augusti 2008


Läste just om Gustav som snart väntas härja New Orleans. Förfärligt. För ca femton år sedan härjades Miami av orkanen Andrew. Det kommer inte nån ihåg förstås. Men jag minns. Nej, jag var inte där, men äldsta hade varit en del i Miami så vi följde CNN:s rapportering timme för timme. Reportern stod i det piskande regnet och mörkret, palmerna låg horisontellt och grejor flög runt. En av familjerna dottern kände hade packat in sig i sitt lilla cyklonsäkra utrymme (alla hus ska ha ett sånt), och när stormens öga kom över dom, så det var tillfälligt lugnt, tittade dom ut ch såg att hela huset runt omkring hade flugit bort. Så dom tog barn och hundar och sprang över till grannen, som hade ett större utrymme. Där satt dom sen under resten av tiden. När dom tittade ut andra gången var deras lilla cyklonutrymme borta. Fast det visste vi ju inte när vi följde sändningarna. Men vi levde oss med. Jag satte mig i bilen och skulle åka till tätorten, och jag blev så förvånad att träden inte vajade ett dugg.
Fast jag har sett en mycket liten cyklon, snarare en mycket liten tromb, kanske. Jag gick över en kyrkogård och då kom den lilla tromben från sjösidan och rörde sig över kyrkogården. Den lyfte lekfullt upp blombuketter ur vaserna tre meter eller så och strödde ut dom. Jag samlade ihop så många jag kunde och satte tillbaka, för annars skulle folk bara trott att någon retats med dom.

När jag drack kaffe på maten kom jag att tänka på en del av dom, som maken delade tillvaro med det halvår han låg på sin rehabklinik. Lite olika åldrar, men de hade det gemensamt att de hade någon typ av hjärnskador, för de flesta hastigt insjuknande.
Den långe yngre man som fått ett träd i huvudet när han röjde i stormen Gudrun. Han hade fru och små barn som hälsade på i helgerna. Mycket ont i huvudet och trötthet. Han fick långsamt lära sig gå igen med ställning, en sorts jättehög rollator.
Den relativt unga kvinnan med ett konkavt skallben, som inte kunde prata och hade mycket ont i lederna när hon hade sjukgymnastik. Hennes man och små pojkar var ofta där. Arbetsplatsen skickade chokladkartonger. Hon kunde långsamt ta sig fram med sin rullstol.
Mannen som var entreprenör och jobbade med fasadrenoveringar. Någon ställning hade kraschat, han hade fallit handlöst i marken från många meter, och på fasaden hade suttit en utsmyckning, ett bi i brons -1½m eller så ‘ och när jag rasade såg jag det jävla biet komma över mig’ som han sade. Man hissade honom i grön påse och hydraulisk lift mellan säng och rullstol, mellan rullstol och sjukgymnastikbrits. Och han hade alltid mobilen på. Det ringde när han hängde och dinglade och han rotade fram den och försökte hålla någon slags planering av framtiden igång.
En kille, 16-17 år, mopedolycka. Kunde inte prata, inte röra sig särskilt mycket, inte äta – han fick näringspulver utrört i cola, som personalen skedmatade honom med. Arbetsterapeuten försökte lära honom att peka på bokstäver på en platta för att kommunicera. Första helgen han skulle få komma hem, satt han och fadern och väntade ute på transporten. Han var ju ganska orörlig, men lyckades göra någonting som irrterade fadern obeskrivligt – sluta upp med det där, skrek han, annars ringer jag och avbeställer bilen, så får du inte komma hem alls. Jag förstår att han var rädd och ängslig och fortfarande i chock, men det var sorgligt i a f.
Många som levde ett nytt och oväntat liv, och deras anhöriga och vänner som passerade. Jag var där sex dagar i veckan, så jag hann se mycket jag aldrig anat förut. Så bräckligt vårt liv är, och så mycket styrka det finns. Detaljer man inte värdesatt i livet. En medpatient, som sade till maken ‘nu kan jag gå ensam på toaletten, det är en höjdare’. Positiva och fina människor, både personal och medpatienter. Men så lycklig maken var när han till slut fick åka hem. Ett alldeles nytt liv, på gott och ont.

Tid mellan det ena och det andra. Snart är det dags att sätta på ugnen tll klyftpotatisen, och börja steka fläskfilé med balsamicosås. Kanske ett glas rödvin till mig. Vart tog augusti vägen? Nyss var det oändligt långt till vår Romresa, nu börjar det närma sig väldigt mycket. Och jag ska plocka ihop nåt lite klokt att säga en av kvällarna. Jag får nog betrakta lördag kväll som min deadline, för måndag kväll måste jag rimligen packa. Tåget går 8.53 på tisdagsmorgonen. Jag avskyr den här tiden tills man ska resa. Jag ångrar mig vilt, och undrar hur jag bara kunde komma på en så idiotisk idé. När det är så bra hemma. Man kan ju titta på bilder. Och tänk om något händer… Tro mig, jag är bra på skräckscenarior, väldigt bra.
Men jag vet att vi sätter oss på tåget och efter tio minuter har jag lugnat mig och tycker att resande, det är livet. När vi var i Spanien förra hösten hade jag mailkontakt med son och övrig omgivning dagligen, men jag tvivlar på att klostergästhemmen vi ska bo i är utrustade med det. Finns det kommer jag självklart att utnyttja det, fast nu får väl sonen dela tiden med bloggen i s f. Och allt fel man släpar med sig. Men nu gäller det att fokusera positivt. Ior är min bror, tror jag.

