckan. Fast jag antar att dom allra flesta har hunnit till fikapaus redan. Vi har lite senare vanor här. Så jag ska kamma mig och borsta tänderna och sen ut i den dimmiga omgivningen. Min klocka äter batterier, åtminstone känns det så. I går hade den dött igen. Och eftersom jag ska vara borta i veckan och tycker det är praktiskt med klocka då, så går jag till lilla butiken. Dit jag ska finns ingen som byter klockbatteri, det vet jag. Å andra sidan, om jag bodde där, skulle jag skicka efter på nätet och byta själv.

Och sen ska jag till apoteket, favoriter i repris. Kanske tittar jag in och får en kopp svart kaffe hos Bra Grannen. Det är åtminstone en möjlighet.

Och sen ägnar jag mig åt att oroa mig för dom synnerligen vuxna sönerna. Jag får konstiga drömmar av den där oron också. Men jag ska baka limpor på eftermiddagen, doften har en lugnande effekt.

– ja, nu ignorerar jag totalt repliker av typen – ‘lite?’, för nu menar jag när jag sovit en stund på dagen. Då tar det en stund innan jag är det vanliga soliga jaget, s a s. Och hungrig är jag alltid i det läget. Också. Och maken har, trots alla års vana, inte lärt sig att det inte är läge att skämta till det där och då, han tycker alltid att jag ser lite skojig ut när jag vacklar upp. Men den här gången nöjde jag mig med att långsamt skala en apelsin. Och han gick och vilade, så friden återvände.

Frånsett att innan jag kravlat mig upp hördes plötsligt ett enormt slammer och maken undrade förstås vad det var. Det undrade jag också, men jag kunde inte alls räkna ut vad det var, jag hade inte riktigt finkalibrerat hörsel och avståndsbedömning där i sömndimman. Fast när jag kom ut i köket visade det sig att det var bottenplattan till kakformen, som hade stått och torkat och ramlat på den också torkande kaffefilterbehållaren och bådadera hade ramlat ner i diskhon och rullat runt där. Ett ljud jag inte var bekant med innan.

När vi drack té sen sa maken – ‘det fanns nån som hade ett jättekonstigt förnamn och som hade nån teknisk firma, du kan inte veta vem jag menar?’, och jo då, det kunde jag. Jag var där en gång på den tekniska firman på nåt företagsbesök. Firman hade fått hjälp av en industridesigner och skulle nu visa upp resultatet. Och mannen med det konstiga förnamnet höll en väldigt, väldigt entusiastisk presentation över hur epokgörande det här samarbetet varit och hur glad han var och sen skulle resultatet avtäckas. Och jag lovar, det var en liten grå låda, kanske 15X12 cm med en knapp på. Och det var det både före och efter. Knappen såg lite olika ut. Jag trodde först det var nån sorts skämt och tittade lite under lugg på dom andra, men alla såg väldigt allvarliga ut. Så jag höll till mig.

hem från kyrkan. Vi körde om henne, jag hade erbjudit bilskjuts, men hon ville gå. Det är ganska fantastiskt. Och jag såg nån annons om att man kunde få åka till nån plats på jorden, där folk blir väldigt gamla. Det behöver inte jag.

Och lyckligtvis var hissen i trafik hemma hos oss, någon håller på att flytta, men just när vi kom var den ledig. Kvinnan som flyttar har alltid haft väldigt mycket blommor på sin uteplats, så det blir väl annorlunda. Hon bodde med en sambo, när vi flyttade hit, men han blev rätt snart senil och flyttade så småningom till något boende och avled för ett tag sedan. Jag förstår att det var arbetsamt för henne, men jag tyckte kanske att hon inte hade behövt hänga hans kalsonger på tork så himla offentligt, men var och en väljer hur man gör, förstås.

Och nu är chokladtårtan slut.

i mitt fall just i kväll var det att klippa tånaglar och lacka nytt. Det gick så där halvbra, jag satt tydligen inte tillräckligt länge med fötterna i blöt. Eller också får jag kapitulera och skaffa mig en sån där nagelavbitartång. Det betyder alltså att jag lyckades trassla sönder minst en nagel lite för mycket. Men med nagelfil och så lack på, så ska det väl ordna sig.

Och så har jag nyst ett par gånger på raken och börjar förstås oroa mig att jag ska bli förkyld, eller rentav få nån sorts influensa nu inför den kommande avlastningen.

Och sen tittade jag på ett klipp med Pavarotti, där han berättade om pinsamheter i karriären, och naturligtvis ställde sig en dam upp och vittnade om hur otroligt underbar han var, och han log milt och sa att det var en av de två vackraste komplimanger han fått, den andra var en man som sprang på honom på trottoaren och sa – ‘ursäkta, men jag såg er inte’. Roligt med folk som har lite distans till sig själva. Det hade jag kanske inte riktigt väntat där, skäms på mig.

Och nu snöt jag mig igen.

– man ska ju leva i nuet, men det är jag inte så bra på, det har framgått, gissar jag. Och just nu slår mammahjärtat lite extraslag, faktiskt. Nästa vecka ska Äldste på en jobbintervju, nånting han gärna skulle göra, det vet jag. Och jag kan bara hoppas.

Och Yngste ringde nyss. Som han sa – ‘jag var inte säker på om jag skulle oroa dig, men det är väl lika bra’. Ja. Hans hyresperson har bestämt sig för att hyra ut rummet han bor i till någon annan. En hyfsat lång historia, men det beror inte på att Yngste skulle ha haft vilda fester eller betett sig illa på något sätt, men ibland skaver väl personligheter. Det går jättebra för honom på jobbet och han får utökat ansvar och nya arbetsuppgifter, så jag kan bara hoppas att bostadssituationen löser sig. Och som han sa – ‘så fort jag hittar nånting, så kan jag ju hyra en bil och flytta över dagen’. Han är glad att ha körkort, det har ju inte alla numer, har jag förstått. När jag var ung tog alla körkort. Jag var liksom undantaget i bekantskapskretsen, för jag var ett år yngre än dom flesta klasskamraterna, så jag kunde inte göra det sista året på gymnasiet. Så jag kom mig ju inte för förrän jag väntade Tvåan, hon föddes senare den dagen jag väl tog körkortet.

Nästa sida »