juli 2009


ringde Ä sonen. Han lät glad och lycklig. Och det värmer mitt hjärta. Ringen hade blivit klar. I onsdag gick dom dit för att hämta den, som överenskommet med damen dom pratat med för tre veckor sen. Hon hade sagt att man betalade när man hämtade ut. Så var inte fallet i onsdags när hennes chef stod bakom disken. Han meddelade att en beställning inte påbörjas utan handpenning. Då blev bruden rätt rasande om jag förstod sonen rätt, så dan efter var den klar.
Kantorn lär spela något som förmodligen ingen känner igen, sonen hade gett henne numren i Werksverzeichnis på vad han ville ha, men hon hade inte hittat styckena. Och det föreföll osannolikt att nån hade känt igen det även om hon hittat noterna. Men hon var gladlynt, och skulle visst hjälpa till med serveringen.
Själv har jag tömt kameran och laddar batteriet, och sorbet surrar på som vanligt. De två sista omgångarna nu.
Äldsta dottern sa ‘hade vi nån efterrätt?’ – ‘jo, älskling det hade ni, många liter färska jordgubbar och mors hemgjorda vaniljglass’. Ingen kommer m a o att minnas den jämrans jordgubbssorbeten heller.

Annonser

När vi satt och tuggade på tacosen kom förstås morgondagen upp. Yngste klagade högljutt över alla sociala konventioner han kommer att utsättas för. Han kunde dra en hel konversation vad folk kommer att säga till honom ‘ja ha går du i skolan fortfarande? ja så, har du tagit studenten? Vad ska du göra sen då? ja ha, jag minns när jag gjorde lumpen osv osv’ och sen klagade han ytterligare över att vi, hans övriga familj, kommer att kolla på honom så att han kommer ihåg att dra ut stolen till sin bordsdam etc etc. Vi har alla vårt att kämpa med. Och så ska han dela ut program i kyrkan också. Oj oj.
Dessutom gick det upp för honom att makens kusin K kommer. ‘Den tråkigaste människan i världen – hennes man är väl OK, men att hon kommer’. Och jag försökte säga att man knappast kunde bjuda kusinens man utan henne.
Han får väl försöka att se det som en fest hos familjen Corleone.

Peter Englund sommarpratade i dag. Mycket om minnet, han var rätt besatt av det förflutna. Jag ramlade också ner i den tidsglipan nyss. Jag skulle hämta lite lånade grejor till bröllopet i morgon. Den väg jag kört så många tusen gånger förut, och så sällan numer. Av en händelse hamnade jag mitt i uppspelning av något maken läste in för många år sen, hans vackra tydliga melodiska röst omsvepte mig där jag stod.
Och så skulle jag hämta ett papper på min förra arbetsplats. Jag hade, slarvigt nog, nyckeln kvar och steg in, mitt ibland alla pärmar jag skrivit lappar på, så välbekant, och hämtade det papper jag skulle ha, och det låg precis där de alltid legat.
Så märkligt. Och så långt borta. Jag längtar inte tillbaka, oh nej, men makens röst – det var svårt.

Hur mycket kommer jag att glömma nu? Ett drygt dygn kvar. Jag hittade svärsonens kamerastativ i hallen – han ska ta bilder. Och alla detaljer som ligger och trängs i hjärnan. Att inte tala om dom som ligger och trängs i makens hjärna.
Men jag hoppas att det blir en god och glad fest för Äldste sonen och bruden. Sonen hade sagt till Tvåan ‘jag har ju inte så mycket att fixa med, det räcker ju om jag duschar vid tre’ – så Tvåan sa att det skulle inte alls förvåna henne om vi får sitta och vänta tjugo minuter på brudparet.
Nu ska jag kasta mig ut och köpa presenter till svärsönerna, som båda fyllde i onsdags och till Äldsta, som fyller i morgon.
Sa jag att mår lite illa?

och en salig hädanfärd – som fortsättningen lyder – önskar jag oss alla.
Inuti pärmen längst bak i min bönbok har jag bilden av det stora krucifixet i Vadstena, för att påminna mig om Honom som älskar mig så, och under finns en kort bön inklistrad:

Moder Maria, nu i din famn lägger jag all min oro.
Bed om friden i Jesu namn, hjälp emot tvivel och otro.
Bed för mitt hus, om glädje och ljus.
Bed ock för dem, som inte har hem
Och dem som vilse fara.
I Jesu namn oss bevara.
AMEN.

Här sitter jag med det hemtrevliga ljudet av tre snurrande glassmaskiner i bakgrunden (jo det ser bättre ut i kväll, men det är drygt tjugo minuter kvar) och kan förstås inte undanhålla vad som hänt med vinägern sen sist.
Den första bilden fanns 24 april och nästa 11 maj och nu har vi kommit så här långt. Bra va?

vinäger2

betyder så mycket, i sht om man öppnar det. Nyss öppnade jag ett som kom när vi var borta. Jag såg att det inte var en räkning, och det var från snälla kommunen. Info av olika slag för anhörigvårdare. Bl a två tillfällen att lära sig mer om lyftteknik etc för duschning och annat. Bra – jag som snart hoppas väga 60 kg tar gärna emot mer teknik för att hantera makens 100+.
Så fanns det erbjudanden om aktiviteter också – nationella anhörigdagen kan vi få äta festmiddag på gymnasieskolan för 100 spänn/pers, och diverse andra uppslag. Så finns det föredragsserier också – november handlar det om stroke, december om julkort.
Det fanns också en lapp man kan sända in där man ska berätta vad man skulle vilja ha för hjälp. Vad finns det? Vad är realistiskt? Undrar jag då. Men jag ska fylla i nånting – portot var betalt.

Nästa sida »