Tigerliljan's Weblog

Fortfarande. Det finns nån reklam för nån sorts piller (?) som säljs på Life som ska ge mer energi. Jag vill ha mer sömn. En inte alltid så enkel önskan. Men i morse sov vi länge, behövligt.
Men upp kom vi. Och maken blev klippt.

Eftersom han haft i princip samma frisyr sen han var tre, som på bilden, så kändes det lite ovant att göra det lite mer jämnlångt, eller snarare jämnkort.

Och notera, det finns inte så hemskt många bilder av maken på bloggen, så detta är ett enastående tillfälle.

har passerat av mars. Och varenda morgon har jag stått och läst bönen som påminner mig om det tålamod Jesus hade. Jag har bett om hjälp att alla timmar bära dagens tunga och hetta i fullkomlig lydnad. Jag har bett om iver att likna Honom.
Det har väl gått så där. Som vanligt. Mitt tålamod är inte så välutvecklat. Än. Och tröttheten finns här. Den fysiska och den psykiska.

Detaljerna som hakar upp sig. I kväll t ex. Vi drack kvällsté. Maken bad om en bit hushållspapper. Självklart. Innan han ska resa sig sen funderar han – ‘jag undrar om jag kan stoppa det i fickan?’. Jag – ‘men varför ska du det? Vill du ha en näsduk när du satt dig i stället? För om du stoppar nåt i fickan kan det hända att jag missar det när jag ska tvätta och då blir allting luddigt’. Nej, det visar sig att han tycker att det är en städinsats att stoppa pappret i fickan, för annars ligger det ju kvar på bordet. Och jag går upp i taket – ‘ser du att det skulle ligga kvar andra papper på bordet? Förstår du inte att jag alltid plockar bort alla papper?’. Och nej, det förstår han inte, det hade han aldrig funderat på, men nu funderade han och tyckte alltså att den bästa lösningen var att han stoppade det använda pappret i fickan. En av alla dessa vardagens detaljer. Dessemellan kan han diskutera komplicerade saker, komma ihåg sammanhang, ha ett utmärkt personminne.

Och jag ber om tålamod. Det skulle antagligen gå sämre annars. Jag litar på det.

som morgonpromenad – att gå till coop, som ligger tre kvarter bort, ens om man gör det kl 8. Väldigt smidigt att handla då, tomt och snabbt.

Och sen hem till allt som ska ordnas på morgonen. På det sista halvan av Grey’s från i går. Det hypotetiska frågan – ‘vad skulle du göra om du visste att du skulle dö i dag?’. Just det. Det mycket privata svaret far omedelbart genom huvudet. Och sen tänker jag – ‘nej, kanske inte ändå. Vad skulle det tjäna till? Skulle den som fortsatte leva efter det, göra det med tacksamhet och större glädje?’. Kärlek är också val du gör, skrev Marcus Birro häromdan. Det kan ligga rätt mycket i det.

Så jag, som ju inte vet om det är min sista dag, valde att putsa fönster. De tre fönstren i största rummet, noga räknat. Jag fuskade, tvättade inte mellan rutorna, och det gick på en halvtimme. Jag blir fortfarande lika förvånad.

Och förvånad är jag också över att man inte satte in ett helt fönster, när man ändå höll på. Den undre rutan, liggande rektangeln, går alltså inte att öppna, och är klart jobbig att putsa. Men vad förstår jag. Jag är inte arkitekt, jag bara bor i hus och putsar fönster.

Nu blir det laxsoppa.

Det spirande livet. Skönheten. Transtrecken mot klar himmel. Mattor av scilla, små lysande punkter i vägkanten, minipåskliljor. Tranparet på åkern nyss. Första sädesärlan i går hos morbröderna.

Och samtidigt, så mycket smärta och annalkande död i min närhet.

Och svärmor, som fyllde bakluckan på bilen med blommor som skulle planteras hos bröderna och på gravarna, påsen med gardiner som förstås ska bytas, fikabrödet hon bakat, väskan med tandborsten eftersom hon övernattar hos bröderna.

Bröderna, ogifta, som levt tillsammans hela livet. Och nu är det svårt. Yngste brodern och jag tog en liten rökpaus på hans initiativ, han behövde en liten paus från de äldre syskonen som båda hör rätt illa. Det gör i o f s han också, men han hör ju vad han själv säger och hans bild är ju hans. Och som han sa – ‘vi pratar inte längre, för det är ingen idé, jag får bara skrika hela tiden, så vi sitter här tysta och äter och det är så tråkigt’. Men han var tacksam att det inte varit så mycket snö i år, dom hade kunnat åka till julottan tillsammans – ‘medan vi lever’, som han sa.

Och maken och jag packade in oss i bilen igen och åkte hem. Vid åkern nedanför huset stannade jag till, där betade ett rådjur på vänster sida, och jag stannade försiktigt så maken kunde vända sig och se det. Och det lyfte huvudet och tittade tillbaka en lång stund, kanske femton meter från bilen. Vårdag.

– antar jag, för detta är inlägg 4 444. Men jag är nöjd med en halvhyfsad natts sömn och på det en tidig morgonpromenad, tidig med mina mått mätt. Dom som var uppe ännu tidigare fick skrapa bilrutorna.

Maken sa i går att han önskade sig ärtsoppa, så det får han. Jag är inte omöjlig. Och sen ska vi hämta svärmor och åka till de rätt åldriga morbröderna och fika. Eftersom det är makens högsta önskan hoppas jag att det blir bra. Han var alla sina sommarlov i deras hus, hos den mycket älskade mormodern. Föräldrarna hade ett litet sommarhus vid kanten av sjön, men han tyckte att det hände mycket mer uppe på gården hos mormor.