Första gången vi åkte till Umbrien fick vi ofta trebbianodruvor efter maten. Jag vet inte om de var så vanliga i Sverige då, men numer köper jag så här års med stor entusiasm. Jag har nyss sköljt och ska gå ner och dela med maken. Vi blev sen alldeles förtjusta i Orvieto classico och drack många liter genom åren. Förra gången jag åkte buss förbi fabriken Bigi & söner tänkte jag att en liten del har jag i a f finansierat. Men första gången gjorde bussen ett uppehåll vid katedralen i Orvieto, och vi satt en stund på piazzan och tog en cappucino. En av de medföljande prästerna blev tilltalad av ett australiskt tv-team som gjorde en reklamfilm för det lokala vinet. Så han och en av damerna fick sitta vid ett bord med en flaska och två glas medan dom blev omsorgsfullt filmade. Han fick flaskan. Men jag tänkte med viss förtjusning på om några av hans församlingsbor åkte till Australien och såg reklamen och tänkte ‘men väldigt vad han är lik pastorn hemma’. Äldsta dottern hade en chef hon inte var glad över. Så flyttade dottern till Tyskland och ringde upphetsad hem. ‘Mamma, jag har just sett en reklamfilm om ett hälsocenter i Indien, och där låg min hopplösa chef naken i lera, jag hade klarat mig utan det!’ – Men nu, mot druvorna.

Solen skiner, det är dessutom ganska varmt. Vi tog en promenad runt torget, maken utan jacka i värmen. Citronfjärilarna fladdrade ännu. Tvätten är klar. Köket är hyfsat avröjt, snart är det dags att gå och handla. Det är inte så omvälvande, men jag är tacksam när det kommer vänliga dagar. Att känna att livet går vidare i all enkelhet. Jag gör så gott jag kan och ibland räcker det. Och jag kan t o m skriva det utan att det slår till ‘ja men du vet att du inte gör tillräckligt i a f’ – jag vet det, men jag lägger det åt sidan just nu. Det som inte blir är förstås större och mer än det jag klarar, men kanske måste jag inte bära hela världen på mina axlar, som Ting en gång skrev. Kanske blir det bättre om jag inte försöker så mycket. Att överlämna. Att vila mitt i allt. Att se skönhet i det liv som blev mitt.

Satt en stund på uteplatsen och högt upp i den blå himlen såg jag en gigantisk fiskgjuse. Där vi bodde förut, bredvid en sjö, var det en rätt vanlig syn. Ibland kom dom innan isen gått upp, så jag har sett en dyka ned och ta en hare på åkern, men annars är dom ju just fiskare. Avpatrullerade vikarna, avspänt cirklande på termiken tills dom såg byte. Då stannade dom och ryttlade, med total uppmärksamhet ner i vattnet, och så en kraftfull störtdykning. Rätt ofta på rejält stor fisk. Jag har sett dom dras ned under vattnet, flaxande med enorma vingar, jag har tänkt – det där går aldrig, den kommer inte upp igen – men det gjorde den alltid de gånger jag såg. Fast ibland kunde den inte lyfta ordentligt utan kämpade någon meter över vattnet, bort mot boet. Länge hade vi en död björk i strandkanten som var ett ofta utnyttjat stationärt spaningsställe. En vingbredd på 160 cm.

Har just kollat på en intervju i morgontv. Lasse Bengtsson mötte konstnären Linn Fernström. För den som missat henne – hon målar stora dukar, ofta självporträtt, ofta surrealistiska, avhuggna huvuden, blod, blommor, -hon är väldigt välbetald dessutom. Men hon gillar inte att analysera sina bilder. Och ändå är det vad Bengtsson försöker få henne att göra. Hon är inte särskilt verbal, varför skulle hon behöva vara det? Han hade ju kunnat prata lite om vad hon hoppas på med den förestående flytten till New York, eller vad som helst i stort sett. Men hon ska nödvändigtvis behöva stå där och se ut som om hon tycker det är rätt jobbigt. Man kan väl vara lite påläst om sitt intervjuobjekt och försöka ge tittarna lite perspektiv. Och kameran flaxar lite ostrukturerat runt på bilderna. Dåligt jobb. Men solen skiner.

Nästa sida »