Tigerliljan's Weblog

och lite ledsen är jag allt att vi inte tar oss till lilla C:s födelsedag i år, men det blir lite för tungrott, jag inser det. Och sen är det bilbesiktningen och så småningom tandläkaren – det ekonomiskt bottenlösa hålet – ja, det gäller förmodligen bilen också, när jag tänker efter.

Men om jag har en liten aning flyt så blir det avlastning. Hoppas.

F ö har lilla C:s äldre systers skola tydligen ett projekt nästa vecka att dom en dag ska vara klädd i kläder från 1905 – fråga mig inte varför – och Äldsta är resursrik, så hon googlade runt och jo då, sverigedräkten komponerades 1902 (tror jag) och nu var ju min lilla mamma himla händig och sydde såna till mina döttrar, så Äldsta har fyra olika storlekar att välja på och en passade hennes äldsta, så det var bara att tvätta och stryka blusen. Så smidigt. Äldsta själv fick f ö överta mammas egen, som hon sydde in betydligt och hade på mottagning hos honorärkonsuln på nationaldagen när dom bodde i Frankfurt aM. Så kan det gå.

vid jordgubbsförsäljningen. Så jag kan se att jag hittills i maj har ätit jordgubbar för 263 kr, då har ju maken ätit hälften för all del, och en liter är avsedd för morgondagen, och den kostade 32 kr, om vi nu ska periodisera ordentligt. Men ändå. Å andra sidan kostade baconet, som vi hade i amatricianasåsen i dag 5,50, så det får lösa sig på sista raden.

Man = meteorologen har lovat regn österifrån, men än så länge är det den mest underbara försommardag som tänkas kan. I morgon fyller jag i timrapporterna för anhörigvårdandet och när dom ska lämnas in på måndag, så är jag precis bredvid rätt blomstersäljare, så då kan jag ta tag i sommarplanteringen. Jag har ju skänkt bort två krukor, så lite smidigare blir det. Och billigare, nån liter jordgubbar extra kan det väl bli. Det irriterar mig oerhört att jag glömde skriva upp rabarber, för jag hade tänkt koka rabarbermarmelad, så gott med lite vanilj i. Men jag litar på att det kan finnas kvar i början av nästa vecka.

och ett blad plockade jag i slutet av morgonpromenaden. Så får maken del av doften också. Och jag har en minimal kristallvas (mammas) som är som gjord för sju liljekonvaljer. Det är en vacker försommardag. Den kommer att kännas ännu vackrare när jag lyckats dammsuga och byta lakan. En av dessa sysslor som jag tycker är jobbigare innan det är gjort, varenda gång efteråt tänker jag – ‘men det gick ju fort’. Så dags. Då har jag gruvat mig en halvtimme innan.

Och i går – apropå saker som skjuts upp – fick jag till manglandet av handdukar också och det är nog faktiskt så att en del av min mammas handdukar börjar bli väldigt tunna, jag kan knappast klaga på kvalitén eftersom dom haft lång livslängd, men det börjar gå mot slutet. En gång när jag snubblade över pengar, köpte jag var sitt dussin linnehanddukar till barnen, för jag insåg att det knappast skulle vara något kvar av dom jag själv fått ärva. Handdukarna och jag slutar nog samtidigt. Eventuellt har jag några obegagnade efter min farmor, jag får leta lite i kistan av citronträ. Att öppna locket på den sprider också en doft.

– svalor – tornseglare, jag vet – och ett glimmande flygplan ännu högre upp, när jag satt ute nyss. Och så grannen som högljutt fostrar sina döttrar – ‘om man inte äter upp det där, så orkar man inget godis sen, jag blir gaaaalen när du gör så där, spill ingenting, det säger jag bara’ – och så det milda kuttrandet med pojkvännen. Också ett liv.

Och jag med mitt halva glas vitt vin, sju meter bort, bakom hörnet. Ett annat liv. Så fort det går, alltihop. Och jag tänker på mina barn och barnbarn. I år åker vi inte till lilla C:s födelsedag, men Yngste kommer att vara där. Och jag ser bilden framför mig, när Yngste och Äldsta satt på trappan där vi bodde då, just en sån här kväll – han sitter där och klappar hennes arm, han var så där två år och jag är så tacksam att dom har fått en bra vuxenrelation också. Och jag tänker att något måste jag ha gjort rätt ändå, då när livet gick i svindlande hastighet, kändes det som att sitta i en bergochdalbana. Man kan aldrig veta hur det blir. Fortfarande inte. Att se med kärlekens ögon är inte enkelt alla gånger.