Jag kan bara hoppas att alla inblandade i den äldre generationen har sina hörapparater i gång. Jag förstår att det är besvärande att inte höra omgivningen, men det kan hända att det blir lite virrigt runtomkring.

Och just nu tutar alla tillgängliga brandbilar runt vårt kvarter, förmodligen är det nån som satt eld på gräs, det vanliga så här års. Maken var en energisk gräsbrännare på sin tid. En gång tog vinden fart och vi var tvungna att larma. Jag var inte glad. Inte barnen heller när det stod i lokaltidningen dagen efter att brandkåren fått rycka ut pga ‘barns lek med eld’.

– perpetuum mobile – är en omöjlighet. Påstås det. För man kan inte omvandla energi utan förluster, om jag fattat på ett ungefär. Fast på något skumt sätt kom jag runt det där i natt, även om jag inte kan utnyttja det praktiskt tyvärr.

Jag vägde mig alltså i går kväll innan jag lade mig. Det gör jag alltid, för att liksom ha nån sorts riktmärke, men det är självklart morgonvikten som räknas. Man är väl inte dum heller. Nå, i morse klev jag upp, kissade och snöt mig och ställde mig på vågen. Plus 1 hg! Plus!! Hur kan det ha skett? Har jag andats in alla fettceller i dom omgivande två kubikkilometerna luft eller? Det borde faktiskt var omöjligt, lika omöjligt och av ungefär samma skäl som perpetuum mobile. Jag grubblar fortfarande.

Det nästan omöjliga.
Förra våren köpte jag att stolt uppvisat, dyrt, citronträd. Någon, som jag uppfattade som expert, rådde mig att dom måste ha mycket vatten. OK. Jag vattnade mycket. Lagom är inte ett karaktärsord för en tigerlilja. Osmosen, eller vad det kan tänkas heta, i citronträdet gick bananas – om det nu är möjligt – och det drog till sig någon sorts ohyra, som jag inte kan klassificera, men alla blad utom två ramlade av. Apelsinträdet i närheten blev också drabbat. Många vissna blad låg på golvet. Citronträdet såg nästan dött ut.

Men jag tänkte att jag förlorar ju ingenting på att beskära det, vattna sparsamt och hoppas. Och nu ser det ut så här. Blomknoppar och spirande blad, ljusgröna, smala. Och apelsinträdet skjuter också nya blad.

Det kan förmodligen fortfarande vara så att det inte mår bra, men kanske bättre ändå. Sparsam vattning nu. Tålamod. Avvakta. Inte för mycket, inte för intensivt.

Ibland. I morse t ex. Maken – och jag (!) – sov rätt länge. Sen var tanken att ta en promenad med sällskap, men det hängde upp sig av lite praktiska skäl. Och jag tittade på klockan och såg att men visst, jag kunde gå en liten ensam promenad och tog på mig skorna. Solen skiner i dag också. Och jag vek av åt vänster i stället för åt höger och gick snabbt uppför en liten backe och sen till vår gata tog slut och så ut till parallellgatan och hem. Tjugo minuter tog det. Betydligt bättre med tjugo minuter än ingenting. Och den här lilla promenaden kändes alldeles lagom som morgontur i ensamheten.
Riktigt bra.

Så nu ska jag kamma mig och gå till apoteket.

– får änglar till gäster, utan att veta det, säger Skriften. Jag får Bästa Grannen, också en sorts ängel. Det skulle hon bli förvånad över. Men för mig är hon det. Och i kväll tittade hon bort efter sin bokcirkel.

Vi kunde sitta ute i +14 till alldeles nyss, var sitt glas vitt vin – jo, kära fromma läsare, jag vet att det är passionstid, men jag är inte övertygad om att Bästa Grannen vet det, och jag tillämpar when in Rome, do as the Romans do. Synpunkter på det mottages tacksamt. Och hon är en person med stor omsorg för sin omgivning, dit jag hör. Tack och lov. Hennes klarsynta närvaro var precis vad jag behövde i kväll.

Och jag har fyllt makens dosett, det är det vanliga tisdagsnöjet här, och jag kan konstatera att i morgon får jag ta en tur till apoteket. Det kan väl inte bli så mycket bättre då. Dessa mediciner som aldrig finns hemma när man väl har väntat sin halvtimme och datasystemet som alltid kraschar. Jag antar att jag återkommer i ämnet.

här hos mig. Jag har kunnat sitta ute utan yttertröja hela dagen. Det är bra. Om det hade varit mörkt och kallt vet jag inte hur det här hade gått alls. Samtidigt är ljuset så starkt, så bländande.

Jag cyklade från massagen med den varma vårluften runt omkring. Och ändå är det en tung dag. Jag förstår inte riktigt hur jag ska ta mig vidare, ständigt vidare. Vårtrötthet, möjligen. Och så livet. Tröttheten och ansvaret. Stort och smått. Jag försökte ringa om däckbyte, men ingen svarade i verkstaden. Just nu går den andra tvättmaskinen.

Snart sätter jag på tevatten. Och försöker att inte säga så mycket, vad ska jag säga? Maken kämpar sin kamp, jag min. Ensam. Visst är jag tacksam när jag ser penséerna blomma och dom små påskliljorna sträcker sig mot ljuset. Det är vackert, ett mirakel att det händer. Jag är en del av livet. Och jag lutar mig stilla åt sidan. En dag till. Ljus och värme.