juni 2017


Malin Lagerlöfs bok om tiden efter hennes mans död. Och rätt mycket kan väl var och en, som råkat ut för plötslig olycka eller sorg, relatera till. Och jag läste och läste och funderade. Och plötsligt steg Harald in i hennes kök, den första ensamma julen i huset på Gotland. Det råkar vara drygt ett år sen jag träffade Harald senast, han och maken var klasskamrater och nära vänner. Så det var märkligt att plötsligt se honom genom någon annans blick, jag gillar honom och det gjorde lyckligtvis M L också. Och jag minns när vi träffades och en klasskamrat, som jag visste att både maken och Harald tyckte hjärtligt illa om, lutar sig över bordet och ställer en rätt ohyfsad fråga, och det glimmar till i Haralds blick och han kommer med en totalt mördande replik med uttryckslöst ansikte. Maken och jag höll gemensamt på att säcka ihop av dold munterhet.

Och så livet, som traskar på. Vem man nu blir mitt i allt det där som händer.

Och jag tittade i fönstret nyss, den där praktfulla orkidén, som blommade hos svärmor och nu står i vårt fönster, nu börjar det ge upp. Dom är tåliga. Dom två andra, som kommer från henne, är på väg att börja blomma.

– det här med att fejka arabiskan. Den borde vara obligatorisk läsning för många olika kategorier. Och jag läste, med hög grad av igenkänning, om hennes kamp med sin arbetsgivare efter det att hon fått sin diagnos. Hon hade åtminstone ett fack, som slogs för henne. Det hade inte maken. Och det här med arbetsgivarens skyldigheter, jo tack, det minns jag hur det hanterades. Nu är det ju så här, att just här beskriver jag dom svårigheter maken har, men han har starka sidor också och med lite god vilja hade man kunnat ta tillvara hans förmågor. Men det fanns verkligen ingen vilja alls, jag har fortfarande (vilket jag tjatat om, jag vet) ett mycket tydligt minne av hur jag stod i närheten, när någon som ansågs representera arbetsgivaren centralt, stod och sa till dom mer lokala – ‘nu förstår ni att ni får lov att göra er av med honom så fort som möjligt, så ni kan gå vidare’. Det händer att jag träffar den mannen i olika sammanhang och jag hälsar civiliserat och går sen raskt åt motsatt håll. Kanhända ser jag lite svart ut.

– att maken och jag brukar kasta oss iväg till kyrkor både nu och då, när det finns högmässa på rimligt avstånd. Men i dag är det nån sorts kollektiv galenskap som drabbat det kyrkliga, det ska has friluftsgudstjänster överallt. Ibland anger man alternativ lokal ‘om det regnar’. Nu är inte makens bästa gren gräsmattor, i sht inte ojämna, naturliga. Och flexibilitet ‘om det regnar’ är inte heller favorittillståndet. Så vi läste dagens texter i all stillhet här hemma, lite torftigt är det allt. Men i morgon är det mer välordnat, ur vår synpunkt.

– vad som kan räknas som en ordinär Midsommar, men själv läste jag först en bok av Mark Levengood, hans tvåsidorsstycken med åtskilliga vassa formuleringar piggar upp mig. Sen började jag på Lina Limans Konsten att fejka arabiska, och nu har jag läst 200 av dom dryga 300 sidorna av den, om hur man lever och överlever som högfungerande i autismspektrum, eller hur man nu korrekt uttrycker det. Alldeles kolossalt intressant på många plan. Och fast det verkligen inte alls är samma sak, så får jag en del aha-upplevelser av det där med neurologiska knepigheter.

Och jag tänker att normalitet, vad nu det är, är egentligen något underligt. Den där ibland så tunna hinnan som skiljer vad som anses vara ‘normalt’ från ett mer ovanligt sätt att tolka verkligheten runt omkring oss. Hon berättar om ätstörningar, som hon själv haft och där hon ibland triggats igång av andra. Just det är jag inte så bekant med, men hennes skildringar av sin totala känsla av värdelöshet, där läser jag med viss försiktighet, påminner mig själv då och då att den där stigen ska man inte slå in på. Där gäller det att hålla avståndet till texten. Och jag tror att jag ska lägga den åt sidan för resten av kvällen. Förhoppningsvis blir det lite mindre av det under dom sista hundra sidorna.

– mobilen lovade regn vid fem, och den hade alldeles rätt. Det började spöregna. Men vi sitter tryggt under tak och tycker att det är ganska gott ändå. En Midsommar utan spöregn skulle väl nästan inte vara traditionell. Och det är absolut varmare än på julafton. Men jag tycker synd om dom som tänkt sig att sitta ute och äta, just här är det inte möjligt.

Men jag sitter och läser i stillheten och lyckas nästan glömma det där med att packa böcker och rensa och städa. Och då har jag ändå dom tre svarta säckarna stående på golvet. Ah, det kommer en ny vecka sen.

Och jag började fundera på det där med att kanske åka på en resa senare i höst, maken är ju bekymrad över mina tio dagar i oktober, men han sa att fyra dagar i slutet av november skulle han kanske stå ut. Jag tänker lite vidare.

– men jag kom upp och cyklade iväg i den mycket stilla morgonen, det kändes riktigt skönt. Sen vacklade jag runt rätt länge och letade efter savoardikexen, dom stod högst upp på en hylla och det var bara dom längst in kvar, men jag klev upp på nedersta hyllan och lyckades krafsa åt mig en förpackning. Det är inte alltid en fördel att vara ca 1,62 eller möjligen 1,63. Så nu har vi efterrätt, och äggen till matjesillen är också kokade. Jag lärde mig igår att det heter lertallrikasill, det jag ska laga.

Maken är duschad och njuter av det. Själv har jag bytt ut morgonens jeans mot ett par mer luftiga randiga byxor, för solen skiner, även om det är rätt mycket moln. Det kan bli en bra dag utifrån våra förutsättningar. Inga små grodor förstås och ingen nubbe. Maken får inte, och jag har aldrig gillat snaps.

I går kväll började jag läsa en bok av Mark Levengood, han formulerar sig så bra. Han citerade sin kyrkoherde, som vid tillfälle lär ha sagt – ‘Gå med Gud. Eller gå åtminstone’.

– 23.35, är det kanske lite märkligt att fundera på ev efterrätt till middagen i morgon, men det är så att jag ska försöka ta mig iväg och handla före frukost, kanske finns det jordgubbar kvar då. Och om det mot förmodan finns rabarber, så gör jag rabarberpaj. Annars riktar jag in mig på tiramisu, och då är det bra att veta vad och hur mycket jag behöver. Tre ingredienser tror jag att jag klarar att komma ihåg, savoardikex, citron och 250 g mascarpone. Nånting blir det nog kanske. Annars överlever vi ändå.

Men visst sammanhänger efterrättsplaneringen med att jag är lite hungrig nu, trots bakelserna i går och ärtsoppa i dag. Jag åt rentav tre bokstavskex till kaffet i eftermiddags, men nog tyckte jag att dom var mindre är bokstavskexen i min barndom.

Och visst är det möjligt att stressen har inverkan på vikten, men det gäller att tänka efter före och att känna sig själv också. Det fanns nån sorts rabatterbjudande på fazers blå, när jag handlade senast (och jag har ju nyligen avslöjat mina varma känslor för F blå), men jag insåg att det är bara dumt, för någon som är som jag, att köpa hem två kakor à 200 g. Jag kan inte lura mig själv att dom skulle ligga oätna så vidare länge. Rabatt eller inte.

Nästa sida »