här också, dvs för maken och mig är det ingen skillnad mot en vanlig fredag, nästan åtminstone. Vi bor ju ganska nära torget i vår lilla stad och där pågår en högljudd klämfredag. Handlarna bjöd tydligen på frukost på torget mellan sju och nio, jag såg det när jag hämtade ut parfympaketet. Och så är det hoppborg för barnen och bakluckeloppis och diverse aktiviteter med musik. Mycket musik. Så makens vila blev inte så stillsam. Och jag sa, lite förstående, att det var väl bra att dom stackars människorna som plockat fram prylar åtminstone inte får regn på sig, det är hyfsat soligt. Men maken sa – ‘jag önskar mig en kraftig åskskur snarare’. Där ser man.

Och jag cyklade till biblioteket för att byta böcker. På vägen ut träffade jag på en bekant, som jag ser ibland. Hon är änka efter en nära vän, så vi stannade och pratade en stund. Hon påminde mig om när vi för tio år sen, våren innan maken blev sjuk, var på samma mottagning och satt tillsammans, och jag fnissade och påminde henne om att hennes man spillde på den dyra sidenslipsen. Och hon sa – ‘det gjorde han alltid’. Vi saknar honom. När Yngste var född skrev han ett fantastiskt brev, som jag sparat.

i tidningarna i morse. Den ena handlade om att pengarna avsedda för anhörigvårdare på något mystiskt sätt försvinner och inte används – nä hä, är jag förvånad? – och den andra handlade om ett alldeles nytt piller som man testar mot hjärntrötthet pga stroke. Och jag funderar på om det pillret en dag finns ute i handeln och om det skulle hjälpa maken, vad vet jag, och sen funderar jag på om piller mot hjärntrötthet skulle hjälpa mig. Så kunde dom säkert spara ännu mer på anhörigvårdare. Och jo, jag vet att den kategori som vårdar sina barn har det enormt tufft, jag vet. Men det gör det inte enklare här heller. Man kan inte jämföra. Jag känner en stor ödmjukhet inför människor som klarar situationer som ligger långt utanför min erfarenhet. Jag kan bara berätta om mitt, vårt, hur det är här.

Och jag skulle önska, jag önskar noga räknat varje morgon, att jag skulle kunna mer och bättre under dagen som kommer, och på kvällen kan jag notera att jag har blivit ungefär lika trött och ledsen och otålig som vanligt. Det startar redan när vi satt oss vid frukosten och maken verkligen är startsnabb, dvs jag häller upp vår gröt och vårt té och brer hans smörgås och när jag är färdig och lägger den på hans tallrik, så har han redan ätit upp mer än hälften av sin gröt, och innan jag är halvvägs i min tallrik så är han nästan klar med mackan också, och han vill ha den rostade sen omedelbart, så det gäller att vara lite uppmärksam där. Och framför allt inte att äta i sin egen takt.

Och omgivningen. Jag minns inte ens längre vem det var, minns bara att jag tyckte att det var någon som borde förstått bättre, men det gäller ju många – men dock. Vi åt hotellfrukost. Det går till så att jag får skaffa en snabb överblick av vad som finns, vad maken skulle gilla, och sen tar jag och samlar ihop det han vill ha, inom rimliga gränser. Det behövs minst tre turer runt om i ett ordinärt frukostlandskap innan han har alltihop, juice, nån sorts yoghurt med flingor, mackor med olika pålägg och så té med mjölk och socker. Sen kan jag möjligen samla ihop min egen frukost och vid det laget är jag hungrig, maken plöjer sina assietter med blixtens hastighet, så när jag sätter mig med min yoghurt så tittar han sig intresserat omkring och ser att oj då – det finns ju ägg och sill också. Och det hade jag missat, och det är ytterligare ett moment, ägg som ska skalas och delas och sillen som ska skäras upp. Och jag som knappt hunnit få i mig något är inte helt positiv till att omedelbart störta efter ägg och sill, men maken tjatar. Han vill. Och jag morrar. Och någon vid bordet säger förstås – ‘men låt honom få sin sill’. Och jag känner hur jag blir alldeles stel och reser mig bara upp från min tallrik och hämtar ägg och sill, och maken är nöjd och jag antar att den som var godhjärtad också var nöjd. Maken vill ha omedelbar behovstillfredsställelse, det vill många, men vi andra har socialiserat oss till att vänta då och då. Den fernissan är lite avnött hos maken. Och det i kombination av hans allmänna charm mot omgivningen gör förstås att den som bara då och då finns i utkanten, lättare tycker att jag är tjatig eller kärv.

