Tigerliljan's Weblog

i näsan. Är det en vanlig förkylning på gång eller är det pollenchock? Jag var tvungen att torka av cykelsadeln i dag och det brukar tyda på pollen på gång s a s. Och i medicinlådan låg en – påbörjad – ask clarityn, som jag ska försöka komplettera i morgon. Den brukar ha en tendens att ta slut när vi alla upptäcker att det är dags. Och jag var rätt gammal första gången det slog till. Jag hade gått och snorat och betett mig nån vecka och pratade med min yngste bror, som beskrev att han, som ändå var tio år äldre än jag, hade tagit clarityn och blivit bra på en halvtimme. Det tyckte jag lät skumt, men det fungerade på mig också. Inte alla år, men kylan lär betyda att det blir kraftigt utfall när det väl börjar komma.

I morgon har jag bestämt mig för att ta det lite stillsamt, jag är lite bräcklig till sinnes och ska akta mig för att tro att jag klarar särskilt mycket då. Men kort morgonpromenad är väl stärkande. Annars gäller försiktighetsprincipen.

Tuppar och hönor. Dom räcker väl till nästa Påsk, numer skickas inte så många brev, men det kan vara bra att ha frimärken hemma ändå. Och jag orkade inte ha synpunkter på motiven. Jag tog slut där, framför disken där man hämtar paket (och passar på att köpa frimärken). Och sen skulle jag handla, det tog ett tag innan jag fattade att tandborsthuvuden inte finns bland tandborstar utan bland elektriska apparater.

Och makens alla deklarationspapper är lämnade till mannen som kan sånt. I samma påse som han hade dom förra året, så han slipper skriva ny etikett. Och jag åkte vägen som jag sällan tar numer, förbi barnens skola och alla dessa välbekanta hus, lilla tanten som vinterbadade och bakade traktens mest suveräna banankaka. Det hörde nog inte ihop, men det var så. Och jag ser förändringar på hus här och där. Sen stannade jag till vid kyrkan jag gick i varje söndag förr i tiden och jo då, det finns plats kvar på kyrkogården för maken och mig. Dödgrävaren, som man sa förr, och jag hade ett långt samtal, för vi sprang på varann. Han är bra. Och där och då fick jag en mobilpåminnelse om en räkning som dom rackarna måste ha lagt in väldigt sent, jag brukar bara pyssla  med sånt en gång i månaden och hade tydligen missat där. Men nu är det klart.

Och jag är totalt slut – jag lyckades få en tid kl 8 måndag morgon för att byta däck också. Det har inte gått att ringa, ingen har svarat, så jag fick åka dit och ställa mig i kö vid disken. Och det var bara inte att tänka på att tvätta bilen, massiv kö där också.

I tisdags förra veckan satte jag ner timjanplantan i en riktig kruka – går det så går det, och hittills ser den glad ut, och så passade jag på att så basilika och nu är jag väldigt glad över dom späda bladen som tittar upp. Färsk basilika är underbart. Och att dom vill. Hos mig.

– vilken sort det nu var – trummade på i morse när jag äntligen gick min lilla promenad. Nu finns det inte mycket att skylla på längre, det måste till. Och nästan all is var borta. Marken var lagom frusen dessutom, så jag blev inte ens kladdig om fötterna. Och känslan att muskler används är befriande.

Sen har jag haft det traditionella lilla telefonsammanträdet där jag i slutet börjar koka té och gröt. Det fungerar utmärkt. Åtminstone gröten. Och dagens plikter kallar, först till kuratorn, kloka människan, och på em till deklarationsmannen. Jag kan bara hoppas att jag har med alla papper, det känns inte helt säkert, men då säger han till. Och kontakt borde tas med däckbytarna också.

Samtidigt med dessa aktiviteter funderar jag på det här som Coelho kallar ‘Den ovälkomnes besök’. Den nästan alltid ovälkomne. Ibland mer än annars, sådana gånger när det är mycket svårt att se att det skulle vara dags redan, då man bestormar Gud och läkarna med böner och förhoppningar – inte ännu, inte ännu. Och det händer att han tar ett par steg tillbaka. Andra gånger är knackningen på dörren mer uppfordrande, det är faktiskt snart dags att resa sig utan det tyngande bagaget. Och jag tänker på honom som plågade maken så svårt under viss tid av livet, alldeles utan tanke på besöket som nu står i farstun. Och kanske också på henne, som ansåg sig ha rätt att behandla mig illa. I kärlekens namn förstås, inte kärlek till mig förvisso, den kärlek som vill äga ska man ta sig i akt för. Och jag står i min skugga och låter friden vara i hjärtat här och nu. Allt kan bli mycket annorlunda. Dagen som kommer.