juni 2017


– jag rensade ut papper ur det stora skrivbordet, med tanken att jag sen (?!) ska rensa det lilla och flytta över det som ska sparas därifrån. En svart plastsäck blev det hittills. Så det får väl räknas som en framgång ändå. Alla dessa röda pensionskuvert åkte, jag har ändå alltid känt mig deprimerad när jag sett dom. Så många papper. Det är en lättnad.

Jag vet ju att det inte alls hjälper att känna sig uppgiven, det är bara att fortsätta framåt. Tiden krymper för allt möjligt, det är så tydligt när man rensar. Och ovansidan av skrivbordet ska förstås rensas också. Jag har aldrig tillhört dom där som har ett städat skrivbord, tyvärr, och jag tvivlar starkt på att det kommer att bli bättre sen heller, men en kort stund kan jag kanske ha lite mer struktur.

Annonser

– är fortfarande i ostädat skick. Jag väntar på att jag ska överraska mig. Och ute regnar det lite stilla. Jag har kommit på att det kommer att vara svårare att se det sen, mitt blivande fönster framför skrivbordet kommer att vara ut mot den inglasade balkongen där. Jag hoppas att den av svärmors orkidéer, som just börjat blomma – mörklila f ö – kommer att stå ut med förändringen.

Och mer i avdelningen underliga räkneövningar jag gör – jag kommer att laga 19 middagar till vid nuvarande spisen. Jag minns att när vi flyttade hit tog det flera dagar innan jag orkade laga mat. Vi överlevde ändå, för en snäll människa kom hit med en närande paj, som räckte långt. Och jag tillät mig lyxen att köpa matbröd nån vecka då.

Och jag nyser, fast det regnar, det borde ju dämpa pollenmängden.

– bara ett fåtal regndroppar, och inte så förfärligt kallt egentligen. Men det är knappast klockren sommar, även om det här är rätt vanligt sommarväder. Jag vet att det är bra för vattenståndet, men jag skulle tycka det vore fint med lite sol. Förstås.

Och nu är planeringen klar, vi åker över dan och hälsar på Äldsta på lördag. Jag har beställt en prinsesstårta på stället som gjorde deras bröllopstårta, det råkar vara bröllopsdag för Äldsta, även om svärsonen befinner sig långt bort i jobbet. Vi andra får väl fira. Alla tillfällen till firande bör tas till vara.

Och när jag var ute förut så passade jag på att hälsa på fd Bästa Grannen, hon som var granne när vi flyttade hit. Innan dess bodde dom faktiskt i den här lägenheten vi ska flytta till, så hon är väldigt uppmuntrande och stöttande inför projektet.

Och jag konstaterar att jag inte fick till det där städandet av skrivborden, som jag tänkt som dagens projekt. Men jag lånade tre böcker på biblioteket och jag hoppas innerligt att maken kan läsa dom.

– och det blir avlastning. Dock kan man inte säga var i dagsläget. Nä hä, och när kan man säga det då? Jo, på måndag ska hon ringa mig. Och eftersom det är tisdag som gäller, så kan man väl inte säga att framförhållningen är så jättejättebra. Och den där osäkerheten gör ju inte maken särskilt glad, han vill kunna ställa in sig på hur det blir, han har ändå en så osäker tillvaro. Att inte tala om att jag skulle tycka att det kändes mer tryggt om han fick komma till samma ställe. Personalen, som är rätt många även om han är på samma ställe, skulle ha lite bättre chans att lära sig just hans problem. Det vore mer effektivt i längden.

Men nu ska jag ge mig ut i det väldigt blåsiga vädret här, inget regn än dock.

– jag ville veta om det blir avlastning nästa vecka. Jag ringde handläggaren. Hon har semester till 20 juli sa telefonsvararen. Jag ringer upp avdelningen. Hon som svarar vågar inte ha nån uppfattning om det, utan uppmanar mig att ringa enhetschefen och sen kom hon på att hon har ju semester, så då skulle jag ringa biträdande. Jag frågar efter det numret då, och efter en liten stund har hon lyckats leta upp numret dit. Jag ringer. Hon svarar, men kan inte ge besked, för hon måste prata med en handläggare först och dessutom är hon upptagen just nu och hade egentligen inte tänkt svara (nä hä, tack för det), men hon kan höra av sig i eftermiddag. Jag tycker det är ett synnerligen tungrott system. Och nu känner jag mig ganska övertygad om att det inte blir något, eftersom det tydligen var så svårt. Undrar om kommunalrådet själv måste besluta också.

– fast det gick över sen, men jag hann ändå cykla och handla, den där relativt lugna tiden vid åtta. Och jordgubbarna ser helt underbara ut.

Sen har jag lyckats ringa två samtal, även om jag inte nådde ända fram s a s. Först till kommunens larmgrupp, man kunde ju inte ha larm om man inte hade telia som bredbandoperatör, men dom har haft nyckel hit och en eller två gånger har jag ringt eftersom maken ramlat och jag inte kunde hjälpa honom upp. Men ska vi nu byta lägenhet, så får jag fordra in nyckeln, rimligen. Fast numer kan man tydligen ha annan bredbandsoperatör, sa personen hos larmet, men jag vet inte om jag tycker det känns aktuellt. Det ska ju till beslut av biståndshandläggare också, och där nånstans tog min ork slut. Och numer jobbar jag ju inte utanför hemmet heller.

Och sen ringde jag gravstensgravören, som lovat skicka papper tidigare, men om han nu lyssnar av sin telefonsvarare vet inte jag.

Och sen plockar jag lite allmänt, man gör ju det när någon ska komma och titta på ens hem, även om jag känner att dom kommer först att passera den uteplats, som sen blir vår, och dom käcka människorna där har fyllt på ännu mer saker. Nu är det inte bara en tavla, en spegel, ett antal skor, ett par kassar med odefinierbart innehåll, blomkrukor, mera kassar och så ett högskåp, som dom antagligen haft i badrummet. Dessutom hänger fortfarande två jackor på den där spiken på ytterdörren, som man ofta har nån liten prydlig krans på eller så. Det blir en upplevelse när dom börjar bära ner saker också.

– som lägger sig stilla över saker man inte använder. Ovanpå våra garderober finns såna där stora förvaringslådor i papp, där jag lade ner saker, som bara inte fick plats i garderoberna när vi flyttade hit. Uppenbarligen har jag inte använt särskilt mycket av det heller. Men i dag bestämde jag att det var lika bra att åtminstone damma av, så jag klev upp på den stadiga stegen och lyfte ner lådorna och dammade av dom och samtidigt passade jag på att torka av ovansidan på garderoberna. En upplevelse. Men nu är det gjort. Och jag kan inte komma mig för att kasta alltihop. Vem vet, en annan dag kanske jag vill ha snygga skor, som fanns där. Eller för den delen snygga väskor, som låg i en annan låda.

Och jag tänker på allt dammet, som förmodligen finns över (och i) bokhyllorna. Jag ska verkligen försöka få alltihop rengjort före flytten. Men lite matt blir jag.

Nästa sida »