Men i dag var det bara en vanlig frukost hemma. Det kan vara tillräckligt.

i morgon också. Det är så annorlunda att gå på helgmorgnar, och jag gissar att i morgon nästan kan klassas som det, dvs väldigt få bilar, nästan inga cyklar och rentav inte så många hundar heller. Fågelsång och grönska räcker långt. Jag går förbi ett dagis också och vanliga morgnar är det lite kaos, många bilar, många cyklar, föräldrar på väg ut och in. Men i morse var det förstås alldeles tomt, med ett enda undantag. På ena cykelparkeringen stod en mycket liten neongrön cykel ordentligt i stället. Och jag undrade så – hur kan man ha glömt den? Hoppas dom minns var dom gjort av den. Den såg dyr ut, fast den var så liten.

Och så måste jag ta med mobilen och både min och makens leg på promenaden, jag hoppas verkligen att paketutlämningsstället piggnat till i morgon, och eftersom paketet är efterskickat i makens namn gissar jag att det är hans leg som gäller.

Och jag tänker redan på middagen, räkor med sötsur sås. Det blir bra.

– i det närmaste. Limporna. För jag lyckades hålla mig vaken tills dom hade åkt in i ugnen och sen satte jag mig bekvämt till rätta och vaknade en halv timme efter sluttid. Klockan hade ringt och maken hade diskret sagt att den ringde och inte hörde jag det. Nå ja, krispig yta, kan man säga. Och jag är inte helt förvånad efter nattens usla utdelning.

Men nu har jag vaknat till igen och vikt sju skjortor, förr strök jag dom också, men det har jag slutat med. Det är tillräckligt tråkigt att vika.

Och skorpan i pannan efter skåpdörren har ramlat nu, så nu är det bara ett lätt gulfärgat märke i pannan kvar. Och jag tittar fortfarande misstänksamt på skåpdörren. Om den nu skulle anfalla igen.

ville sig inte riktigt, dvs maken sov, jag hade svårigheter att somna. Så där kvart i två trillade ett namn ner som jag hade funderat på sen eftermiddagen, en avlägsen granne för många år sen, det var alldeles omöjligt – och sen bara dök det upp. En lättnad. Men många burnouts blev det innan jag somnade, jag var inte störd iofs, men det kändes onödigt ändå.

Och solen sken redan tidigt, jag hade fått en avisering om ett paket i går och gick dit, men tydligen hade dom bestämt sig för att röd dag=söndag=stängt för deras del. Inget meddelande på dörren. Så jag får väl hämta paketet i morgon.

Och maken och jag tog oss till kyrkan vid sjön, vackert som alltid. En tacksamhetens dag, fyrtio dagar efter Påsk. Och vi fick läsa nicaenska bekännelsen, lite längre och mer utförlig, en lovsång till Gud. Jag tände ett av de tunna mörkgula vaxljusen i ljusbäraren.

Sen tog vi oss hem, och maken klev ur bilen genom drivorna av almfrö, som samlas på trottoaren. Inte bara där, jag måste hålla koll på insynsskyddade balkongen vid sovrummet annars pluggar almfröna igen avloppet där och det kan bli lite trist.

Och sen marinerade jag kycklingbitar och stekte och rörde ihop en sås av creme fraîche med rostade vitlöksklyftor och senap. Det kan bli en liten eftermiddagssovstund. Det gäller bara att passa ihop det med limporna som jäser.

i frid nu. Möjligen. Man bör väl kunna göra det när man fått vänlig uppmuntran. Om folk bara fattade vad det kan betyda – present company excluded, för jag är tacksam för uppmuntran här också. Fast här finns det ju den tysta majoriteten, säger jag med ett milt leende. Med den hjärtliga vänlighet, som är mig så egen, som en mycket älskad äldre vän sa, med viss självironi. Han var väl medveten om sin kärva framtoning.

Men nu hoppas jag på en lugn natt, att jag sover, att maken sover, att inte ortens motorburna ungdom tillbringar hela natten med burnouts i rondellen en bit härifrån. Åska utgår jag från att man kan räkna bort från möjligheterna just i natt.

Och lite lätt hungrig är jag, men det kommer väl en frukost när som helst. Förhoppningsvis.